Namninsamling för att eliminera ordet "sans" från svenska ordlistor

Behöver vi verkligen ordet "sans", i betydelsen förnuft?

https://sv.wiktionary.org/wiki/sans

Kan vi inte hellre säga "vett" eller "måtta"?

Jag har egentligen ingenting emot "sans" qua "sans" men det står utom tvivel för mig att ordet "sans" hindrar oss i Sverige från att anamma sans som franskt låneord - i betydelsen "utan".

https://sv.wiktionary.org/wiki/sans

Engelskan har inte detta problem (https://grammarist.com/usage/sans/) vilket leder till att man ibland kan bli anklagad för att vara anglofil när man skriver: "jag åker ingenstans sans djupare syfte".

Innan ni bestämmer er för att stödja elimineringen så kan ni också ha klart för er att ordet "sansad" och dylikt kan bli kvar även sans "sans".

Nej, jag kan faktiskt inte ställa mig bakom detta. T.ex. används ordet i Rydbergs Faust-översättning:


http://runeberg.org/faust/k06.html

Vad hade du använt istället för "sans" där om man får fråga?

Vad hade jag använt?

Jag hade använt "stil".

Enligt min högst personliga uppfattning är "sans och vett" tautologi.

Edit: Nej inte tautologi när jag tänker efter närmare. Men jag hade ändå använt "stil" eftersom "sans" har en visuell kvalitet jämfört med det något mer abstrakta "vett".

No it does not make any SENSE to do that.

Sansa dig lite nu.

Jag är inte så säker på att det är en tautologi (i alla fall inte i den bemärkelsen att det inte finns någon nyansskillnad, och att det därmed skulle vara helt onödigt att använda båda orden). Det är snarare en utmärkt översättning enligt mig. I originalet är det "Sinn und Verstand", där Verstand förstås är närmast svenskans förstånd, men här har Rydberg av naturliga skäl valt vett. Tyskans Sinn är etymologiskt nära franskans (och därmed svenskans) sens - båda kommer från den indoeuropeiska roten *sent - och har dessutom liksom franskans sens båda innebörderna "sinne" och "betydelse".

Edit: De är tydligen faktiskt från skilda men sammanfallande indoeuropeiska rötter; i fallet "Sinn" är det *sent- med betydelsen "bege sig mot", i fallet "sens" är det *sent- med betydelsen "känna, tänka".

Behöver vi franskans sans i svenskan?
Vad skulle det tillföra?
Räcker inte: i brist på, i avsaknad av, förutan, renons på, inte försedd med, utan, som inte har, berövad,
blottad på, fråntagen m.fl.?

Okej, jag sätter på mig dumstruten snart, hehe. Sanslöst roligt.

Sans: Etymologi: Av franska sens, "betydelse, sinne", av latinets sēnsus, "sinne", perfektparticip passiv av sentiō, "jag känner". Ytterst av urindoeuropeiska *sent-, "att vara på väg".

Sense: Etymology: late Middle English (as a noun in the sense ‘meaning’): from Latin sensus ‘faculty of feeling, thought, meaning’, from sentire ‘feel’. The verb dates from the mid 16th century.

Det hänger ihop. Det har bara snurrats till och runt lite under årens lopp, hehe.

Sans har den fördelen gentemot alla dina förslag att ordet är kortare än samtliga förslagen. Och här tänker jag främst på talspråket. Det går så förbannat fort att säga sans vilket gör det attraktivt för mig. "Utan" kan ju också ses som kort och så men jag vet inte; det ordet är både hårt och har en prefixiell kvalitet (utanför, utantill, etc.) som jag ibland vill vara utan.

Edit: "Det är inte utan som jag vill använda utan sans."

Det är en annan anledning till att jag har svårt för "utan" - denna negativa betydelse.

Tur att inte fel person fick för sig att översätta Jane Austen-boken till "Sans och Vett".

Ta en mening
- Hovmästaren kan jag få beställa en källarsval Ramlösa?
- Med eller utan citron?
- Utan.
- Önskas is till?
- Nätack, det blir bra så, men ett tunt och högt glas tack!
--------------------------------------
- Hovmästaren kan jag få en Ramlösa?
- Avec eller sans citron?
- Sans.
- Önskas is till?
- Non merci, det blir bra så, men ett tunt och högt glas tack!

Det är ju det första konversationsexemplet som låter vettigare i mina öron, men det andra känns ändå inte helt orealistiskt: Det låter som svensk överklass nån gång på 1700- eller 1800-talet.