Jag har länge velat skaffa hund och tog nyligen tag i det och skaffade en Golden Retriever (vill inte nämna dess namn, ålder eller kön av anonymitetsskäl). Det var ju kul första månaderna, men nu gör den ju inget längre förutom att äta, sova, vara glad och springa. Vilket var exakt samma saker som den gjorde när den först trädde in i mitt hem.
Många av er tänker sig nog att detta borde vara en underbar upplevelse. Och som den enorma djurvän jag är finner jag mycket underbart i det. Dock har en besvikelse och ledsenhet fallit över mig. Hunden är oerhört krävande (till skillnad från många andra husdjur), vill inte utveckla sitt intellekt i någon vidare mån, det går inte att föra samtal med den m.m..
Varför jag blivit besviken och ledsen har gradvis gått upp för mig: jag skaffade en hund när det var ett barn jag är kallad till att skaffa. Barn har ett fascinerande intellekt, vill alltid lära sig, går att föra goda samtal med samt blir enormt självgående med årens gång. Dessutom är det mycket dygdigare att vara en god fader än en god husse, utan barn går en civilisation under, medans den kan klara sig galant utan hundar (framför allt våran). Dessutom fostrar det mycket mer dygd att vara en god fader än en god husse, eftersom barnet har mer än egen vilja och mer fascinerande krav.
Eftersom jag gjort fel vill jag nu ha hjälp med hur jag ska lösa detta problem. Borde jag byta min hund mot ett barn eller går det bra att ha båda två igång samtidigt? Är fundersam på att börja plugga KTH till hösten, går detta att kombinera med att ha ett barn? Jag ska ju inte själv vara gravid eller ge di till barnet, så det borde ju inte vara så svårt att få till det. Om jag inte kan rättfärdiga att ha hunden vid längre hur borde jag då lösa det? Är det avlivning som gäller? Borde jag i så fall gå till en veterinär eller lösa det själv? Tänker spontant att det kan vara dyrt med veterinär samt inte så svårt att ha ihjäl en hund. Skaffa barn delen å andra sidan behöver jag inte hjälp med, jag har en god förståelse av den biologiska aspekten samt en underbar och vacker kvinna som jag är övertygad om är min framtida fru.
Många av er tänker sig nog att detta borde vara en underbar upplevelse. Och som den enorma djurvän jag är finner jag mycket underbart i det. Dock har en besvikelse och ledsenhet fallit över mig. Hunden är oerhört krävande (till skillnad från många andra husdjur), vill inte utveckla sitt intellekt i någon vidare mån, det går inte att föra samtal med den m.m..
Varför jag blivit besviken och ledsen har gradvis gått upp för mig: jag skaffade en hund när det var ett barn jag är kallad till att skaffa. Barn har ett fascinerande intellekt, vill alltid lära sig, går att föra goda samtal med samt blir enormt självgående med årens gång. Dessutom är det mycket dygdigare att vara en god fader än en god husse, utan barn går en civilisation under, medans den kan klara sig galant utan hundar (framför allt våran). Dessutom fostrar det mycket mer dygd att vara en god fader än en god husse, eftersom barnet har mer än egen vilja och mer fascinerande krav.
Eftersom jag gjort fel vill jag nu ha hjälp med hur jag ska lösa detta problem. Borde jag byta min hund mot ett barn eller går det bra att ha båda två igång samtidigt? Är fundersam på att börja plugga KTH till hösten, går detta att kombinera med att ha ett barn? Jag ska ju inte själv vara gravid eller ge di till barnet, så det borde ju inte vara så svårt att få till det. Om jag inte kan rättfärdiga att ha hunden vid längre hur borde jag då lösa det? Är det avlivning som gäller? Borde jag i så fall gå till en veterinär eller lösa det själv? Tänker spontant att det kan vara dyrt med veterinär samt inte så svårt att ha ihjäl en hund. Skaffa barn delen å andra sidan behöver jag inte hjälp med, jag har en god förståelse av den biologiska aspekten samt en underbar och vacker kvinna som jag är övertygad om är min framtida fru.
