Ni som gav upp och separerade/skilder er, ångrar ni er idag?

Att vara småbarnsförälder är sällan lätt, utebliven sömn, kass ekonomi och ens egna intressen hamnar i regel alltid sist i kön.

Tyvärr går detta i regel alltid ut över ens relation där intimiteten uteblir och ersätts av irritation och en enformig vardag fylld av rutiner.

Många väljer att separera av olika anledningar där tabu-tanken om att vara förälder på deltid(varannan vecka) kanske lockar allra mest.

Ni som inte klarade av småbarnsåldern och bröt med eran partner, ångrar ni er i efterhand för att ni inte kämpade vidare? Fanns det något kvar av eran relation att rädda? Har era barn blivit uppenbart lidande på något sätt som ni inte hade kunnat förutse innan separationen skedde?

Det egentligen viktigaste är:
Hur starka är ni tillsammans när ni är på topp?
Är ni varandras bästa vänner?
Är det "ni mot världen"?
Är ni liksom en enhet som "bara" har en lång och tung period?
Är det ja på frågorna så har ni allt att vinna på att jobba fram en strategi som funkar för er båda, tills dess att vardagen lämnar öppet för lite mer improvisation och flexibilitet.

Det kan handla om att styra upp ekonomin så att det finns utrymme för lite "egoism". Dvs att ni båda kan få utrymme till era eventuella hobbys rent ekonomiskt.
Därutöver behöver ni ge varandra tid att vara själva eller med kompisar. Detta går dock bara om båda förstår vikten av det.


Skulle det vara att ni inte är det där grymma teamet i grunden, är risken stor att ni båda ramlar ner i varsitt bitterhets-hål där det ser ut som att den andra har det SÅ mycket bättre.
Här blir det svårt att lyckas jobba mot ett gemensamt mål och frågan är nog om det då inte är bättre att dela på sig.

Oavsett vad ni väljer så är samarbete en förutsättning för att kunna få livet att funka.

Jag har varit med om andra som gjort det. De separerade när den yngsta var 17, och man ser ett tydligt mönster som man läst om online. Kvinnan känner sig stark och självständig och slänger ut mannen och börjar leva på bidrag och sjukersättning. Nyfunnen passion för bakning och två katter kom som ett brev i posten. Sista ungen flyttar snart ut och då får hon verkligen leva som en stark självständig kvinnan. Mannen har avsvurit kvinnor och bor själv med en katt.

Ingen "ångrar sig" utåt, men man ser hur tomma deras liv har blivit.

Är själv mitt uppe i en "kris" med sambon. 2st småbarn på kort tid har satt sina käppar i hjulet. Nu finns det inget som helst intresse från hennes sida till intimitet eller sex, och man blir ständigt avvisad och känner sig förminskad och nedtryckt. Vi går i parterapi och har lovat varandra att kämpa oss igenom det här. Tiden får utvisa vad som händer, men gud skall veta att MÅNGA gånger funderar jag på att bara dra! Kanske kommer att ångra mig senare, men den dagen den sorgen.

Den punkten du framhåller är intressant. Just hur mycket är det den barnlediga veckan som lockar.

Jag har skrivit om detta innan. Svensken var så blåst att han bytte 8-timmars arbetsdag mot 11,5 timmar arbetsdag (om man delar lika mellan könen).

Det är nämligen så att en barnfamilj har i snitt 7,5 timmars markservice om dagen. Det mesta av denna markservice var utförd när far kom hem från arbetet 1968 och man kunde nu koppla av och umgås.

Idag när båda jobbar 8 timmar och sedan lägger till markservice blir det 11,5 timmars arbetsdag för båda.
Det finns en stor del rätt åt i det här. Man har röstat för det. Bäddat sin egen säng.

Den andra poängen du tar upp. Jag tycker mig skönja ett mönster att folk upptäcker att gräset inte var grönare på andra sidan och snart skaffar ny partner. Ibland en sämre än den de hade. Men jag tror aldrig jag hört någon säga att den ångrade sig.
Det skulle dessutom vara lite sent.

Ett välkänt fenomen som en kvinna själv har skrivit om.

Hon känner ingen sexlust för dig. Läser du båda delarna av artikeln kan du få lite klarhet.

Jag har börjat ta droger i smyg för att dämpa sorgen över en tomt äktenskap.

Jag skulle rekommendera dig att bli ihop med ätbart cannabis och kratom. + ett kraftigt porrberoende.

Är du bäng och hög behöver du ingen närhet längre. Ta det i låga doser så ingen märker det, bara för att ta bort den värsta av ångesten.

Skiljde mig när kidsen var runt 4-8 år, inte ångrat det en sekund. Varannan vecka livet är helt fantastiskt. Aldrig förstått det där med att man ska kämpa hit och kämpa dit, tycker livet är för kort för att gå runt och kämpa hela tiden.
Tyvärr är det nog många som måste kämpa med varandra pga bostadsmarknaden, tragiskt. För barn känner när mamma och pappa in gillar varandra länge.

När man ska skaffa barn och "bygga bo" så väljer man en partner efter det, nu när ni har era barn och man inser att man "avlat klart" så tror jag hjärnan inte lägre letar efter samma sak.

Var väldens bästa förälder varannan vecka och lev livet dom andra veckorna.

Känner igen mig till 100%, vi ligger väl cirka en gång i månaden och alltid på mitt initiativ. Jag slutade ”försöka” för ett par månader sen och har nog märkt en viss förbättring från hennes sida.

Tanken har slagit mig att dra också, lätt hänt att man sitter kvar i bilen själv i 5 minuter innan man samlat kraft för ett par timmars ständigt plockande och tvättande. Men man stannar framför allt för barnens skull samt att man någonstans vet att gräset inte blir grönare.

Jag ska nog egentligen inte klaga, vi har förmodligen bättre än många andra par då vi sällan bråkar och vi har tillräckligt med kapital för att kunna separera och ändå ha några miljoner var på fickan. Det som retar mig mest är bristen på ambition och initiativ från min partners sida. Hör inte till ovanligheten att hennes ”leveranser” aldrig blir gjorda och det slutar med att jag tröttnar och gör dom.

Been there, done that, slutade med katastrof när hon knullade runt för bekräftelse. Då drog jag fortare än en avlöning, jävla äckelkärring! Är nog få gånger det går att rädda när korthuset börjat rasa.

Man får säga rakt ut att man vill knulla mer. Det är det enda som fungerar i många fall.

Det var mitt ex som ville separera. Efter att vi kämpat på i många år för att få det att fungera, i synnerhet hade jag kämpat. Men exet hade inga känslor för mig längre när förälskelsen väl var över och då är det svårt! Nu tar vi hand om våra barn tillsammans och gör detta så gott som varje dag, tillsammans. Barnen mår mycket bra av detta upplägg och vi mår bra. Vår relation är bättre än förut, då jag var ledsen och besviken över att inte få den närhet (kärlek, sex, intimitet) man förväntar sig i en parrelation och exet irriterade sig över mig pga. att exet inte kände något för mig. Så utifrån vår situation så var väl en separation det bästa som kunde bli. Även om det bästa givetvis hade varit att exet hade återfått känslorna för mig och vi hade levt ihop som en lycklig kärnfamilj (som det var tänkt från början).