Citat:
Ursprungligen postat av
Kultingen1999
Att vara småbarnsförälder är sällan lätt, utebliven sömn, kass ekonomi och ens egna intressen hamnar i regel alltid sist i kön.
Tyvärr går detta i regel alltid ut över ens relation där intimiteten uteblir och ersätts av irritation och en enformig vardag fylld av rutiner.
Många väljer att separera av olika anledningar där tabu-tanken om att vara förälder på deltid(varannan vecka) kanske lockar allra mest.
Ni som inte klarade av småbarnsåldern och bröt med eran partner, ångrar ni er i efterhand för att ni inte kämpade vidare? Fanns det något kvar av eran relation att rädda? Har era barn blivit uppenbart lidande på något sätt som ni inte hade kunnat förutse innan separationen skedde?
Den punkten du framhåller är intressant. Just hur mycket är det den barnlediga veckan som lockar.
Jag har skrivit om detta innan. Svensken var så blåst att han bytte 8-timmars arbetsdag mot 11,5 timmar arbetsdag (om man delar lika mellan könen).
Det är nämligen så att en barnfamilj har i snitt 7,5 timmars markservice om dagen. Det mesta av denna markservice var utförd när far kom hem från arbetet 1968 och man kunde nu koppla av och umgås.
Idag när båda jobbar 8 timmar och sedan lägger till markservice blir det 11,5 timmars arbetsdag för båda.
Det finns en stor del rätt åt i det här. Man har röstat för det. Bäddat sin egen säng.
Den andra poängen du tar upp. Jag tycker mig skönja ett mönster att folk upptäcker att gräset inte var grönare på andra sidan och snart skaffar ny partner. Ibland en sämre än den de hade. Men jag tror aldrig jag hört någon säga att den ångrade sig.
Det skulle dessutom vara lite sent.
