Ni som gav upp och separerade/skilder er, ångrar ni er idag?

Man får säga rakt ut att man vill knulla mer. Det är det enda som fungerar i många fall.

Är själv mitt uppe i en "kris" med sambon. 2st småbarn på kort tid har satt sina käppar i hjulet. Nu finns det inget som helst intresse från hennes sida till intimitet eller sex, och man blir ständigt avvisad och känner sig förminskad och nedtryckt. Vi går i parterapi och har lovat varandra att kämpa oss igenom det här. Tiden får utvisa vad som händer, men gud skall veta att MÅNGA gånger funderar jag på att bara dra! Kanske kommer att ångra mig senare, men den dagen den sorgen.

Känner igen mig till 100%, vi ligger väl cirka en gång i månaden och alltid på mitt initiativ. Jag slutade ”försöka” för ett par månader sen och har nog märkt en viss förbättring från hennes sida.

Tanken har slagit mig att dra också, lätt hänt att man sitter kvar i bilen själv i 5 minuter innan man samlat kraft för ett par timmars ständigt plockande och tvättande. Men man stannar framför allt för barnens skull samt att man någonstans vet att gräset inte blir grönare.

Jag ska nog egentligen inte klaga, vi har förmodligen bättre än många andra par då vi sällan bråkar och vi har tillräckligt med kapital för att kunna separera och ändå ha några miljoner var på fickan. Det som retar mig mest är bristen på ambition och initiativ från min partners sida. Hör inte till ovanligheten att hennes ”leveranser” aldrig blir gjorda och det slutar med att jag tröttnar och gör dom.

Men hon vill iaf. ligga? Det är alltid bra! Mitt ex ville inte ha sex alls, inte på flera år. Jag levde alltså i ofrivilligt celibat i flera år, trots att jag levde i en "kärleksrelation".

Hon kanske är trött och sliten? Men ändå fortfarande känner för dig och vill ha dig. Jag tycker det låter som du ska jobba för relationen. Ni har sex en gång per månad (även om det bara är på ditt initiativ, så är det iaf. något som kan utvecklas till mer), ni bråkar nästan aldrig och ni har barn ihop. Kämpa vidare!

Att vara småbarnsförälder är sällan lätt, utebliven sömn, kass ekonomi och ens egna intressen hamnar i regel alltid sist i kön.

Tyvärr går detta i regel alltid ut över ens relation där intimiteten uteblir och ersätts av irritation och en enformig vardag fylld av rutiner.

Många väljer att separera av olika anledningar där tabu-tanken om att vara förälder på deltid(varannan vecka) kanske lockar allra mest.

Ni som inte klarade av småbarnsåldern och bröt med eran partner, ångrar ni er i efterhand för att ni inte kämpade vidare? Fanns det något kvar av eran relation att rädda? Har era barn blivit uppenbart lidande på något sätt som ni inte hade kunnat förutse innan separationen skedde?

Blir några sporadiska BJ’s i mellan åt också men inte i den utsträckningen jag behöver. Men kämpar nog på som du säger, blir nog bättre vid kommande flytt

Förstår mig inte på detta.

Tror ärligt att män i en sån situation bara måste bli mer assertive. Ta för sig, och om det blånekas så förklarar man att det är ett grundläggande behov man har och att det inte funkar utan sex helt enkelt (även se till kvinnans behov såklart, kanske börja med fokus på att få henne att komma?).

Väljer tjejen ÄNDÅ att inte ligga så kanske man ska börja leta efter sex på annat håll.

Men det finns väl olika perspektiv och är komplicerat. Förstår det

Har ens partner inga känslor för en längre, så spelar det ingen roll att man försöker "ta för sig". Även om man försöker förföra och pratar om att man har "behov" så kommer man bara hamna i ett ännu värre underläge. Ständigt känna sig avvisad och som något äckligt som katten släpat in. Man kanske försöker med "men vi kan bara ligga och mysa halvnakna, utan någon press på sex för att väcka känslan igen" och man får "nej" till det. När ens partner har tappat sina känslor för en är det kört.