Vem var den ”smygande pesten” i svenskt kulturliv vars död Sven Stolpe gladde sig åt?

Tidskillnaden mellan Strindberg och Sven Stolpe är rätt stor. Allt är väl möjligt när det gäller Sven Stolpe men ...

Jag tänkte han kanske skrev mer metaforiskt om honom.

https://sverigesradio.se/artikel/600844

Ja, allt är möjligt om man är villig att ta en del (eller allt) av det som Stolpe skriver om "den döde" som allegorier och påhitt. I tråden hittills har man velat tolka delar eller allt av de faktauppgifter som ändå finns t. ex. om årstid för begravningen, karaktären hos begravning etc. allegorisk (delar av eller allt om begravningen är rena påhitt av Stolpe) eller som Stolpes medvetna faktafel för att undvika förtalsrättegångar. Eller så masseras och täjns dessa uppgifter (låt mig inte säga in absurdum) så att de passar in på just den profil man själv prefererar som kandidat. Så Strindberg är, under trådvillkor, en lika god kålsupare som någon annan.

Ja, men det tycker jag nog inte är så problematiskt. De flesta människor byter väl åsikter ibland, om än kanske inte lika offentligt och passionerat som Sven Stolpe. Det är inte konstigt att han som litteraturkritiker i Aftonbladet skriver artigt om den nyligen avlidne Ekelund, vars författarskap förstås intresserade och fascinerade honom. Redan 1944 återfinns Sven Stolpes namn jämte många andra författares i medlemsmatrikeln för det då fem år gamla Vilhelm Ekelund-samfundet. Och han påstår alltså själv i 40 svenska författare att han "under många år /.../ skrivit på en stor bok om Ekelunds aforismer", ända tills en "råhet" från dennes sida fick honom att "ögonblickligen förinta manuskriptet". Det är alltså knappast orimligt att han skulle ha bevistat dennes begravning 1949, men inte heller att han vid det laget skulle vara lite mer distanserad till den avlidne än de övriga närvarande medlemmarna i samfundet. ...jag stod på litet avstånd för att inte irritera..., heter det ju i skildringen i Den döde.

Som kritiker och författare företrädde ju den unge Stolpe ett slags litterär modernism med sin tidskrift Fronten och samarbetade faktiskt där med personer som Artur Lundkvist och Eyvind Johnson. Men sedermera tyckte han sig upptäcka att det alternativ till den trånga borgerligt-nationella idyllen i Sverige som han sökte ändå inte fanns i modernismen utan i kristendomen, först Oxford och sedan katolicismen. När då 40-talisterna – och inte minst Stolpes fiender bland dessa – fortsatte på modernismens väg i en nihilistisk riktning som Stolpe ogillade, samtidigt som de bekände sig som Ekelunds lärjungar, kan man väl tänka sig att Stolpe kom att ytterligare omvärdera även dennes person. Inte bara var Vilhelm Ekelund ett andligt råskinn och hade förolämpat Stolpe själv – han hade även inspirerat "trolöshetens" destruktiva författargeneration. Skulle man kunna gissa att han tänkte. (Lägg märke till hur han i 40 svenska författare poängterar att Ekelund hatade även 40-talisterna, som för att ändå slå in en polemisk kil mellan dem och deras vördade profet.)


Tja, Ekelund gillade ju katter och identifierade sig med dem, och katten är ju en matfriare och parasit som låtsas vara fri och oberoende. Och människan älskar den för dess skamlösa fräckhet i detta avseende. Kanske var det likadant med Ekelund?

Nej, allvarligt talat vill också jag ha andra belägg för att Ekelund verkligen skulle ha försökt komma med på kongresser och banketter innan jag egentligen kan tro på hypotesen. (Även om det viktigaste ju förstås är vad Stolpe trodde eller ville att folk skulle tro, snarare än hur det kanske verkligen var.) Dessutom beskriver Stolpe ännu i 40 svenska författare Ekelunds diktning som "ett av de noblaste och mest betydande litterära livsverk som vår svenska kultur över huvud äger", så om vi fokuserar på raden om att den döde "gjorde aldrig någonting riktigt bra" så går Ekelund förstås fetbort. Man skulle hellre vilja ha någon mer jämförelsevis obetydlig figur som Erik Blomberg, som i Stolpes memoarer beskrivs som "en i flera avseenden sjuk man" vars hatiska och kverulantiska attacker till slut fick följden att Stolpe lade ned Fronten "och flydde till landet". Men där har vi å andra sidan åter det knepiga med att den döde inte skall ha haft så mycket kontakt med Stolpe själv.


Jag tror ju som sagt inte att texten primärt syftar till att avslöja och kritisera en viss författare, en "fiende" – hade det varit avsikten så hade Stolpe förstås inte tvekat att skriva ut namnet redan i en boktitel. Det är en kristen betraktelse av samma slag som syskontexten "Om tre timmar skall du dö" i samma bok (en text som, noterade jag nyss, förresten får avsluta Ich blicke zurück, ich blicke voraus, den tyska utgåvan av Sven Stolpes memoarer, så uppenbarligen betraktade han texter som dessa som betydelsefulla personliga bekännelser). Det viktiga är inte den dödes namn, inte ens dennes motbjudande person, utan Stolpes egen glädje och lättnad och den därmed sammanhängande insikten om att han själv är lika illa däran och behöver nåd i samma mått som den vidrige döde. I det sammanhanget kan jag mycket väl tänka mig att berättaren Stolpe lägger in knarrande skare som en konstnärlig effekt, sen må scenen i övrigt vara kyrkobänksdokumentär eller helt fiktiv.

Tillägg: Men visst är det frestande att leka med tanken att det ändå är minnet av just Vilhelm Ekelunds begravning som får Stolpe att identifiera sig med den döde och dennes öde i evigheten? Ekelund, som liksom Stolpe tvingades kämpa med vreden och från sitt icke-kristna perspektiv betraktade den som en dödssynd – samtidigt som de bägge ständigt förlorade kampen. Vreden heter Stolpes sista bok, och vreden är den egenskap som givit honom ny postum ryktbarhet genom Schulmans jämmerliga roman. Och på motsvarande sätt heter det i Olle Holmbergs dödsruna över Vilhelm Ekelund:

Erik Blomberg är väl en person som skulle kunna ha jordfästs med kista. Han jordfästes i en akt där inga kyrkligheter direkt nämns i TT-referatet, infört i GHT och DN 24/4 1965. Sara Lidman läste egna minnesord och Eva-Lisa Lennartsson läste två dikter av den döde. Utgångsmusik var sorgmarsch av Beethoven. Sju närvarande författare nämns "bland församlade författare sågs..." men Stolpe räknas inte upp.

Jo, Ekelund-hypotesen är tilltalande på flera sätt, inte minst därför att den, som du påpekat, kan förklara varför Stolpe gick på begravningen trots att han ogillade den döde så starkt och inte haft mycket med honom att göra. Din tanke att den unge ateisten som vigde den döde till vila kan ha varit en Ekelundanhängare som tog till orda vid sidan av prästen är kreativ och fullt förenlig med det Stolpe skriver. Man skulle kunna tillägga att Skogsö kyrkogård ligger vid vatten, vilket passar bra med att ropet Stolpe säger sig ha hört lät som en lom.

Du har beskrivit Stolpes syfte med texten fint och det är inte att angripa någon han tyckte illa om. Särskilt mot den bakgrunden är det förstås möjligt att begravningen inte beskrivs exakt som den gick till, eller att hela scenen är uppdiktad. Men vill man ta sig friheter med, eller helt bortse från de objektivt kontrollerbara uppgifter som beskrivningen av begravningen ändå innehåller (tid på året, nedsänkning av kista, någon annan ritual än den kyrkliga) tycker jag att Gustaf Hellström är en bättre kandidat än Ekelund. Han var, enligt Tingsten, ”elak” hade ”drag av självhävdelse och illvilja”, ”en alltför påträngande ambition”, ett stort behov av erkännande, samt bar sig ”ofta och grundligt illa åt”. Det låter mer som en person som kan tänkas dyka upp oinbjuden på konferenser än Ekelund.

Själv håller jag det för mest sannolikt att alltihop gick till som Stolpe beskriver det (med undantag för ropet från andra sidan graven, är väl bäst att tillägga) och att vi helt enkelt inte lyckats hitta rätt person.

De bildade diskussionsdeltagarna skulle nog ha funnit den rätte, om där funnes en som passade in på alla ledtrådar. Jag tror att berättelsen är ett slags predikan om Sven Stolpes variant av kristen tro.

Sven Stolpe trodde på en andlig verklighet. Han tyckte det var en befängd tanke att vår materiella värld vore den enda verkligheten. Nej, vår lekamen skall vi en gång kläda av oss som en skitig kostym, skrev han, och leva med de stora andarna i den sanna verkligheten. Själens tillvaro efter döden var ett brännande ämne för honom. Han väntade sig hiskeliga konsekvenser hinsides på grund av den livshållning han valt, men han kunde inte annat. Liksom C. S. Lewis var han en förkunnare av budskapet att vi var på väg åt ena eller andra hållet.

Sven Stolpe skrev om att enligt kristendomen blir människan inte bättre av sin omvändelse. Han lyfter fram misslyckade människor, som den döde författaren, och den mötande bilisten i ”Möte i Värmland”, som vägrade väja på den smala vägen ”Jag gick tillbaka och bad min nästa – som jag är skyldig att älska som mig själv – att backa några meter” I föraktet för de misslyckade lägger han in en insikt om att det gäller oss också, att vi alla är långt från Gud.

En föreläsare som läste upp ”Möte i Värmland” fick denna publikreaktion: ”Den där berättelsen handlar om min farfar i Malexander och det var inte alls så det gick till". Sven Stolpe har alltså tagit en händelse från sin hemort och flyttat den till Värmland, ändrat på den och gjort stor litteratur. Berättelsen om den döde författaren är nog på samma sätt ett stycke modifierad verklighet med ett kristen budskap. Alltså går det nog inte att finna förebilden.

Som jag skrev så var han en skitsnackare precis som Ingmar Bergman. Det finns massor av saker i Laterna Magica som redan då kritiserades och som man nu lätt kan googla sig till är lögner. Det var t ex Ingmars bror Dag som vågade konfrontera fadern med att han var en översittare och livslögnare, inte Ingmar. Hans beskrivning av Dags död kan inte heller vara helt riktig, eftersom Dag enligt Ingmar ska ha dött i anslutning till sitt sista födelsedagskalas. I verkligheten dog han flera veckor senare. Uppenbart höll Stolpe på likadant.

Och dessa skitgubbar låtsas också att de är religiösa, fast de ljuger på detta sätt!

Tack för en intressant tråd.

Under läsandet av den tänkte jag länge så här: att den Stolpe-berättelse som återges i TS är en autentisk rapport av något som hänt IRL. Med den approachen blev ju tråden intressantare att läsa också. Tråden blev en fascinerande gåta. Med många inpass, som i sig belyste en stor del av Sveriges litterära liv under efterkrigstiden.

Jag trodde därmed även att något slags svar skulle komma också... vem, beyond any reasonable doubt, åsyftade Stolpe?

Men nu, främst i ljuset av Johannes.Gothis inlägg idag, har jag fallit till föga. Den även tidigare i tråden ventilerade möjligheten, att "Stolpe bättrade på sanningen/texten ifråga är ej i klass med edsvuren utsaga", verkar tämligen sannolik. Dvs. Stolpe predikade sitt credo med hjälp av en halvfaktuell, halvfiktiv story.

Men man får ändå säga att Stolpe, som dylik predikant, var rätt effektiv...! Jag minns att jag läste texten i bokform på 1990-talet och den gjorde intryck. Ateismens elände in nuce.

Jag läste berättelsen som tonåring och har sedan dess hoppats att namnet på de döde en dag skulle komma fram. Men nu skall jag sluta hoppas. Denna tråd har dött, trots alla kunniga bidragsgivare.

Sven Stolpe visste att hans vrede var en synd som ställde till det för honom i denna världen och i nästa. Han ville framstå som en intellektuellt och andligt avancerad person som verkligen förstod sig på (katolska) kyrkans lära om själen. Han såg "Jesus älskar alla barnen”-kristendom och ”jag är frälst"-kristendom som barnslig. Därför predikade han, med utgångspunkt i misslyckade personligheter, med undertonen att synden finns hos alla.

Han älskade skrönornas och sagornas Värmland för det var ”Sveriges enda galna landskap, Sveriges Provençe”, enligt honom. Han är känd för att bättra på sanningen, och ibland tro på sig själv.

Nej, min nyfikenhet som väcktes framför Farfars bokhylla för länge sen kommer aldrig att stillas. Lite ledsamt, men jag är ändå för gammal för bladvändare, cliffhangers och detektivgåtor.

Det står lite om Stolpes relation till Siwertz i "Blåsten av ett temperament" (2014), s. 215-217:

1) Det hände att de seglade ihop före 1959.
2) Siwertz kallade i BLM en han kände för "mytoman". Denna sökte stöd i katolicismen. Han syftar alltså på Stolpe.
3) Stolpe går i taket och menar i ett brev att han ska mörda "det senila aset".
4) Stolpe har god lust att säga upp kontakten med Bonniers, alternativt stämma dem.
5) På ett brevkort till förläggaren kallar han Siwertz för en "senil pestråtta".

Enligt Svante Nordin utförde Stolpe sin litterära hämnd på Siwertz först i en postum bok, 1983. Dessförinnan hade han skrivit vänligt om författaren i ett häfte 1933.

Hittar ingen kommentar till "den smygande pesten" i biografin, även om Stolpe tycks ha ansett att Siwertz var en medelmåtta (s. 193).

"Pest" var kanske ett vanligt ordval från Stolpe? Ett standardverktyg i arsenalen.

Eller är den senila pestråttan också den smygande pesten? Skaren och kraniet kan möjligen stämma, men hur är det med lommens ljud (våren)? Om allt det övriga tvista antagligen de lärde ...

Stolpe måste i så fall ha jobbat snabbt med texten, för att hinna få den i tryck redan året efter begravningen (1970).

Eller gick det snabbt från manus till bok på den tiden? "Vänta, jag har ett litet tillägg ..."

Bertil Malmberg har skrivit ganska roligt och sannolikt träffande om Sven Stolpes person och stil.


Det är lätt att föreställa sig Stolpe som ett slags Dickensfigur typ mr Micawber med starka känsloskov av upprymdhet, vrede och förtvivlan. Som när han "liksom alla andra anti-marxister" blivit uppsagd från Aftonbladet sedan tidningen sålts till LO och skriver hem till Karin:


Så i någon mån är det kanske relevant att beskriva Stolpe som en "skitsnackare", på samma sätt som andra författare och konstnärer som fångas av sin egen framställning. Däremot tror jag det är missvisande att påstå att han "låtsades" vara troende, det var nog snarare det plågsamma korrelatet mot den egna hjälteberättelsen.