Vem var den ”smygande pesten” i svenskt kulturliv vars död Sven Stolpe gladde sig åt?

Adressat var konstnären och författaren Ernst Norlind (1877-1952) som i En bok om Vilhelm Ekelund sammanfattade deras förhållande så (sid. 30): »Jag hade rätt mycket att göra med honom då jag utgav ’Från Skåne’, där han medarbetade. Han var inte lätt att handskas med, och den minsta motighet kunde utlösa våldsamheter i brev, så att man baxnade.» Tydligare heter det i ett brev till Richard Hejll (citerat på bakpärmen av dennes tidskrift Den Enskilde oktober 1951): »Jag hade brev ifrån honom som är så hårresande grymma och fulla av sexuella otäckheter, att jag bränt dem.» Kanske fick Norlind något av de kortbrev som den unge Ekelund enligt uppgift brukade sända till misshagliga personer och som innehöll ett runt ord med utropstecken efter jämte underskrift. (Se K. A. Svensson: Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, sid. 7.)

Han skrev till redaktörerna för våra uppslagsverk och klagade över att han inte fått utrymme nog, han skällde ut våra litteraturhistoriker för att de inte hyllat honom tillräckligt i sina översiktsverk, han rasade när hans jämnåriga behandlades i stora monografier, han skummade av vrede, om någon kollega blivit inbjuden till en kongress, där han inte var med: han infann sig då objuden, gnatade och skällde, lamenterade och förbannade, tills han av den uttröttade kongressledningen fick gratis hotellrum och inbjudan till alla banketter…