Gissa Bokcitatet

Den jämngrå droppande dimman hade försenat färden. Klockan var nära fem när Volvon svängde in mellan grindstolparna mot en bred men illa hållen uppfartsväg. På sidorna om vägen syntes gulgrå gräsplaner, från vilka vinterns snö försvunnit men där våren ännu inte hunnit ge sig till känna. I innerkurvan stod ett stort lövträd, ovisst av vad slag, i en krets av multnande blad och nedfallna svarta kvistar.

Själva huset var stort, gammaldags och till nödtorft underhållet. Den svaga och disiga kvällsdagern dolde barmhärtigt det mesta av skavankerna. Ytterväggarna var såriga av frost och fukt; deras ursprungliga färg var grå som dimman omkring. Mitt på fasaden ledde några höga franska fönster ut mot en terrass med vissnande perenna växter. Åsynen av fönstren anknöt omedelbart till tanken på golvdrag i rummet innanför dem.

Det första han lade märke till var ett älghuvud på den ena väggen. På den motsatta gapade en stor öppen spis, inklädd i mörkgrön kakel. Eldstaden föreföll att aldrig användas. Det stod en stenkruka med torrt och dammigt tallris på den plats där en välkomnande brasa kunde ha brunnit.

En sidodörr öppnades och det lätta drag som uppkom förde med sig en lukt av stekt fisk. Paul slöt sig till att dörren måste stå i förbindelse med köket och att damen som närmade sig måste vara mamma till flickan som alla kallade Anne. Damen var verkligen alltigenom en dam, och fiskoset tycktes förstå att det inte passade i hennes sällskap, ty det försvann.