All heder åt polisen som tar bladet från munnen.
Den svenska narkotikapolitiken, som är mest repressiv och restriktiv i Europa, har lett till ett mer utbrett problematiskt bruk som den högre narkotikadödligheten kännetecknar. Här kriminaliseras flest narkotikabrukare samtidigt som skademinimerande åtgärder motarbetas. Fokus på att gripa brukare är ett led i att eftersträva det narkotikafria samhället.
Sedan kriminaliseringen av narkotikabruk 1988 har staten skapat hundratusentals brottslingar som inte behöver vara det, vilka inte heller skulle ha blivit det i andra europeiska länder. Den som inte är kriminell i första skede har anledning att inte vara det i nästa. Många som kriminaliseras hamnar däremot i mera brottslighet. Därmed har staten lagt en grund för annan och grövre brottslighet t.ex. gängbrottslighet.
Kriminaliseringen av bruket leder förståeligt även till att det döljs. Det blir svårare att fånga upp vilket ökar risken för missbruk. Dessutom är kriminaliseringen en gåva till langare och gäng som vet att brukaren erkänner brott om denne talar med polis. Det har medfört att Sverige är det enklaste och säkraste landet att langa i då brukare i stort sett inte ens anger langare om den så skulle sälja råttgift.