Gissa Bokcitatet

Majken har varit på teatern, bjuden av sin vän Svea Åström som städar hos skådespelaren Nätterberg och som fått två biljetter. Jag ville gärna veta vad hon tyckte om pjäsen. Hon gjorde en ful grimas.
– Otäck! sa hon. Inte går det till så där i verkligheten.
– Hur menar Majken?
– Att en fin fröken kan bli kär i sin betjänt det må vara, fast det nog inte händer så ofta, men att hon tar livet av sig bara för att han säger att hon ska göra det, nähä det tror jag inte på…
– Hon var inte klok.
– Det förstås. Det är väl ingen som tar livet av sig. Men att folk vill gå och se på sånt där! Man ska ha roligt när man går på teatern, det hade åtminstone vi i min ungdom, och hur mycket vackert fick vi inte se, ”Värmlänningarna” och allting annat…
– Tror Majken, att det är så mycket verkligare det som händer i den pjäsen?
– Det behöver det väl inte vara, bara det är roligt och vackert.

Han såg ut som en sugga. De små grisögonen glodde ilsket, ögonhår och ögonbryn var smutsgula. På något vis verkade han alltid förolämpad. Han inlät sig endast i konversation med akademistaten eller andra jämbördiga.
En dag placerade oss ödet bredvid varandra på en rakstuga i Uppsala. Mannen som expedierade honom ansåg det höra till sina plikter att underhålla sig med kunderna. Något svar erhöll han naturligtvis inte i detta fall. Men han fortsatte oförfärat.
– Och så kan jag hälsa professorn från en gemensam vän, sa han.
– Jag vet inte att vi har några gemensamma vänner, grymtade suggan.
Jag betraktade expediten. Han blev röd, och i nästa ögonblick var han blek. Men han bockade sig tyst. När turen kom till mig att betjänas försökte han småle.
– Professorn var inte riktigt vid humör i dag, tror jag. Det trötta ansiktet lutade sig över mitt.
– Varför skar ni inte halsen av karln? sa jag. Det hade varit det enda rätta.
Han bibehöll en stunds tankfull tystnad.
– Det är möjligt, kom det slutligen. Men det är så svårt att alltid handla rätt.
Och våra ögon möttes och hade glädje av varandra.

Utanför fönstret rasslade nattbrisen i gårdslinden, och månen var uppe fast jag inte fick syn på den. Luften var genomdränkt av ett matt silverstoft. Jag hörde förmaksklockan slå, och så somnade jag.
Då knarrade det plötsligt i trätrappan, dörren gick upp, och i ett svävande sken stod en liten tunn dam i bindmössa och spetskrås. Hon vaggade fram och tillbaka i vinddraget från dörröppningen, medan hon pekade på mig med ett krokigt finger som liknade en klo.
– Jaså, du kom ändå till sist, sa hon.
Jag mera gissade mig till än uppfattade hennes ord.
– Och nu vill du… Ja, vad vill du egentligen?
– Hälsa på mormor. Och lära mig hur man ska leva det här konstiga livet. Det är så svårt.
– Svårt! Det är enkelt som en pris snus.
– Då måste jag ha ätit för mycket.
– Du pratar. En sover aldrig så gott som när en är väl mätt och har kört i väg en friare. God natt med dig nu, min gosse… Hon skrattade sitt lilla torra skratt.
Och så slogs dörrn igen av det underliga luftdraget, och hon var borta. Det gick en legend i släkten att hon haft fyra, fem friare, innan den rätta kom, den glada pastorsadjunkten som mässade så vackert och som sjöng ”Vad det är skönt ändå här i naturens sköte” tillsammans med jägmästaren, så att man ville smälta bort. Jag vaknade när det gamla pendeluret med sitt bukiga, grönskimrande glas och namnet ”Claës Berg, Stockholm” på urtavlan slog åtta slag i rummet under mitt, och jag hörde hur moster Betty sjasade på hönsen.
Här borde jag ha blivit född, tänkte jag. Och här skulle jag ha stannat till livets slut, blivit god vän med djur och människor, legat och lyssnat till fågelropen om våren, sett hur markerna grönskade och gulnade och den stora linden fällde sina blad och fick nya år från år. Med lugna steg och lugna tankar skulle jag ha gått in i ålderdomen utan att märka det.
Tills Husaby kyrkogård en dag skulle ta emot mig och jorden viska som mormor: ”Jaså, du kom ändå till slut.”