Citat:
Ursprungligen postat av
EmmeLee
Men vad spelar dem 10 min för roll?
När hon sen efter det inte tar upp det nåt mer.
Det tas visst upp igen, men på grund av en urusel fup så kunde och borde det ha tagits upp mer!
Citat:
Ursprungligen postat av
EmmeLee
Och nej, hon skäms inte. Inget hon gör visar på
Ånger eller att hon skulle skämmas.
Hon slänger inte vapnet åt sidan och får panik och vill hjälpa Emil.
Hon låter honom gå iväg med blodet sprutandes.
Går in i huset igen, fixar med vapnet , låser in det. Klär på sig. Ringer exet.
Vart får du det till att hon skäms ? Var ångrar hon sig ?
När teatern ska börja och polisen har henne - ja precis. Allt hon gjorde efter gripandet är för att skydda sig själv. Skrikandet , gråtandet
Ni känner ingen med borderline, det märks.
Men herregud, du var ju inte där. Du VET ju inte hur L uppfattade situationen i fylledimman dessutom.
Det kan ju lika gärna skett så här:
Detta hände väl under dygnets få mörka timmar i juni. L kanske TRODDE att hon skjutit bredvid, ett skrämsel/varningsskott. Hon ser honom ställa sig upp och springa iväg, hon tror att han springer för att han blivit rädd av skrämselskottet. Hon går in och ställer tillbaka vapnet etc.
Efter ett tag kollar hon ut genom fönstret (som styrks av grannarnas vittnesmål som börjat ta hand om E). Det kanske är först nu som L inser att hon (ofrivilligt (?)) träffat E, och träffat riktigt dåligt.
Hon ringer faktiskt 112 först, sedan exet!
Vad menar du att hon ska göra?
Tror du att grannarna som hjälper E skulle stanna kvar om L kommer utspringande ur huset, i bara trosorna och kanske beväpnad?? För de som sitter och hjälper E vet inte om L skulle vara beväpnad eller obeväpnad just då!
Du måste sluta att raljera och försöka sätta dig in hur ANDRA kan tänka, vad de SER, vad de UPPFATTAR i mörkret, i chocktillstånd!