Bostadsbubbla i Sverige?

Nu är du en extremt frustrerad människa som uttrycker sig som en vettvillig men du har en poäng.

Kapital och tillgångsinflationen beskattas platt och lågt i Sverige medan löneinkomster beskattas progressivt och hårt. Detta gör att en icke-produktiv människa som ärvt pengar och tillgångar successivt blir rikare än den mest ihärdige lönarbetaren trots att den som ärvt bara sitter med tummen i arslet.

Detta är ett stort problem!

Att ärva tillgångar värda 10 msek med en tillgångsinflaiton på kanske 7% per år ger 550 000 efter skatt varje år. Dvs samma pengar som en lönearbetare drar in om denne tjänar 100 000 i mån.

Kommunerna tar ut en kommunal avgift för det.
Avgiften får då användas för just sådant.

Fastighetsskatt går till statskassan och kan användas till vad som helst.

Människor med låga inkomster kan spara ihop stora belopp. Aktiestinsen var rik.
Människor med höga inkomster kan vara fattiga om dom bränner inkomsten på konsumtion.
Att man bygger upp ett stort sparande her mer med personlighet att göra.

Med socialism blir skillnad i intäkter och konsumtion mindre. Helt enkelt eftersom överheten plundrar och omfördelar.

Skulle man införa 100% socialism skulle vi alla få samma levnadsstandard oavsett vad vi gjorde. (Och den skulle inte vara hög). Därför är det av intresse för socialister att hitta den optimala plundringen så att de giriga parasiterna får mest stöldgods.

Bor man sig rik då?

Jag har ibland länkat bostäder som inte underhållits. De kostar inte mycket. Den som menar att de som ägt dessa har bott sig rika har en förklaringsbörda av det svårare slaget.
Vill man att bostaden skall följa med upp i värde får man betala för det. Och det är inte billigt.

Råkar man däremot ha en tomt eller så på en adress som andra finner mer och mer attraktiv så har värdet på adressen stigit en del. Men det är just att råka ha en sådan adress. Och inte att bo.

Någon som hittar något innehåll i detta?

I sebastianlarsson2's värld så är det den som vill ha 0% skatt på vinst som är kommunisten.
Dvs om man inverterarar allt som sebastianlarsson2 så kommer det troligen att bli ganska verklighetsnära.

Men sebastianlarsson2 pekar på en omständighet av visst intresse. Desto mer vinstskatt desto mer böter på produktivitetsökning, och desto mindre incitament att investera i arbete med innovationer och förbilligande. Och desto mindre tillväxt.
Med mindre tillväxt så stiger lönerna mindre och priserna på bostäder stiger mindre.

Med 100% vinstskatt lär tillväxten bli 0 och bostadspriserna stå still. De som ogillar stigande bostadspriser lär kunna vara lyckliga över det då. Men en annan konsekvens är att levnadsstandarden blir som på 1800-talet. Det kanske folk blir mindre lyckliga över.

Och dessa adresser du talar om är snarare regel än undantag. De allra flesta har tjänat på att äga mark/bostadsrätt i någorlunda urbana lägen.

Alla fattar detta men du surrar in på bostädernas slitage och standard i tid och otid. Alla fattar att det är marken man pratar om i termen "bostadsbubbla".

Om din beskrivning var förenlig med det som faktiskt sker så har du rätt, men ett mer realistiskt scenario är:

Olle knegar på donken men råkade köpa en bostadsrätt 1993. Han kan med hjälp av kraftig prisuppgång köpa en långt finare BR i Vasastan lagom till 50-årsåldern, medan civ ing Fia, som pluggade fram till 2015 och har tre gånger Olles lön inte kan köpa mer än en etta i Sollentuna.

Du hittar på halmgubbar och olika scenarion för att passa din agenda hela tiden.

Skulle precis svara på inlägget när jag såg att du redan kommit med en klockren förklaring på vad som faktiskt är problemet. Om Olle inte köpt BR:en 1993 så har han istället ärvt en villa i Täby som hans förälrar köpte för 25 000:- 1964 och som han idag säljer för 14 miljoner. Allt medan Fia inte får någonting eftersom hennes föräldrar bor i HR i Boden.

Precis.

Det kan såklart vara tvärtom också, att civ ing Fia råkar ha flyt med sina föräldrar (eller ett lägenhetsköp på 90-talet), men poängen var att för att ha en fin (= dyr) bostad idag så handlar det till större delen om andra faktorer än hur väl man har presterat i arbetslivet.

Och det är skevt. Det är heller inte hållbart, det ger folk en destruktiv inställning till både bostadsköp och arbete, samt att det är skadligt för ekonomin i helhet.

Utöver för unga då. D.v.s typ alla 90-talister och framåt, som mig själv.

Vi har kommit ut i vuxenlivet i den här "bubblan" och då avgör endast sparsamhet och lön (lånelöfte) vilken bostad man kan köpa. Så svårt är det faktiskt inte att spara ihop 300-500K i insats till en första bostad. Särskilt inte om man är 2 personer. Sedan ska man ju inte sticka under stol med att många har en utomordentlig bankomat i sina välvilliga föräldrar som i många fall gjort en obelånad bostadskarriär!

Det finns liksom ingenting som talar emot att bostadsmarknaden skulle kunna gå sidledes i många år framöver med tillgång till någorlunda billiga krediter, oavsett om ränteläget går upp en procentenhet eller två. I sådana fall har vi hel generation som "ska" köpa bostad förr eller senare, och då är det i slutändan arbete (lön) och därmed kreditvärdighet som avgör.

Men nej. Här på Flashback är det antingen 90-talskrisen 2.0 eller en 🚀 till månen som är slutstation för bostadsmarknaden.

Som inflationen ser ut nu vore "sidledes" en fruktansvärd nedgång. Sen kanske du personligen kan bli lurad av det och vimsa runt i någon tro på att du inte blev fattigare, men ekonomin blir inte lurad av det. Ekonomin är vad den är.

Och javisst, det är självklart ett scenario. Än så länge är inte staten intresserad av att motarbeta den enorma inflationen, alls.

För nya köpare, realt, ja. För ägarna beror det på.

Om man bara bor tillräckligt länge i en sidledes marknad kan man ha lägre utgifter för boendet nominellt gentemot en motsvarande HR om man belånat till max och drar av amorteringskravet från utgifterna. Det är ju trots allt ett "sparande" man får tillbaka vid försäljning i en sådan marknad till skillnad mot hyresgästen.

Du blandar dock två olika saker. Det ena är boende, det andra är monetär placering. Som monetär placering är det katastrof. Som boende kan det ändå vara väl värt pengarna.

Kruxet är att vi i Sverige lever i en väldigt konstig hostorisk bubbla just nu där folk är fattiga/har dåligt med pengar, men samtidigt medelbra med pengar om de räknar in boendet. Generellt räknar man inte in boendet i sin privatekonomiska rikedom. Man håller det separarerat, för att bo och hantera pengar är så olika saker. I USA skulle det kallas primary residence, vilket innefattar X antal undantagsregler osv. Man ska framförallt leva, och för att leva måste man bo.

Men nu har vi väldigt många svenskar som har 20ksek i likvider, d.v.s. de är fattiga, men samtidigt har de 60% belåning på sitt primära boende värt 8msek. Det vill säga de har 3.2msek "nettotillgångar" om de räknar in det primära boendet, och är helt urskrapat fattiga om de inte gör det. Om de räknar in boendet är de europeisk medelklass, om de inte gör det är de fattiga. Skillnaden är enorm, och då är det inte så kul att skilja på det.

Så jag förstår att det blandas ihop. Men det betyder inte att det är rimligt att blanda ihop. Att så många i Sverige känner att de "måste" blanda ihop sitt bostadsköp med sin privatekonomi handlar i min mening om att vi blivit (återigen) ett ganska fattigt land. Kombinerat med att så många svenskar mentalt stretar emot den verkligheten.

Ja. Fast ska du leva på det måste du låna upp dina tillgångar för att kunna sätta sprätt på pengarna. Annars måste du arbeta du också.