Jag vill kunna prata och umgås med mina föräldrar

Det var väl inget fel på det svaret. Hon verkar älska dig iom att hon ansåg det var tråkigt.

Varför svenskar så kalla mot sina barn 😔

Eller också har de förstått det och det är därför de inte orkar stötta dig nu när du blivit vuxen och ska ansvara för ditt eget liv. Läser mellan raderna att du har problem psykiskt. Problem som antingen ledde till drogmissbruk eller som uppkommit ur missbruket.

Tror det första du ska göra är att bli ren. Sen kan du kanske lappa ihop relationen till dina föräldrar.

Lycka till!

Om de aldrig kan ge dig det du vill ha - vad gör du då?

Så fick jag tänka med min mamma. Vi hade en komplicerad relation och bröt helt i perioder. I slutet av hennes liv (fast jag visste inte det då) bestämde jag mig för att sluta försöka få ut av henne det hon inte kunde ge mig, och istället ta det hon kunde ge mig. Det läkte såren för mig.

Kanske behöver du bryta helt för att ge dig och dem en paus och perspektiv, för att senare kunna hitta en väg framåt.

Oavsett kommer de aldrig att kunna ge dig lycka - det måste du ge dig själv.

Jag har psykiska problem har haft det länge. Har inte haft någon att vända mig till. Det ända som hjälpt mig hantera min ångest, mörka tankar och motgångar är droger. Just nu är jag clean röker bara på och tar ecstasy lite då och då. Men har slutat med allt annat. Anledningen till varför jag mår dåligt är pga mina föräldrar ibland känner jag att det inte är värt att "lappa ihop relationen"

ja får försöka tänka så. Vill kunna ge mig själv lycka.. Även om det är svårt.

Droger hjälper dig inte att hantera din ångest, dina mörka tankar och dina motgångar. Du behöver antagligen lära dig att livet ibland är mörkt och ibland ljust. Mörkret hjälper oss uppskatta ljuset.

Du mår antagligen dåligt för att du är i limbo. Du behöver fatta ett beslut för dig i er relation så kommer du att må bättre.

Föräldrar brukar i allmänhet bry sig mer om sina döttrar, än söner.

Jag vill inte gräva, men har de anledning att vara så kalla mot dig som de är? Då bör du fundera på vad du kan göra för att läka er relation. Att sluta med droger är ett utmärkt första steg. Livet kan va tufft, men droger löser inget utan förvärrar enbart allt.

Går det att läka er relation, så bör du försöka. Det är svårt att finna människor som inte är släkt som vill väl, tyvärr.

Det går nog att läka men frågan är om man ens vill det. mår bara dåligt när jag är omkring dem. Vi har aldrig något o prata om. Att spendera tid med dem är aldrig särskilt givande

Precis det här.

Jag tror att om man har haft en bra relation med sina föräldrar under hela, eller större delen av sin uppväxt, så bör man kunna fortsätta ha det även fast man flyttat hemifrån och påbörjar sitt eget liv i ett eget hem.

Har man däremot aldrig haft en bra relation med sina föräldrar, dvs. det har aldrig kommunicerats känslor, kärlek, omtanke, ömhet och annat som hör goda relationer till, så tror jag att man aldrig kommer att ha det.

Nej, vi har inga "starka band" och sådant där.. och jag skulle nog kunna kalla mig aningen anknytningsstörd.
Men, jag lider inte när jag är ensam, går inte runt och saknar folk.. och förväntar mig då rakt inte att någon annan ska lösa mina problem bara jag sitter i knäet och gråter ut.
Det mer.. ska jag leva mitt liv så är allt upp till mig själv och ingen annan jävel.

Nu beskriver du er relation ganska kortfattat, så jag kommer svara mer utifrån vad jag själv upplevt. Det finns föräldrar som inte är bra för sina barn och om det inte finns andra vuxna runt som kan täcka deras brister blir det svårt att växa upp och skaffa ett fungerande liv som vuxen. Av det du skriver låter det som att du inte lyckats göra den resan och att du söker dina föräldrars stöd i att kunna göra den. Du är äldre än man vanligtvis är när man gör den resan, men eftersom dina föräldrar inte verkar hjälpa dig så blir det svårt att göra den på egen hand. Själv gjorde jag den resan som 30+, så det är i alla fall inte försent.

Mina tips till dig för att kunna gå vidare är:

- Känn ingen skuld eller skam för att du känner såhär, alla människor behöver stöd och speciellt i processen att bli vuxen.

- Inse att dina föräldrar inte kan ge dig det stödet. Inventera din omgivning, finns det någon annan som kan stötta dig?

- Sök professionell hjälp för att kunna bearbeta saker och få tekniker att hantera dig själv. Jag skriver detta efter punkten att söka stöd runt dig eftersom det är viktigt att du har ett bra stöd även utanför terapin. Om du inte klarar av att skaffa det stödet själv så borde det vara ett mål i terapin.

- Sluta med alla former av droger och självskadebeteenden, det är antagligen ett sätt för dig att hantera jobbiga känslor och du behöver gå igenom dem med det stöd du har skaffat dig för att kunna växa och må bättre.

Om du vill ha svar på din fråga om jobbet kan du PM:a.

Lycka till!

Apropå föräldrar! Jag har inte talat med mina föräldrar på åratal och vi är nöjda med det. SISTA gången jag träffade min mamma så visste jag att det var just SISTA gången så jag kramade om henne med värme och sa "lilla mamsimamsi". Hon är ett offer för omständigheter och födde mig ytterst motvilligt som tonårsförälder! Vad lärde hon mig? En fantastisk sak och det är att göra TVÄRTEMOT hennes göranden. Mitt motto har blivit RESPEKT och KÄRLEK till mina barn. Ibland så är en usel förälder ngt bra!
PS: mina föräldrar är födda -34 och -36 och verkar må rätt bra! Hörde på omvägar att lilla "mamsi" har fått problem med ögonen. Sprutor i ögonen för problem med gula fläcken. Aging is hell.