Jag vill kunna prata och umgås med mina föräldrar

Ännu en gång vänder jag mig till flashback i relationsakutforumet.

Jag och mina föräldrar har inte en bra relation. Vi bråkar mest och pratar på sin höjd en gång i månaden. Varje gång jag ser att någon av mina föräldrar ringer eller skickar ett meddelande får jag en klump i magen och ångest. När jag mår dålig och vill prata med någon vill jag kunna vända mig till mina föräldrar men de är aldirg bra på att stötta.

Skev till exempel här om dagen till min mamma "känner mig stressad och utbränd av jobbet.. vet inte vad jag ska ta mig till". Svar: " tråkigt att höra". Ofta när jag har bekymmer får jag tampas med dem själv för att jag inte har någon att prata med. Ofta kan jag vända mig till droger eller destruktiva beteenden vilket jag inte alls trivs med att jag gör.

En viktig del i att jag ska kunna må bättre är att kunna ha god kontakt med mina föräldrar. Vilket tycks just nu vara väldigt omöjligt. Just nu ser det inte ens ut som att jag kommer att åka hem för att fira jul med dem.

Det är dags för dig att bli VUXEN nu, du kan inte springa hem till mamma och pappa och lipa så fort det känns lite motigt.

Skärp dig!

Hur gammal är du? Har er relation alltid varit dålig?

Det är så man lär sig ta hand om sig själv, ge dig själv en klapp på axeln när du löser problem på egen hand

Jag är i mina tidiga 20s. Har haft en sån här reltation sen jag startade på universitetet. Även sista tiden på gymnasiet var det just såhär.

Men kan inte minnas att även när jag bodde med dem att jag skulle kunna vända mig till dem. Flyttade hemifrån när jag var 19

Många familjer är dysfunktionella och kärlekslösa. Min t.ex.

Man kan inte krama vatten ur en sten. Man kan inte ha en kärleksfull relation med någon som varken kan ge eller ta emot kärlek.

Vad man kan och skall göra är att skaffa sig en egen familj full av kärlek. Hårt? Livet är hårt. men det är fan så mycket bättre än det var 1863.

Vad hade du velat att de svarade på att du är utbränd på jobbet?

Jag har aldrig pratat om mitt mående för mina föräldrar, det lärde jag mig som barn att det var helt lönlöst.
Dom har heller inte pratat om sitt mående för mig, så det är väl fine.

Vi är familjen avstängd, men vad fan spelar det för roll? Det heter väl "jag mår" inte "vi mår" för vi kan inte må, att må gör man själv.
Gråter gör man också själv, eller hos en psykolog.

Lösningen är nog inte att göra om dina föräldrar, utan att bygga en bra tillvaro utöver dem.

Försök tänka att ni är olika, att de säkert gjorde så gott de kunde eller vad de trodde var rätt, och att det tog dig så här långt, och nu ska du gå vidare till nästa fas.

Det är ytterst ovanligt att föräldrar aktivt vill jävlas med sina barn. Det vanliga är att man inte förstår varandra eller att de inte har förmåga att hjälpa en.

Du kan tyst tacka för det som varit, men nu bygga ditt egna liv. Fyll på med saker och personer som du mår bra av. Vänner, partner, upplevelser, kul plugg, spännande jobb.

Bli drogfri, lektion 1 A.

Om du postar i droger och destruktiva beteenden, så verkar du ha ganska allvarliga problem.

Nu vet jag inget om dig, men som förälder har man inte oändligt tålamod med sina vuxna barn.

Har man försökt hjälpa och ge råd, och barnet aldrig har gjort som man föreslagit och rekommenderat, så ger man till slut upp.

Däremot slutar man aldrig att älska sitt barn.

Men tills du visar dina föräldrar respekt, och ber om ursäkt för ditt tidigare beteende, och lovar att följa deras råd så ser de kanske inte någon anledning att finnas där för dig.

Allt ovan förstås med reservation för att jag inget vet om dig, du kanske varit en utmärkt lojal och respektfull son och dina föräldrar ondskefulla, dock föga sannolikt.

Min mamma är likadan, vi ska bara ha ytlig kontakt. Pappa är bättre. Men mamma alltså, om hon får reda på att jag inte mår bra för stunden så menar hon att det är mitt fel. Dessutom tror hon på allt folk säger om mig. Har inte heller lust att åka dit till jul, behöver inte det heller.

1. Jag är deras dotter.
2. de vet inte om att jag knarkar.


Känner att jag inte behöver dem. Vill inte träffa dem. Men när jag behöver råd av någon har jag ingen att vända mig till