SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Gränsen går väl snarast vid fatet? Till en mugg hör väl sällan eller aldrig ett fat. Annat än möjligen i de mest urspårade designavarter.

Det är ett inte ovanligt mönster att verb + objekt kan vara upphov till en sammansatt avledning trots att det inte existerar något finit sammansatt verb. Bilbesiktning, men inte bilbesikt(ig)a utan besikt(ig)a bilen. Tankeställare, men inte tankeställa utan ställa sig tanken. Skottlossning, men inte skottlossa utan lossa skott. Självrannsakan, men inte självrannsaka utan rannsaka sig själv.

"Det här är den enda indikation/indikationen jag fått på att det skulle vara så"

Är båda korrekta eller anses det ena vara mer korrekt än det andra?

Båda går bra. Frågan har diskuterats till leda i denna tråd (där den inte borde ha förekommit). Det är inget typiskt för svenska att kunna använda obestämd eller bestämd form för samma sak. Fundera själv på vilken du tycker känns bäst och sedan använder du den formen.

(FB) Språkhjälp - Svenska som främmande språk

Koncentrisk ring har någon skrivit i en (teknisk) text. Är inte det rätt och slätt en cirkel? Eller kan det finnas någon poäng med att skriva så?

En ensam cirkel kan väl inte vara koncentrisk? Det måste vara minst två cirklar som har samma mittpunkt.

Om man ska vara noga så är de inte synomer i alla sammanhang. En cirkel har två dimensioner medan en ring (kan) ha(r) tre. 2D vs. 3D. Detta inom geometrin i alla fall.

Det var det som inledningsvis fick mig att reagera. Det är en ring i sänder som visas på en skärm, däremot kan de visas samtidigt för inriktning. De kallas dock genomgående för koncentriska ringar och det kliade i ögonen när jag såg det.

Dessutom sker inte inriktingen mot en gemensam mittpunkt för övrigt utan omgivningsfaktorer. Dvs inte faktiskt centrum av ringen utan snarare excentrisk placering.

Texten är full av onödigt tillkrånglade meningar och anglicismer att jag blir misstänksam mot det mesta …

Jag vet inte om det finns något "trick" men sin/sitt är reflexiva possesiva pronomen som alltid syftar tillbaka på subjektet i satsen.

Problemet för många är nog att de inte förmår strukturera upp vilken satsen är och vad som är subjekt.

Han får se till att inse att hans agerande är dumt.

Här är "att hans agerande är dumt" en bisats och subjektet i bisatsen är "agerande". Alltså kan man inte använda det reflexiva sin.

När han blir äldre inser han hur tomt hans liv är.

Igen är "hur tomt hans liv är" en bisats och subjektet är "liv". Alltså blir det "hans liv".

Han kände sin ångest försvinna.

Subjektet är han och då använder man det reflexiva sin.

Han kände hur hans ångest försvann.

Här har det genom adverbet hur blivit en bisats -"hur hans ångest försvann" - med subjektet (hans) ångest och man kan inte syfta tillbaka på detta subjekt med sin.


Idag har väldigt många oerhört svårt att göra rätt på sin/hans och jag tror inte det finns några genvägar. Antingen får man lära sig grammatiken ordentligt eller så får man se till att läsa stora mängder text så att man får in känslan.

Och sin/sitt/sina kan inte själva vara subjekt eller inleda en sats/mening. Därför är inte möjligt med:
Han får se till att inse att sitt agerande är dumt.

Sitt agerande inleder här den andra satsen (bisatsen) i meningen och agerar som subjekt (det som gör något; är dumt) efter konjuktionen att och det går ju inte. Därför måste det vara
Han får se till att inse att hans agerande är dumt.

Och dessutom låter det helt galet med
Han får se till att inse att sitt agerande är dumt. Även i en icke-infödds örön.

Sin/sitt/sina kan inte vara possessivattribut till ett grammatiskt subjekt i en sats. Det räcker att formulera begränsningen så. Eftersom det inte nödvändigtvis är subjektet som inleder satser kan man enkelt hitta satser som inleds med ett reflexivt pronomen: Sin vana trogen hade han glömt att ta med det viktigaste.


Det är betydligt vanligare att man får höra ett icke-reflexivt pronomen där man skulle önska ett reflexivt än tvärtom, men någon enstaka gång händer det att ett reflexivt pronomen dyker upp i bisatsens subjekt och syftar på huvudsatsens subjekt. Det låter galet för de flesta, men om man hör till dem som längtar efter mer komplexitet i svensk grammatik så kanske det är en tilltalande utveckling.

Det finns flera välkända systematiska undantag från regeln om att sin/sitt/sina ska syfta på satsens subjekt. Man kan ofta se dem sammanfattade med föreställningar om "tankesubjekt". Problemet med att yttra sig som du har gjort är att det inte dröjer många dagar förrän den som tar dig på orden, lär sig identifiera alla satsdelar som rinnande vatten och börjar följa din regel slaviskt, kommer att stöta på en naturlig och korrekt svensk mening med reflexiv syftning på "tankesubjekt" och då tappa sitt nyvunna grammatiska fotfäste och kanske även sitt goda humör.