Kan materialism vara sant?

Jag satt och tänkte på det häromdagen, när jag läste om en "hårdkokt materialist" som hävdade följande:

Jag anser att bara konkreta materiella ting existerar.

Men hur kan det vara sant, när den sanningen inte finns som en konsekvens av att sanning inte finns?

Alltså, "sanning" är inte direkt ett materiellt fenomen, och således inte existerande utifrån ett materialistiskt perspektiv...

Eller?

Kritik tack

Frågan är om den citerade materialisten verkligen menade det som det uttrycktes. Om man ska vara riktigt petig så skulle man kunna göra allehanda ingrepp på fysisk nivå i min hjärna för att avlägsna "sanning" som begrepp från min värld. Så på det viset har sanning en fysisk existens - liksom allt annat. Problemet är om man stannar där i analysen, för då har man bara uppnått en oerhört förenklad bild som förvisso är väldigt sann, men denna sanning har vunnits till priset av att begreppet självt har blivit meningslöst.

Om jag frågar, "vad är sanning?" så är det för att jag har en existentialistisk/filosofisk fundering. Svaret "en fysisk process i hjärnan" skulle inte göra mig det minsta tillfredsställd. Det är att välja ett enkelt svar av rädsla för att inte kunna hantera komplexiteten i ett mer krävande filosofiskt arbete.

Vad en människa säger (som den här hårda materialisten gör) borde vara resultatet av fysikaliska rörelser, enligt hård materialism. Så någon som uttalar sig om sanningen gör det bara för att den är en materiell kropp.

Men längre än så förstår jag inte riktigt om det ska hålla. Varför skulle någon leka dockteater med oss, är materialism beroende av religion? Men det blir ju en paradox, gud kan ju inte finnas i en rent materialistisk värld?

Det skulle nog gå att hävda en sådan radikal ståndpunkt, om man samtidigt stenhårt förfäktar reduktionism, i detta fallet att alla påståenden om tex sanning kan reduceras till uttalanden om fysiska tillstånd.

Skissartat borde det inte vara så svårt. Man utgår från en korrespondensteori (som lättast låter sig förenas med en hård materialism), analyserar övertygelsen att "p är sann" som en fysisk konfiguration i hjärnan, förknippar denna konfiguration med ljudvågorna som uppstår då någon uttalar att "p är sann" etc. Därefter kommer det, för alla reduktionistiska teorier, mystiska steget, då man på något sätt får detta att direkt och icke-fysikaliskt att korrespondera mot något verkligt tillstånd (jag vet att det är en rättvis och ytlig beskrivning, men det är så långt jag kommer).

I grund och botten får den renodlade materialisten förr eller senare problem då man ska förklara korrespondens mellan mentala tillstånd (eller "bilder") och verkligheten. Men det verkar de helt enkelt inte bry sig om.

Materialister tror att det enda som finns är materia. Så om materialismen vore sann då borde man ha funnit ett objektivt bevis för medvetandets existens. Men det har man inte gjort. Det enda man ser när man studerar materia är - materia.

Om materialismen vore sann, då vore inte bara kroppen utan även medvetandet i ständig förändring och det skulle inte gå att säga vem man är som person. För vad skulle hindra att man går och lägger sig en dag och nästa dag så är ens medvetande plötsligt i någon annans kropp? Eller att ens medvetande är utspritt på en mängd olika kroppar?

Samtidigt så blir det då en konflikt mellan identitet och medvetande, för om man är materialist då blir ju kroppen ens identitet, men om medvetandet är utspritt i olika kroppar då har man inte längre endast en identitet, utan många identiteter men samtidigt med samma medvetande som uppfattar en identitet.

Sådant tänkande leder till en mängd olika paranoida vanföreställningar och identitetskriser. Det är enklare att bara konstatera att vi är medvetna varelser men medvetandet kan inte vara materiellt för då hade vi upptäckt det. Alltså så är inte allt materia och därmed är inte materialismen korrekt.

Hur fan kan man ens säga att något existerar öht? Det e så jälla sinnessjukt asså. Så fort något kommer till så förgås det till det okända.

Eftersom du är medveten och kan kommunicera med andra så är det väl ett bevis på att du existerar iallafall?

Nej, det är inte säkert. Nånting existerar men det är samtidigt uppbyggt av små beståndsdelar som hela tiden uppstår och försvinner, som små partiklar som finns ena stunden och försvinner den andra. Så vad är det som existerar när man begrundar det? Att vara medveten är bara en illusion, ungefär som att en seriefigur skulle ha en tankebubbla och tro att den är medveten.

Höjden av ironi att någon försöker övertyga andra med hjälp av argument att denne själv inte existerar.

Men t ex ditt inlägg nu, finns det? Jag ser det på min mobilskärm och någon annan ser det på en dator. Kanske någon blind använder något automatiskt verktyg som läser inlägget så det kan höras. Ytterligare någon skriver ut det på papper, eller kanske på något annat. Kanske någon som inte förstår svenska använder någon översättnimgsverktyg för få det till sitt eget språk. Etc.

Två saker om detta:
1. Ditt inlägg finns!
2. Det ÄR inte bokstäverna på t ex min skärm, detta är bara en av flera tänkbara representationer av det.

Jag sa "nånting existerar" men vad är detta något? En illusion eller en process som bara fortgår, kan du visa vad som existerar med logik?

Men din skärm är bara massa partiklar, det du skrev nyss existerar inte längre i sitt ursprung då vissa atomer har förflyttats och bytts ut. Själva medvetandeprocessen är bara en illusion, som jag skrev likt seriefigurer i en tidning som har några tankebubblor men som inte tänker i själva verket.