Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Precis! Hans motiv är okänt om det nu var han. Men å andra sidan har det inte kommit fram något ordentligt motiv till varför vare sig Härm, Allgén, arkitekten eller någon annan av de utpekade skulle vilja mula da Costa heller. Om hon ens blev mördad.

Spekulativa motiv som att hon blåst fel person i knarkaffärer skulle möjligtvis ge en rimligare förklaring än ritualmord, men har det kommit fram något konkret som pekar på detta? Mig veterligen har det inte det även om det skulle vara en enklare förklaring.

Just det. Varför pyssla med krystade motiv till dödande av Catrine? När hela toksekten runt hennes liv, som mannen med schäfern, vinof och alm och eriksson på Evägen samt knivBettan i Hägersten=på Sictoniagatan lämnats totalt outredda??
Tala om att gå över ån efter vatten!!

Gällande Catrine och prostitutionsmorden lägger inte polisen ner så mycket resurser. På 80-talet fanns heller inte DNA teknik som gjorde de svårare och personerna i da Costas krets var full av knarkare och kriminella som inte gillade att snacka med snuten. Idag hade man kunnat topsa hela bunten. När då Härms fd svärfar kom med ett tips så var det säkert välkommet. När Kristina Allgén kom och presenterade sin lilla dotter som vittne med en fantastisk historia 1 år senare blev det ju svårt för polisen att backa då det inte hade lyckats hitta gärningsmannen.

Thomas Allgéns förklaring att det var mamman som planterat in vittnesmålet i skallen på dottern ville Helin eller Bäckström ville lyssna på. De la dock ner utredningen 2 år efter mordet men Kristina gav sig inte och kom bara med värre och hemskare historier. Polisen gjorde valet att ta upp utredningen igen med nya utredare 1987. När Härm greps för andra gången under stor mediabevakning blev barnets berättelse sensation i media och då kunde ju inte Helin gärna backa från att åtala även om han förstod att han inte skulle kunna övertyga rätten. Men det behövdes inte för expressen publicerade förundersökningen, skrev att styckningen fotograferats och att de letade efter foton. Då helt plötsligt fanns det gott om vittnen som sett fotona, Härm och Catrine tillsammans, Härm, Allgén och dottern tillsammans, hade fina vittnesmål att presentera för att hjälpa till, göra sig intressanta, Media hjälpte till att döma läkarna innan rättegången. Det var väl bara juristdomaren som förstod att bevisningen var rena tramset.

Det var väl först när Bo Åström tog över som någon polis gjorde ett försök att finna den riktiga gärningsmannen även om resultatet uteblev. Och vem kan klandra honom. Det var 15 år försent. Hur många mord blir lösta när man börjar om från början 15 år efter mordet.

Allt, precis allt som GW Persson sagt offenligt om Solnamennen är helt uppåt väggarna. Som amatör (men ordentligt påläst) har jag extremt svårt att ta honom på allvar. Bara detta att sätta ihop en sk gärningsmannaprofil avsedd för en en snubbe han kände till, är ju fullständigt löjligt.

Inga statistiska omständigheter talar för Solnamannens skuld i detta fall. Han är ingen typiska styckmördare på något sätt. Att man är psykiskt sjuk (Solnamannen vårdades tex för depression på våren 1985) och lever i misär 15 år efter BO:s död, betyder inte att man är styckmördare.

GW Persson har bla sagt att gäringsmannen inte var psykiskt sjuk (totalt befängt och ogrundat påstående), att de som "gör såna här grejer" bodde i en viss del av Solna (ett obergripligt påstående), att säckarna spreds som en "solfjäder" (man hade ju bara två fyndplatser så vad babblade han om?) och att BO försörjde sig på "småbrott".

Jag har svårt att se heroinförsäljning (+ annan drogförsäljning) och bedrägeri (BO förökte bla lura till sig 20 000 kr i början på 80-talet) som småbrott.

BO använde 2-3 "kabbar" om dygnet när hon var som mest beroende. På 80-talet blev det 1000-1500 kr om dygnet (!). Dvs 30 000-45 000 kr i månaden.. I dagens värde: ung 60 000 - 90 000 kr..

Detta är säkerligen inte pengar som kommer från "småbrott" eller Malmskillnadsgatan.

BO bör ha varit van knarklangare. Att hon sålde knark finns dessutom dokumenterat i den FU som skrev 1999. Det vittne som GW Persson själv använde (tillsammans med polisen såklart) hette V Olsson och sa att BO sålde heroin på våren 1984. BO sålde även hasch och "tjack" (förmodligen avsågs amfetamin).

GW Perssons svammel har gjort intryck på mig, på ett negativt sätt. När jag läste om GW:s inblandning i utredning nr 2, förstod jag hur oseriös han kan vara. Han skarvar och lattjar ju hur han vill.

Han vet mkt väl att medelsvensson inte kan eller orkar läsa 3000 A4-sidor och pussla ihop 5 förundersäkningar.

Det är enklare att idolisera GW Persson och tycka att han är en skön snubbe.

Jag har själv plockat ut ett förhör som han inte läst. Det tog mig 5 år att få ut det.. Inte ens P Lindeberg fick tillåtelse och vi är många som tjatat.

Saker tar tid.

Att TH och TA inte märdat och styckat BO, kan vi vara rörande överens om

Angående överdos, olycka osv. BO kan ha dött på flera olika sätt, men överdos var det nog inte. Överdos bär betyda syrebrist, vilket bör betyda blodfyllda lungor. Det hade inte BO.

I förhör från 1984 och 1985 framkom massor som pekade i den riktningen.

Att BO var ohederlig (hon saknade sk tjuvheder) och var oförsiktig, har flera vittnen sagt.

- Hon hotades grovt (troligen av langare) på våren 1984 och fruktade för sitt liv, enligt en äldre man som kände BO väl.
- Hon överfölls på Norrmalm på sommaren 1984, enligt polaren NK.
- Hon misshandlades på sommaren 1984 (BO och hennes kille hade varit i slagsmål) enligt utomstående vittne (en student).
- Hon hotades "något så jävligt" på våren 1984, enligt Karl Vinof Olausson. Detta skedde på Röda rummet vid N Bantorget.
- Hon hotades av "en man med två hundar" på sommaren 1984, enligt Tor Åberg ("Betala dina skulder annars går det dig illa" sa mannen med hundarna).
- Hon tänkte blåsa en man med dålit rykte på sommaren 1984, enligt en polare, som varnade henne, men BO struntade i varningen.
- BO och polaren NK hotades av heroinisten Finn-Pekka på sommaren 1984. Finn-Pekka slog BO och hotade verbalt.
- BO hade en pengakonflikt med torsken Tor Åberg, som "plockade pengar" av BO, enligt en bekant till BO och TÅ. TÅ försörjde BO men ångrade sig troligen när hon bröt med honom. TÅ:s vän Ragge misstänkte TÅ för inblandning i BO:s död.
- BO och TÅ övernattade på flera ställen i S-holm, bla i en langares lägenhet i Johanneshov, där någon slagit sönder en dörr med yxa (!). Våldet var ständigt närvarande i BO:s liv.

Det är en hel del skit på ett halvår. Och detta är bara det som noterades i förhör. Det hände säkert massor av otäcka grejer som inte noterades.

Ville man söka en hotbild medan fallet var färskt, hittade man den i de kriminella kretsarna, ingen annanstans.

Flera personer som var knutna till E-vägen 25 sysslade dessutom med indrivning. När Vinof behövde pengar, gjorde gänget hembesök, beväpnade med påkar och andra tillhyggen. Att BO var en oförsiktig knarklangare med skulder, är såklart intressant i sammanhanget.

Traditionen att "märka" golare och andra som gjort bort sig, ska maninte heller glömma.

En "märkning" i undre världen kan innebära att möjligt - offret kan misshandlas på alla möjliga sätt - man drar ut tänder, bryter ben osv. Målet är inte att offret ska dö, men det händer. HA har tex slipat bort armtatueringar med vinkelslip (!) vilket är fullständigt livsfarligt.

Jag vet inte om man säger "märkning" nuförtiden, men principen finns såklart kvar.

Da Costa kan ha gjort bort så för länge inför flera personer, varefter man snackat ihop sig och bestämt sig för "märkning" eller dödsstraff...

Detta är ett oändligt mycket troligare scenario än det som uppfanns i slutet på 80-talet.

Vad grundar du ovanstående påstående på att GW satt ihop profilen på en snubbe han kände till?
GW säger ju att Solnamannen faller på att han inte har kunskaper i jakt eller styckning och att det är det som är haken. Han svamlar samtidigt något om att han inte är skyldigt till mordet eller styckningen men att Solnamannen vet mycket om hur det gått till. Vad han nu baserar det på.

Gärningsmannaprofilen i sig är väl väldigt bred. En horkund är ju ganska sannolikt, boende i Jungfrudansen baserat på fyndplats är väl mer nära sanningen än Kungsholmen eller Täby kyrkby eller någon som jobbar på Karolinska

Som jag minns det, satte Persson ihop profilen efter att han sett Solnamannens data. Det var länge sedan jag läste om detta, ska tilläggas.

En sexköpare (sk torsk) bör isf vara en välkänd person, som har en utvecklad relation till BO. Att totalt okända snubbar drar hem prostituerade som de styckar i badrummet, är inte särskilt vanligt.

Tom Hanna Olsson var tvungen att medge att mord i samband med gatuprostitution inte var så vanliga. Det var väl ett par kvinnor om året som mördades. Hur det är nu vet jag inte.

Profilen var inte jättebred. Persson påstod bla att gärningsmannen bodde på nedre botten (!). Mkt märklig anmärkning.

GM bör iaf ha funnits i närområdet.

Jag tycker att det korta avståndet mellan fyndplatserna är intressant, tillsammans med den primitiva placeringen av säckarna (öppet på bara marken).

Var jag styckmördare, och hade jag tillgång till bil, skulle jag det nog vara mer än 2 km mellan fyndplatserna ..

Jag skulle ha utnyttjat containrar och/eller använt en vanlig soptipp.

På 80-talet fanns inte sopsortering. Man fyllde bilen med möbler, matavfall, kläder och skrot och åte till en ramp minns jag, där man bara öste ner allt. Alla sopor brändes tillsamman.

Hade GM dumpat säckarna på soptippen, hade det antagligen inte blivit något falls alls.

Ännu i slutet av 80-talet fanns det på sina håll soptippar med deponi, där vem som helst kunde åka in och dumpa vad som helst någonstans på området. Soporna som dumpades täcktes senare över med sand/lera/jord eller liknande med hjälp av schaktmaskin. Det kanske inte fanns någon sådan tipp i Solna år 1984, men det kan ha funnits någonstans i Stockholmsområdet.

Så, ja, hade GM dumpat säckarna på tippen, oavsett vilken typ av tipp det var, hade BO:s öde varit okänt.

Att en pundare som säljer tjack är ohederlig är ju inget unikt. Det är en del av vardagen i dessa kretsar. Man blåser varandra, rånar varandra, stjäl och slåss. Så absolut är vi eniga om att ett tänkbart scenario är att någon skickat en torped på Catrine för att märka henne. (Märkning är väl gångbart än idag som uttryck) De flesta pundare lever väldigt utsatt speciellt kvinnor som saknar bostad och då är det mycket vanligt att man bär kniv och är beredd att försvara sig. Så ska man märka en pundare så kan det absolut sluta med dråp.

Dock kan man inte utesluta horkunden. Jag menar inte att det troligaste är att en torsk bestämt sig för att idag ska han ta hem en prostituerad, våldta henne, utöva sadistiskt sex och avsluta med att strypa henne sedan skära av bröstet och skära ut underlivet. Men det är ju fullt möjligt att Catrine varit hemma hos en torsk och något har hänt som slutar med att Catrine dör i lgh. Det kan ju bara vara av en banal sak. Likväl som att hon blåst andra pundare kan hon ha blåst kunden som då tagit i med hårdhandskarna och strypt henne.

Jag vill inte spekulera. Jag finner det osannolikt att Karin Allgén (hennes namn som barn) inte vet vem hennes pappa är.

Om Karin och hennes mamma har sekretessmarkering, skyddad folkbokföring eller fingerade personuppgifter vet jag inte.

https://polisen.se/utsatt-for-brott/hjalp-och-stod-fran-samhallet/skyddade-personuppgifter

Vilka formella skäl som fanns för dessa åtgärder kan man också fråga sig. Karins pappa var ju inget hot.

I en rättsstat hade Christina Allgén åtalats för falsk tillvitelse.

Kapitlet "Mamman" i Per Lindebergs odödliga bok "Döden är en man" är obligatorisk läsning (läs den andra utgåvan från 2008). Skrämmande är bara förnamnet.

Kim Larssons bok "Styckmordet/Epilogen" från 2015 är ett bra komplement till Lindebergs bok. Larssons bok beskriver de omfattande misstankarna mot Vinof Olausson och hans anhang på Eugeniavägen 25 (som även Lindeberg beskriver men inte visste mycket om). Misstankar som polisen inte utredde. Polisen struntade i dessa misstankar när en av läkarna anhölls i december 1984. Även när båda läkarna anhölls i oktober 1987. Även när ett tips dök upp i januari 1999 och en ny utredning började.

Ända sedan 1985 har polisen struntat i Vinof och hans anhang. Varav flera fortfarande lever, även om de nu är i 60-årsåldern. Kim Larssons bok redovisar ett stort antal förhör. Boken beskriver flera vittnesuppgifter som visar att Catrine levde efter den 11 juni 1984.

Båda böckerna finns hos adlibris.se, bokus.com och andra nätbutiker, både som ebok och vanlig bok. "Döden är en man" finns även som ljudbok.

Hanna Olsson gick vilse i boken "Catrine och rättvisan" från 1990. Olsson ogillade att läkarna friades för mordet på Catrine, men gillade att de fälldes för styckningen. Att mordutredningen var ett skämt brydde sig inte Olsson om. För henne var domen ett verktyg för hennes politiska propaganda, inget annat. Människor som Olsson är rättsstatens värsta fiender. Lars Borgnäs gick vilse i boken "Sanningen är en sällsynt gäst" från 2003. Boken byggde på Uppdrag gransknings reportage från 2001 och 2002, där Borgnäs var reporter. I reportagen fanns både lögner och grovt förtal. De redovisas i den andra utgåvan av Lindebergs bok. Kritiken mot reportagen var så omfattande att studenter skrev uppsatser om den. Borgnäs gjorde bra reportage om andra ämnen. Dock inte om fallet Catrine da Costa.

I en rättsstat hade staten och statstelevisionen betalat 40 miljoner i skadestånd. Vardera.

Catrine skulle ha fyllt 65 år i lördags. Hennes mamma och syster lever fortfarande, hennes pappa dog när hon var 22.

Catrines söner klarade sig bra. De växte upp i en annan del av Sverige.

Helgen den 16 och 17 juni är kanske den mest sannolika tidpunkten.

Vittnet K* W* får du gärna berätta mer om. Vem är han? Lever han? Han var ytterligare ett vittne som såg Catrine efter den 11 juni och nämns i Kim Larssons bok. Förutom Ragnar Lindgren, Nils-Göran Korsvall, Saba Selassie, "Kristin", "skolkompisen" med flera. Har seriösa försök gjorts att identifiera "Kristin" och "skolkompisen"? Hur långt kom man? Hur långt kom polisen?

Ragnar Lindgren söp inte. Hantverkarna i Ragnars hus söp. Inte Ragnar. En lögn i Uppdrag gransknings första reportage 2001. Hantverkarna (som reparerade huset i Ösmo söder om Stockholm) stannade till den 5 juli 1984. Far och son Hjulfors satt mest och söp, berättade Ragnar i dialogförhöret den 5 september. Ragnar förhördes även den 24 augusti 1984 och den 31 maj 1999. Han stod fast vid sina vittnesuppgifter. Catrine ringde två gånger efter Ragnars födelsedag den 10 juni 1984. Första gången var den 12 eller 13 juni, andra gången var den 13, 14 eller 15 juni. Hon ville hyra stugan på hans tomt. Vid några tillfällen hade Catrine övernattat i stugan med bilmekanikern Tor Åberg, en vän till Ragnars styvson Bo Möller.

Det finns gott om bevis att "menederskan" Marianne Seppäläs "dagbok" var förfalskad. Några exempel:

Marianne påstod i "dagboken" att hon träffade Catrine vid flera tillfällen under den första veckan i juni 1984. Inte bara den 8 juni, som Marianne påstod i förhören i augusti. Enligt anteckningarna den 3 och 4 juni sov Catrine hos Marianne under natten till den 4 juni. Förhör med andra personer visar att Catrine inte sov hos Marianne den natten.

Sommaren 1983 träffades Marianne och Catrine på Karolinska sjukhuset. De råkade vara inskrivna samtidigt. Enligt anteckningen den 1 juni 1983 berättade Catrine för Marianne att två sexuellt avvikande läkare var hennes kunder, varav den ene hade "en dotter som var lika gammal som hennes pojk". Thomas Allgéns dotter Karin var fem månader. Catrines yngsta son var två år och två månader, fem gånger äldre.

Enligt anteckningen den 2 juni fick Marianne en kram av Catrine när Marianne skrevs ut från Karolinska sjukhuset den dagen. Catrine skrevs ut den 1 juni. Hon var inte kvar på sjukhuset den 2 juni.

Att Marianne Seppälä gjorde sig skyldig till mened ledde inte till åtal. "Dagboken" undersöktes inte av SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium), som NFC hette på 80-talet. "Originalet" försvann. Marianne dog i Thailand 2013.

Teet Härm och Thomas Allgén kan fortfarande överklaga (igen) i Högsta domstolen (skadeståndet) och Högsta förvaltningsdomstolen (läkarlegitimationerna).

Vad som krävs är en komplett och noggrann genomgång av uppgifterna som visade att Catrine levde efter den 11 juni 1984. En sådan genomgång kan avslöja förhållanden som inte var kända tidigare. Rättsentomologer kan göra nya utlåtanden (baserade på obduktionsprotokollet), som visar samma sak. Catrine levde efter den 11 juni 1984. Fotohandlaren Arne Schröder ljög (som jag visade den 16 juni). Hans fru höll bara med honom. Hon lever fortfarande och kan berätta. Nya avslöjanden om Vinof Olausson och hans anhang på Eugeniavägen 25 är också att vänta.

Nyckelpersoner i Kim Larssons bok (i den ordning de nämns i boken):

"Uffe": Bo H. Sannolikt oskyldig. Ensamstående 52-årig man vid tiden för mordet på Catrine. Väktare. Utbildad bergsingenjör. Bodde på Jungfrudansen i Solna sedan 70-talet. Förhördes den 2 juli 1999. En prostituerad kvinna som kände Catrine bodde en tid i Bos lägenhet. Misstankarna avskrevs. Bo dog 2018. Kvinnan som kände Catrine och bodde hos Bo dog 2019.

"Nils": Jörgen O. Sannolikt oskyldig. Ensamstående 35-årig man vid tiden för mordet på Catrine. Bodde på Ingentingsgatan i Solna sedan 70-talet. Catrines kund vid flera tillfällen. Anhölls den 7 oktober 1999 och släpptes två dagar senare. Vid flera tillfällen bodde Catrine några dagar hos Jörgen. Han hade svårt att redogöra för tiderna för dessa besök. Polisen misstänkte att Jörgen talade osanning. En omfattande husrannsakan gjordes i hans lägenhet. Brev från Catrine och ett av hennes örhängen hittades. Misstankarna avskrevs.

"Vincent": Karl Vinof Reinhold Olausson (född 29/10 1940 i Sundsvall och död 20/5 2005 på en camping i Helsingborg). Dök upp i polisens utredning redan under de första månaderna, men utreddes knappt alls. Kriminell missbrukare, våldsverkare och sexkund. Känd hos polisen sedan årtionden, kände Catrine, träffade henne samma år som hon dog och fanns i hennes telefonbok. Dränkte tre travhästar vid Skeppsbron i Stockholm den 9 januari 1990. Dömd till tre och ett halvt års fängelse för försäkringsbedrägeri och djurplågeri. Vinof skötte en flyttfirma i en barack på Eugeniavägen 25, tillsammans med andra kriminella missbrukare och våldsverkare. Mindre än 100 meter från fyndplats 2. Sedan 1985 har polisen struntat i Vinof och hans anhang. De borde ha varit huvudmisstänkta.

J*: Joao da Costa. Catrines portugisiske man som hon gifte sig med 1982. Förhördes i Portugal 1984. Hade inte besökt Sverige sedan 1981. Numera död.

"Arkitekten": Nils A. Sannolikt oskyldig. Bodde på Kommendörsgatan på Östermalm. Catrines kund sedan februari 1984. Berättade att han skjutsade henne från sin lägenhet till Kungsträdgården den 10 juni. Frånskild 60-årig arkitekt vid tiden för mordet på Catrine. Båtar var ett stort intresse, liksom vin, kvinnor och sång. Medlem i Taube-sällskapet och god vän med trubadurens änka. Den 66-årige Nils hittades död i sitt badkar i juni 1990 (efter midsommarhelgen). Råkade känna Carl Wrangels föräldrar vid tiden för mordet. Den 32-årige Carl var polis och nybliven granne med Teet Härm på Kyrkvägen i Täby kyrkby (Teet och hans sambo Margareta flyttade in i sin nya villa i april 1984). Nils berättade i ett förhör att han passerade Täby kyrkby under en bilresa den 10 juni. Vilket Uppdrag granskning gjorde ett stort nummer av 2001. Reportaget förklarade inte vad en 30-årig rättsläkare hade gemensamt med en 60-årig arkitekt med alkoholproblem. Att Nils var Catrines sista kund är inte säkert. Hon levde minst fem dagar till.