Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

”Agil” är ord som jag gärna vore utan. På jobbet är det högsta mode nu, men ingen vet egentligen vad det betyder. Själv bryr jag mig inte.

Det verkar som om folk inte längre vet vad modersmål innebär. Några gånger har jag hört svensktalande personer säga att de har ett annat modersmål än svenska. En gång hörde jag en samiska som inte allt kunde samiska säga att hennes modersmål var samiska eftersom hennes mamma kunde några ord samiska. Och en annan svensktalande tjej påstod att hennes modersmål var ryska för att hennes mamma var ryska. Själv talade tjejen väldigt knagglig ryska.

Det verkar som om folk tolkar ordet modersmål rent bokstavligt. Om ens mamma kommer från ett visst land så skulle personen automatiskt ha ett annat modersmål än svenska. Det är hur knasigt som helst. Man undrar ju hur de uppfattar orden talgoxe och ekorre.

Den älskade jag att läsa som barn, kunde sitta i timmar. Självklart skall inte äldre litteratur moderniseras. När det gäller SAOB handlar det om en ordbok som ännu inte är avslutad. Den som slår upp ett ord där, antingen det är en invandrare som lär sig svenska, en ambitiös gymnasist eller någon vem som helst, så framgår det inte att förklaringen till ordinantia är skriven på 1800-talet med en annan stavning än den som gäller idag. För den som är osäker kan det lätt bli att man tror att det skall stavas tillvärkning, för det står ju i SAOB. Så anser jag ju också att jag funnit bevis på att det faktiskt var de akademiledamöter, vilka var satta på att skriva SAOB, som var bekväma eftersom andra ordböcker gjorde åtskillnad på verk och värk. Om de nu inte var obildade...

Jooooodå! Du bryr dig visst för du skriver ju om det här i tråden!

Är du en av dem som år ut och år in uttalar entrecote fel? Det uttalas inte antrekåååå utan antrekått. Om du nu uttalat entrecot fel hittils, är du då beredd att ändra ditt uttal nu när du vet hur det ska uttalas?

En ovanligt klargörande text om svenskens provinsiella vurm för att stoppa in engelska ord som blottar hens dumhet och språksvaghet:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/weaKd1/de-som-svanger-sig-med-svengelska-ord-ar-provinsiella-dumskallar

Ja, fast det där med film- och boktitlarna håller jag inte med om. Det är hopplöst att filmer och böcker får intetsägande titlar på svenska - jag menar, som inte går att härleda till originaltiteln. Och sedan när man försöker prata filmer och böcker med sådana som bara läser översättningar/tittar med svensk text, så tar det lång tid att förstå vilken film/bok personen menar. Så mycket smidigare att behålla originaltiteln.

...som blottar dumhet och språksvaghet.

Varför i hela världen ska du in med ett låtsaspronomen som svärtar ner meningen och gör den [helt onödigt] längre?

Det retar alltid någon.

Men det torde ändå vara ett ytterst litet problem. (Och saken blir inte bättre av att en utländsk titel behålls vars tomhet undgår en ickemodersmålstalare.) De flesta som läser exempelvis Leïla Slimanis roman Vaggvisan torde vara likgiltiga inför det faktum att den heter Chanson douce i original, eller att Judiths Schalanskys Förteckning över några förluster heter Verzeichnis einiger Verluste på tyska.

Jag tror inte skälet är någon förment praktisk omsorg, utan snarare det faktum att marknadsfolk slår mynt av det svenska särdrag som omtalas i Kadhammars text. Det skulle också förklara varför ickeanglosaxiska verk ges engelska titlar när de säljs in i Sverige, som danska En kongelig affære (”A royal affair”) och tyska Goethe! (”Goethe in love” på svenska).

Det kanske är så de tänker de som skriver sådant du retar dig på? Vilken mening tyckte du var bättre, din med låtsaspronomen eller min utan?

En avskalad mening utan redundans är alltid bättre än en som ståtar med förgängliga blommor och tom grannlåt, språkligt sett. Men den senare kan bara ”bättre” såtillvida att den ruskar om, i den mån man söker effekt. Men som sagt, den är knappast något för evigheten.