Skvaller om Sandra Beijer/"Niotillfem"

Jag kan tycka att det vore uppfriskande om varken folk med barn eller barnfria höll på att debattera vad som är rätt och vad som gör livet värt att leva. Jag tror att det finns en jättestor grupp människor som inte bryr sig alls om andra får/inte får barn, och som själva varken längtar efter eller aktivt inte vill ha barn. Det blir som det blir. Jag tillhör denna grupp, och tycker det är tjatigt att båda läger gjort det till en identitetsmarkör att ha barn eller att inte ha barn och försöker övertyga den andra gruppen om vad de går miste om. Kanske främst barnivrarna som predikar att man inte vet vad man går miste om, men jag tycker också att frivilligt barnlösa kan göra det till en alldeles oproportionerligt stor grej att det är så fantastiskt att inte ha barn, eller att alla med barn är onda som frågar sig varför andra inte vill ha barn när de tycker det är en fantastisk upplevelse. Barnfrågan behöver inte vara en så stor grej! Och man kan ändra sig! Man kan skaffa barn senare, eller ångra att man inte skaffade barn, eller ångra att man skaffade barn. Det finns inget rätt eller fel och det är inte en statisk åsikt man måste klamra sig fast vid hela livet.

Jag har genom åren fått uppfattningen att Sandra hållit barnfrågan öppen, hon har vid flertalet tillfällen sagt att hon inte uteslutit att skaffa barn men hon har inte heller uttryckt någon längtan efter barn. Nu har livet ändrat sig för henne i och med relationen med Björn, och hon är på en annan plats i livet än för 5 år sedan. Att folk blir ledsna för att blogginnehållet kanske förändras när hon blir gravid och förmodligen är jätteglad och förväntansfull, bara för att de själva inte vill ha barn, tycker jag är rätt respektlöst, för varför ska någon respektera deras beslut att inte ha barn om ens eget beslut att skaffa barn möts med "min bild av dig ändras och det gör mig besviken"? Kan inte alla bara få göra hur de vill utan att behöva bli föremål för andras känslor om en högst personlig fråga?

Och det är som sagt just den typen av läsare och kommentatorer som kommer göra att hon inte pallar blogga längre. Hon verkar (fullt naturligt)tycka det är irriterande att folk har åsikter om hennes val, och det kommer hennes läsare att ha i ännu större utsträckning när hon blir mamma.

Hon har hittat en nisch där hon attraherar nya läsare löpande, när de är mellan 20-30 och behöver en cool storasyster, men det är väl bara sunt om även hon tröttnar på att gå på Trädgården med folk som är 10-15 år yngre medan hennes jämnåriga ses i lekparkerna med barnen. Just det skulle hon ju aldrig erkänna dock, därav exempelvis valet att köpa ett par discokängor för 10 lax strax innan hon ska bli mamma. Det blev en tydlig symbol för vägvalet i hennes liv. Hon ska bli småbarnsmamma men vill egentligen vägra låta det gå ut över hennes gamla liv. Och att hålla fast vid niotillfem och samtidigt ha en bebis kommer bara göra henne irriterad på alla brudar som har åsikter om hennes liv

Bra skrivet!
Tycker det är ganska knäppt att 1. folk känner besvikelse och 2. att man tycker det är okej att UTTRYCKA denna besvikelse istället för att gömma den djupt inne i sin allra skamligaste vrå där den hör hemma.

Varför skulle det inte vara okej att uttrycka det man känner här?
Det är högst frivilligt att aktivt gå in på Flashback, söka upp en tråd och läsa inlägg och inte något jag tror att Sandra gör.
Så att jag skriver här på FB att jag, för min egen del, kan tycka att det är lite trist att ännu en i raden av bloggare följer normen at skaffa barn är ingeting som skadar SB på något sätt.
Hon är dessutom en offentlig person, självklart kommer folk att ha åsikter, det följer liksom med jobbet.

Hennes måndagsinlägg kändes deppigt på något sätt. Hon uttryckte att hon aldrig längtat efter barn utan det verkar bara ha "blivit" så och att hon inte alls lääängtar tills ingen är ute som man "borde". Får hoppas hon inte hamnar i skaran som får panik och ångrar sig över att det gamla livet aldrig kan fås tillbaka

Så som hon uttryckt sig nu i bloggen låter det ju nästan som att hon väljer att behålla barnet för att Björn vill det.

Jag tycker snarare Sandra verkar irriterad på allt som projiceras på henne och som det hetsas om i kommentarerna. I ena hörnet de som är övertygade om att hon kommer bli en fullblown mamma-bloggare nu som drunknar i blöjor och tappar bort sin personlighet. I andra hörnet de som spekulerar i att hon inte alls vill ha barn och detta är bara Björns idé/tvång...

Måste allt vara så svart eller vitt? Jag kan relatera typ 100% till Sandra resonemang. Hade samma samtal med en mycket nära vän i vintras, vi är i Sandras ålder och har varsitt stabilt fint förhållande, samt fast jobb, och känner oss färdiga med resor/shopping/karriär. Nästa naturliga steg känns som att försöka bli gravid, samtidigt som vi funderar på om bebislängtan någonsin kommer dyka upp? Vi har båda män som kan tänka sig ett helt barnfritt liv, så det är vi två som varit drivande i att vilja ta nästa steg i livet och skaffa barn. Barnlängtan? Tja, alla kanske inte får det på samma vis? Precis som man med viss tveksamhet köper ett hus, eller tar ett helt nytt jobb, och sedan blir allt toppen. Och ja, jag vet, man kan sälja ett hus men inte ett barn... Men ibland tror jag att man fattar ett logiskt beslut, och sedan kommer det fina/längtan/kärleken på köpet. Alla tycker inte just graviditet och spädbarn verkar så härligt, men det är en otroligt liten bit av livet som förälder. Man kan längta efter sitt barns dansuppvisning i 5:an utan att längta efter gravidmage, nappar och bebisstrumpor.

Det kommer ordna sig för Sandra. Hon verkar stabil i grunden och kommer hinna vänja sig vid tanken.

Inget konstigt att vara kluven till att skaffa barn, det är faktiskt supervanligt. Men nästan ingen brukar ångra sig, istället hittar man en form av föräldraskap som passar en själv och så går livet vidare.

Livet blir vare sig drastiskt bättre eller sämre än innan barn (om man inte får förlossningsdepp, men även det brukar ju gå över).
Så tror jag det blir för Sandra också.

Exakt min tanke.

Men hur kan man känna sig färdig med resor/karriär? Finns ju alltid nya platser att se och karriärmöjligheter att sträva efter? Livet är inte långt nog för att man ska hinna se allt i hela världen. Genuint nyfiken alltså.

Det är alltför många som skaffar barn för att beslutet är "logiskt" i samhällets ögon. Men sedan ångrar sig och någon återvändo finns inte. Med det sagt så finns det såklart de som det går bra för också, men det är ju en chansning man tar för man vet aldrig hur det blir, kan ju bli ett barn med särskilda behov, ett barn som kommer hata en i slutändan osv osv.

Tolkade det mer som att ungen inte var helt planerad, men att Björn är en person som det känns rätt att ha barn med. Det står ju ”göra allt med Björn” inte ”göra allt för Björn”.

Exakt så! Tycker detta med barnlängtan har fått orimligt med fokus, jag känner massor med föräldrar och skulle säga att mindre än hälften gått omkring med en stark barnlängtan innan de blev gravida. En del var oplanerade, en del kom till för att det ”var dags” osv. Däremot har jag sett en del 40-plussare plötsligt utveckla en stark barnlängtan då de upptäcker att de inte kan få barn på naturlig väg. Men beror väl snarare på att man ofta längtar som mest efter det man inte kan få och att barn nästan blir en fixering.