Citat:
Nykterhetsrörelsen försvarar enträget kriminaliseringen av narkotikabruk. Att Sverige är ett av få länder där själva narkotikabruket är kriminaliserat, samt att bland andra WHO uppmanar att inte straffa för narkotikamissbruk, borde däremot vara tillräckliga skäl för att åtminstone låta utreda kriminaliseringens effekter när den mossiga narkotikapolitiken ändå ska utredas.
”Dödligheten ett återkommande argument”
Att en avkriminalisering skulle minska narkotikadödligheten har varit ett återkommande argument i debatten under många år.
[…]
Att narkotikaförbudet gör att människor inte vågar söka vård av rädsla för att straffas och därför är en viktig orsak till den höga narkotikadödligheten, och att en avkriminalisering därför skulle minska narkotikadödligheten, har varit ett återkommande argument i debatten under många år.
När det är uppenbart att den analysen och slutsatsen saknar stöd i fakta
[…]
https://www.svd.se/dodligheten-ett-aterkommande-argument
Att en avkriminalisering skulle minska narkotikadödligheten har varit ett återkommande argument i debatten under många år.
[…]
Att narkotikaförbudet gör att människor inte vågar söka vård av rädsla för att straffas och därför är en viktig orsak till den höga narkotikadödligheten, och att en avkriminalisering därför skulle minska narkotikadödligheten, har varit ett återkommande argument i debatten under många år.
När det är uppenbart att den analysen och slutsatsen saknar stöd i fakta
[…]
https://www.svd.se/dodligheten-ett-aterkommande-argument
En utredning om kriminaliseringen ger möjligen svar på frågor. Högre narkotikadödlighet är givetvis skäl för sådan utredning, som emellertid kriminaliseringsförespråkare kategoriskt motarbetar då de anser att vara kriminaliserad genom sjukdom inte påverkar. Faktiskt borde de fundera på om t.ex. fetmatikers och alkoholisters missbruk och hälsotillstånd ändå inte hade förvärrats genom kriminalisering.
Kriminaliseringen medför dock mer utbrett problematiskt narkotikabruk. Onekligen leder den till att bruk döljs och upptäcks mer sent med brottslighet, sjuklighet och dödlighet som följd. Problem som är dolda är självfallet svåra att förebygga. Att narkotikarelaterat avlidna i flera fall hade kontakt med sjukvård, socialtjänst, kriminalvård etc. bekräftar också att missbruk har fångats upp allt för sent.
Statistik visar även samband mellan kriminalisering och narkotikadödlighet. I länder där färre kriminaliseras, t.ex. Tyskland och Portugal, är narkotikadödligheten lägre. I Sverige och Norge där flest narkotikabrukare kriminaliseras är dödligheten den högsta. I europeisk jämförelse anmäls överlägset flest ringa narkotikabrott i Sverige. Så har det varit i mer än ett decennium men det uppmärksammas inte av kriminaliseringsförespråkare och etablissemang.
Avkriminalisering är även av vikt för att förändra synen på narkotikabruk, att se missbruk som sjukdom och symptom på bakomliggande problematik inte en kriminell handling. Ofta är missbruket självmedicinering. Sålunda behövs avkriminalisering så att narkotikamissbruk främst blir fråga för sjukvården inte polis och rättsväsende, som fokuserar på att bekämpa tillverkning, distribution och försäljning av illegal narkotika. Om narkotikabrukare begår brott eller är ordningsstörande finns redan lagstiftning att tillämpa.
Sedan ska staten inte skapa brottslingar genom förseelse som inte behöver vara brott. Det försämrar samhällssyn och gror myndighetsförakt. Utöver det försvåras brottsbekämpning och brottsförebyggning samt underblåser annan brottslighet. Kriminaliseringen av narkotikabruk står inte heller i proportion till själva förseelsen. (Resonerade lagrådet överhuvudtaget inför att kriminalisera narkotikabruk 1988 och att straffskärpa 1993?)
Till syvende och sist förebyggs och avhjälps narkotikamissbruk med vård, hjälp och rätt information - inte straff. Narkotikaprevalensen var också lägre tiden innan kriminaliseringen 1988 än den är idag med kriminalisering.
