Citat:
Ursprungligen postat av
Massajen
Helt riktigt, Elegant taget!
Ur Diktaren och samvetet 1945.
Får man fråga vad du tog det på?
Hur som helst är stafettpinnen din.
Inte var det på att Wittgenstein var en hyfsad gissning

Har i min ägo Dagermans samlade skrifter samt antologin
Kritiskt 40-tal där denna essä finns med. Tyckte stilen och temat verkade bekant och med ledtrådarna tragiskt öde och ingen översättning blev det rätt uppenbart att det kunde vara Dagerman.
Nu en litterärt besläktad författare. Namn och verkets titel sökes:
Citat:
Till och med när man sitter på de anklagades bänk är det alltid intressant att höra folk tala om en. Under åklagarens och min advokats anföranden kunde jag höra att det talades mycket om mig, och kanske mera om mig än om mitt brott. Var de för resten så olika varandra, dessa anföranden? Advokaten höjde armarna, medgav att jag var skyldig, men sade att det förelåg förmildrande omständigheter. Åklagaren sträckte fram händerna och förklarade att jag var brottslig, men utan att några förmildrande omständigheter kunde anföras. Det var emellertid en sak som ingav mig en känsla av lätt otillfredsställelse. Trots mina principer kände jag ibland en frestelse att ingripa i diskussionen, men då sade min advokat: "Håll er bara tyst, det är bättre för er sak." Jag tyckte nästan att man behandlade hela målet som om jag inte hade någon roll att spela i det hela. Allt gick sin gilla gång utan att jag tog någon del i det. Mitt öde avgjordes utan att man frågade mig om vad jag ansåg. Då och då kände jag lust att avbryta dem allesammans och säga: "Ja, men vem är det egentligen som är den anklagade? Den anklagade är en viktig faktor i en rättegång. Och jag har ett och annat att säga." Men när jag tänkte efter, så hade jag ingenting att säga.