Citat:
Ursprungligen postat av
Boolwi
Jag tycker fortfarande det är en FULLSTÄNDIGT obegriplig tatuering

Citat:
Ursprungligen postat av
Hulkerskan
Långt inlägg här men behövde verkligen få ur mig, som terapi då jag och många med mig blivit utsatta för Lars-män, tack flashback!
Ja Lars är "en sökande som inte vet vem han är" men som inte fattat att han har några egentliga problem över huvud taget. Många träffande beskrivningar här "låg självkänsla blandat med viss självgodhet", "otrygg" och "excentriskt påklistrad". Han säger i ett försök att prata känslor i senaste "ord betyder nånting", problemet är att han inte kan sätta ord på SINA känslor, sina verkliga känslor som (borde) finnas djupt där inne.
Han kan prata om hur han tänker om att han inte kan uttrycka kärlek "så snabbt" för Ellinor, men det provocerar henne därför att det han egentligen säger mellan rader av hans rationalitet är att han inte känner något för henne. Han är inte kär i henne. Sen är det ju faktiskt bullshit också och det är väl det som provocerar mest, hon säger att han ljuger, när han säger att det tar ett år att älska en annan. Det är inte alls "naivt" att känna starka känslor betydligt mycket snabbare än så.
Han är dock ingen fullblodspsykopat, (ok möjligen sociopat, utvecklad emotionell störning pga uppväxten) som jag absolut förstår att man kan uppfatta honom som utifrån programmet och en snabb pseudopsykoanalys. Men Lars är precis som så många andra män i 35års åldern som flyttat till storstaden, utbildat sig till högststatusyrke, inte har ett "generellt attraktivt manligt yttre", har många ytligt bekanta men få nära vänner, ganska dålig relation till sin familj som troligtvis är Jehovas vittnen eller annan sekt, men där han tagit avstånd och på senare år nu hittat "sin crowd" på rave där han äntligen känner nånting med hjälp av en stor dos Mdma mm.
En väldigt ensam man innerst inne som behöver många år i terapi för att låsa upp barndomens trauman och hitta sigsjälv. Det tragiska är att hur mycket Ellinor eller nästa flickvän än försöker hjälpa honom kommer det krävas en rejäl utbränning för att närma sig insikten att man faktiskt behöver ta itu med sitt inre.
Jag håller med. Känner igen mig själv i det där. Han får liksom inte ut orden utan varje ord blir en slingrande lögn. Blir aldrig klarspråk. Kanske blir så när man trycker bort sina känslor för mycket. Det är ju som många sagt hela tiden att det är någonting med hans sätt som känns påklistrat. Jag känner med honom på vissa sätt. Hans beteende har väll funkat bra hittills men det räcker inte när det kommer till ett nära kärleksförhållande. Han kan säkert framstå som en trevlig prick på en fest dock.
Jag förstår lite hur han känner när han säger att han kan inte säga att dem ska vara tillsammans för evigt. Jag har själv haft liknande konversation med en tjej. På nåt sätt har jag väll nåt liknande som Lars har. Det är nåt skrämmande med att faktiskt bestämma sig för att nu är det den här personen för alltid. Slutgiltigheten kanske, det var det här som livet blev. Kanske att man vill vara fri och alltid känna att hela världen är öppen och fri. Eller en avsaknad av kärlek till den personen? Det är någonting som kan kännas så skrämmande med den tanken. Konstigt dock då att han söker till Gift Vid Första Ögonkastet då man självklart går inte går in i giftermål med tanken att man kanske skiljer sig nån dag.
Det finns en rädsla för att, tänk om man sitter där om 10 år och verkligen är djupt olycklig med den här personen. Vissa som har trauman, som Lars kanske har, kan kanske ha svårt att se en ljus framtid? Lågt självförtroende och dåliga erfarenheter som leder till en sort förträngning av både framtiden och det förflutna. Istället lever han så mycket som möjligt i nuet, med fokus på positivt tänkande. Tanken på giftermål, på framtidsfrågor blir helt enkelt för stora, men han kanske inte har insett det själv?
Extremt spekulerande nu från min sida. Inga av personena tycket jag är dåliga människor, Hoppas inga av dem är inne här och läser