Citat:
Ursprungligen postat av
CogInTheZog
Är det här podden som blev till sockerpiller? Den har haft sina dalar tidigare. Den började starkt med Chris och Gustav och höll en hyfftad nivå. Sen började Gustav sniffa sig hög på sin egen flatulens. Det blev olidligt att lyssna på. Tack och lov kom Friberg in och styrde upp det lösdrivande skeppet.
Men så erbarmligt som det är nu har nog det aldrig varit. Var ska man börja?
Kanske lite självrannsakan kunde vara på sin plats? Dom sitter och diskuterar Bulletin och kallar dom för grifters och gödmagar. En kritik som dom också riktar mot till exempel en del amerikanska aktivister. Jag säger inte att det är fel för det finns många såna, men då man också vara konsekvent. Man har inga problem med att stödja DFS/Svegot. Vill man läsa mer om det kan man bara ta del av Landos och djungelbrunos mjukbyxneddragningar i Svegot och DFS-trådarna. Om man nu ska tala om grifters menar jag.
Dom menar att Bulletinmedarbetarna är barnsliga, och sen skrattade dom åt ett inspelat möte där en av ägarna ska ha mjutat Alice. Men den med ett minne som är längre än en "netflixcykel" kommer själv ihåg hur The Golden One helt oironiskt bad Dulny att tysta Eriks mikrofon när dom hade en diskussion i höstas. Var var dom hånfulla pekfingrarna då?
Men inte bara detta. En gång i tiden höll den här podden en så hög nivå att den faktiskt till och med fick uppmärksamhet av P1 kultur. Dessa dagar är långt borta. Jag vet inte om Dulny har börjat knarka eller vad som står på? Han betonar svenska ord helt fel. I synnerhet äldre svenska ord som han bara har läst i en gammal bok och som han inte har hört någon använda i dagligt tal. Han verkar bitvis ha tappat bort det svenska språket helt och hållet för han uttalar svenska ord med ett engelskt uttal, senaste avsnittet uttalande han till exempel schism med K. Eller så göra han lustiga översättningar, som nu i det senaste sa han utkomst när det engelska ordet var outcome, men den korrekta översättningen är resultat/utfall.
Sen vill jag kräkas lite på kulturarbetarna. Avsnitten Dulny gjorde ihop med Thunlind var fantastiska. Vilket så klart helt och hållet är Thunlinds förtjänst! Han kan materialet och har en utbildning i litteraturvetenskap. Därför blev denna poddserie bland det bästa som producerats någonsin i den svenska nationella rörelsen. Men sen har vi alla dom andra avsnitten av kulturarbetarna där Dulny försöker analysera en film eller bok med någon jeppe som är så talträngd att han knappt kan svara på vad klockan är. Jag har inte lyssnat på det senaste avsnittet som avhandlar Dark Crystal men jag har inga förhoppningar om att två bönder (som saknar bildning, utbildning och oratorisk förmåga) som har sett en tv-serie ska ha något att komma med som kittlar intellektet. Jag menar, det räcker inte med att åka ner till macken och läsa baksidestexten på uthyrningsexemplaret för att man sen ska kunna göra en pod på 90 minuter som fångar läsaren och som sen till sitt innehåll kan frambringa något matnyttigt för själen. Det är så amatörmässigt.
För att sen tala om Erik... I varje avsnitt påbörjar han ett resonemang och sedan mitt i det avbryter han sig själv, som om det pågår en inre strid där hans kluvna personlighet måste motsäga sig själv, och så säger han eh öh äh nej så är det förresten inte, och sen fortsätter han att prata. Och jag sitter där och bara häpnar och vet inte vad jag ska tänka om det han precis har pratat om.
Nu har jag aldrig varit ett större fan av Vita pillret, eftersom jag inte förstår den här The daily shoah-humorn riktigt, men lyssnar plikttroget fram till Veckans donationer, eller Herr D, vilken som nu brukar börja först.
Jag håller inte riktigt med dig, men Friberg bar VP under tiden han var med. Han är driftig, rolig, intressant att lyssna på och har som alla vet en riktigt härlig röst. Dulny har i mina ögon bara varit ett bollplank för att hålla igång Friberg, medan resten av gänget har varit synnerligen ointressanta. Gustavs sommarprat(?) kan ha varit det värsta snömoset jag någonsin hört. Jag minns fortfarande när jag lyssnade på det medan jag uträttade lite ärenden och en halvtimme in stannade upp och frågade mig själv vad fan det var jag lyssnade på. Det lät på ett ungefär:
Den spirande rotens själsliga eufori att under all ambivalensens lättja stryker med episka dimensioner genom tid och rum, för att nå höjden av universums apex. Med himlastormande skönhet bryta den danande kraftens bojor i ett vågspel av harmoni!
Jag blev klart nyfiken på att lyssna på Kulturarbetarna efter att ha läst vad du skrivit. Jag får göra det och återkomma. En sak som är lite underlig är att det hela tiden finns det här behovet av att hävda sig intellektuellt bland nationella och ändå är det ingen som tar sig för att faktiskt skriva in sig på universitetet och lära sig hur man faktiskt analyserar litteratur. Ingen skulle få för sig att läsa en normal, skönlitterär bok, utan det enda man läser är politiska manifest, grekiska epos skrivna på hexameter, eller 1800-talsklassiker, men däremot finns det en barnslig förtjusning vid att analysera fulkultur på film. Jag har väldigt svårt att se en person som bara läser Nietzsche och samtidigt bara tittar på Terminator.
Beträffande Erik, så påminner han mycket om Malcolm (jag tänker inte ens försöka stava till hans efternamn). Väldigt säregna referenser som snöar iväg in i något dataspel blandat med någon politisk teori.
Citat:
Ursprungligen postat av
CogInTheZog
Det skämskuddigaste var när Erik pratade om filosofi och sa ordet ontologi och Dulny rättade honom och sa antologi.

Till Eriks försvar, så sa han i alla fall direkt efteråt att han inte ska använda ord han inte kan, vilket faktiskt är rätt stort när man jämför med många andra som slänger sig med ord de inte kan, men som låter intellektuella. Där växte han faktiskt i mina ögon