Sämsta bok?

Minns bara en bok som skulle vara en slags parodi på Sagan om Ringen som jag lånade på biblioteket när jag var yngre.

Du har alltså inte läst någon bok sedan då, är det så man ska uppfatta dig? Eller du läser mängder men minns inga av dem?

Det kann nog varit "Bored of the Rings", av Douglas Kenney och Henry Beard.

Spionen som kom in från kylan av John le Carré.
Jätteberömd bok som många hyllar men den var så seg att jag bara orkade läsa halva.

Ja, det är nog en sån bok. Antingen är man på samma våglängd och älskar den - eller så avskyr man den.
I tonåren tyckte jag det var den bästa bok jag läst. Själv något av en missanpassad dropout identifierade jag mig stenhårt med Holden Caulfield. Mina bekanta delade jag upp i dom som begrep boken och dom som inte gjorde det.

Numera är jag kanske mindre av "pretentiös jävla sprätt"

Men jag tycker fortfarande den är ett litet mästerverk.

Det blir gärna svar på temat "dåliga böcker som man förväntat sig skulle vara bra" - det dåliga framstår liksom tydligare då. Mitt bidrag där är I de lugnaste vattnen av Viveca Sten. Lika dålig som Läckberg, men framhålls av många som mycket bättre. Dessutom en osympatisk miljö med svinrika människor i Sandhamn, där författaren tydligen själv går runt och är svinrik på sina böcker.

Jag har läst hela. Skulle inte klassa det som det absolut sämsta jag läst men däremot vill jag påstå att den är väldigt överskattad och har fått högre status än den förtjänar. Jag tyckte mest det kändes som ett hafsverk. Hade jag däremot läst den när jag var 15 så hade jag säkert uppskattat den mer.

Du får läsa Sphere av Michael Crichton som straff. Där kan vi snacka uselt

Diskuterade Catcher nyss med gubbarna och åtminstone en var beredd att gå i duell för att försvara dess förträfflighet. Mysko, jag fattar verkligen inte

Tyckte Normal People av Sally Rooney var super cringe, blev desto bättre som tv-serie dock.

Många.
Två som genast slår mig är Räddaren i Nöden och Doktor Glas - bägge erbarmligt tråkiga och gravt överskattade. Fast jag läste dock ut dom då de lyckligtvis är tunna.
Den hyllade En Storm Kom Från Paradiset av Johannes Anyuru visade sig vara löjligt överskattad.
Några andra jag faktiskt läst ut (i brist på annat) var Djävulens Tonsteg av Hans-Olov Öberg (trist, förutsägbar, föga trovärdig), och Byggfirman av Staffan Nordstrand. Den sistnämnda ett språkligt magplask som borde ha stoppats av förlaget.
Jag är känslig för språket,så jag brukar alltid slå upp random sidor och kolla. Tyvärr gjorde jag inte det med Wolf Hall av Hilary Mantel. Stelt, oinspirerande. Gav upp efter hundra sidor.
Likadant gäller för Katedralen vid Havet av Ildefonso Falcones, Pompeji av Maja Lundgren, och Beckomberga av Sara Stridsberg.
I den sistnämnda förekommer något jag avskyr - beskrivningar av drömmar ("... drömde jag att min mjölk svartnat och rann ur mig som bränt trögt socker och att jag tvingade honom att dricka den.") Om författaren petar in drömmar i historien är det för att "hotta upp" den, för den för ju inte berättelsen framåt på något sätt.
Amerikansk litteratur är med få undantag bara skit. Generation Loss av Elizabeth Hand ett exempel - ALLA karaktärer måste vara utflippade och färgstarka i en löjlig historia. Under Jord av Don DeLillo ännu ett patetiskt försök att skriva "Den Stora Amerikanska Romanen". Hur många klichéer han lyckas klämma in på de första 10 sidorna tappade jag räkningen på (fattig svart pojke, baseball, J.Edgar Hoover, Sinatra, Jimmy Hoffa etc.)

Doktor glas ska det väl mycket till att man inte ska gilla. Allt av söderberg är läsvärt bara pga hans fantastiska språk.

Räddaren i nöden kan jag hålla med om är lite överskattad. Salingers mästerverk är novellsamlingen nio noveller.

Kommer ihåg från plugget, många år sedan. Vi skulle läsa Harry Martinson "Nässlorna blomma". Kommer inte ihåg så mycket av den, men den kan fortfarande ge mig svettningar. Bland det värsta jag har läst. Möjligen skulle jag uppskatta den bättre idag, men jag kommer inte ge den ett försök