Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Holland, Grekland och de nordiska länderna är (på rak arm, jag kan ha missat nån) de enda europeiska länderna som inte dubbar utländska filmer och tv-serier. Annars är det tysk, fransk, spansk osv dubbning som gäller i dessa länder.

I Sverige har vi inte haft denna tradition utan vi har använt undertexter. Det är oftast bättre, det blir en mer genuin upplevelse och det har bidragit till att svenskar har blivit vana med engelska sedan ung ålder. På internet används mycket engelska också nuförtiden. Nackdelen med allt detta blir att en del svenskar blandar in engelska i svenskan, särskilt i skrift. Ändå är de förmodligen inte speciellt bra på engelska egentligen, utan de bara slänger sig med ord och fraser som de tror låter häftiga.

Detta med dubbning gäller för övrigt även för engelskspråkliga länder. Filmer från europa förses ofta med engelskt ljudspår. På 60/70-talet när man i Italien hade en omfattande filmindustri gjorde man en dubbning för den inhemska marknaden och en exportversion med engelsk dubbning för utlandet, sedan kunde andra länder använda antingen detta engelska ljudspår eller göra en ny dubbning med sitt eget språk. Man hade "röstskådespelare" som bara höll på med att tala in repliker till befintliga filmer.

Exakt, denna benägenhet att slänga in engelska är snarare ett fattigdomsbevis som därmed inte alls utvecklar språket. Jag har kollat med några yngre personer (17-20) som flitigt använder engelska ord och uttryck. Det visar sig att de ofta helt enkelt inte vet vad de svenska orden är och använder då fraser de hört när de spelat på nätet.

Om man kallar det för att utveckla svenskan får ju begreppet utveckling en helt ny innebörd.

Många av de engelska "lånordens" svenska motsvarigheter låter krystade, medan de engelska används mer ledigt. Jag vet själv att folk i min vänskapskrets sa att de skulle "joina ett LAN-party", eftersom ansluta troligen lät för krystat. I fallet joina har dock böjningen antagit svensk modell (infinitiv på -a), och då borde ju sådana som du inte ha problem med det.

Engelska låter väl egentligen inte häftigt, utan man tänker att folk i USA är frihetsälskande hårdingar, medan svenskar är fega töntar, vilket åtminstone delvis bevisas av sådant som att svenskar finner sig i att inte få bära vapen, nolltolerans mot droger, straff för påhittade brott som HMF osv.

Tendentiöst sätt att diskutera genom att välja ut enstaka delar taget ur helheten. Vi vet redan att det finns inlån som över tiden passats in i svenskan, men det innebär inte att det är något att hylla när yngre svenskar använder engelska och svenska om vartannat för att de inte lärt sig svenska.

Det som ligger närmast »joina« i det du refererar till är inte ansluta. Det är snarare något mer vardagligt i stil med »åka till«, »vara med på« eller »deltaga i«.

Det engelska joina (förena) lånades ju för övrigt in redan på 70-talet med betydelsen dela på en hasch- eller marijuanacigarett (en joint).

Just ansluta används ju när själva datorn ansluts till nätverket, och då sa man, vad jag minns, hellre joina, och det var rätt spritt. Antagligen för att spelen var på engelska och det stod Join party eller liknande i spelmenyn. Jag vill också minnas att jag hörde ord som connecta.

Gällande det sista, känns jointa som ett bättre ord.

I princip ja.


Däremot knappast det. Stora delar av verbens personböjning var intakt långt efter det att det lågtyska inlytandet i Sverige avtog.

Men inget av dessa var lite farligt badboy-cool på det sätt som ett lånord från romani kunde vara. Ord förmedlar inte bara semantisk betydelse, de förmedlar också värdeladdning och associationer.

Inte i talspråk, vad jag förstått. Man skrev gärna du äst, men man var inte konsekvent med det, och det tyder ju på att talspråket inte gjorde den distinktionen.
Du är något viktigt på spåren. Engelska lånord, som används istället för svenska, fullt gångbara motsvarigheter, ger en annan känsla i språket. Så var det säkerligen med franskan på 1700-talet också, och kanske även med tyskan tidigare.

Talspråk är så oenhetligt att det är svårt att använda det på det sätt du vill göra här. Det finns fortfarande än i denna dag svenska dialekter som personböjer verb, och det fanns ett inte obetydligt antal talare som gjorde det i sin talade svenska för etthundra år sedan. Att försöka sig på att extrapolera fram hur majoriteten talade genom att analysera spriftspråk är ibland möjligt, men rent generellt vanskligt.

Om du varit uppmärksam på det jag skrivit så har jag nämnt att en anledning till den flitigt förekommande engelskan i svenskan, är att det inte upplevs lika ansvarförbindande. Det visar å andra sidan att många pratar utan att egentligen vilja ta ansvar för det de säger.

Sedan finns det ju inte sällan svenska ord som är betydligt bättre än den engelska som vissa slänger in. Okunniga internetungdomar har hört uttrycket trigger happy och vet inte att det finns en mycket bättre [och mer »träffande« ] svensk motsvarighet i skjutglad.

Kan tillägga att man i Frankrike ibland kan välja på biograferna om man vill se en film dubbad eller textad. Det anges i bioannonserna, vf resp. vo. Den stora majoriteten föredrar dock dubbat, eftersom det är bekvämast och man inte behöver stryka dialog p g a platsbrist.