Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Jo, den har rätt att erbjuda på vissa områden, men svenskarna vänder den ofta ryggen. Det är ett eljest beteende som inte är så vanligt i andra länder. Finnarna, norrmännen och danskarna tar vara på sitt kulturarv på ett helt annat sätt. För att inte tala om tyskar, italienare, fransmän, ryssar, polacker, japaner, kineser och nästan alla andra. Och det har inte med patetisk nationalism att göra, det är ett sätt att föra en ständig ”dialog” med det som format det vi är och har blivit, en sorts självförståelse för bibehållen mentalhygien. Naturligtvis behövs kulturimpulser utifrån, men när de hela tiden kommer från samma håll och trumpetar samma budskap och ideologi blir det torftigt.

Men för att återgå till den klassiska musiken: Det stämmer förstås att klassisk musik är en marginalföreteelse i Sverige (och i USA, kanske med undantag för några få urbana centra), men så är det inte i resten av världen. Vi och anglosaxarna är rätt udda i det avseendet. Det räcker att gå in på sitt instagramkonto och konstatera att det finns miljoner ungdomar (och äldre) världen över som lägger upp klipp där de spelar klassisk musik – pianister, cellister, flöjtister, violinister osv. Och somliga (mest unga tjejer) har blivit kända influerare med hundratusentals följare. Dessa personer är EU-medborgare, ryssar, kineser, japaner, armenier, georgier, mexikaner och enstaka amerikaner. Men nästan ingen är svensk.

Det är faktiskt konstigt. Särskilt om man tänker på att lyrik, det nördigaste och mest exklusiva som finns, har fått en så hög status i Sverige på senare år, särskilt bland ”avantgardet”.

Du vet inte det, men ändå påstår du att det inte är någon skillnad. Läs vad jag skriver och kom inte med pubertala och trotsiga motfrågor hela tiden. Du har ingen aning om hur det faktiskt var förut. När var perioden då tyskan präglade språket lika proppat som engelskan gör nu?



Jag rättar ingen personligen. Jag konstaterar att det finns fel som görs och inte minst att engelskan i många avseenden, på ett felaktigt sätt, överfört betydelsen för of till av i svenskan.


Nej, men oj då så bildad kommentar. Ja ja, man får »stå ut med« dessa knäppgökars formlösa kommentarer som i realiteten bara handlar om att skämmas för svensk språkrytm. Tror du finnar skäms på samma sätt för att finska offentliga personer låter finskan bryta igenom, eller spanjorer att spanskan bryter igenom?


Ja du tycker det, men att läsa och att uppleva är två olika saker.


Fuck har inte en enhetlig betydelse ens i engelskan och fler utfyllnadsord är det ett språk minst behöver.


Att du inte fick det intrycket beror helt och hållet på att du tog dig friheten att bestämma vad jag tyckte och diskuterade mot det. Tjej kommer ju för övrigt inte från engelskan, lika lite som pojke gör det.

Med tanke på att (låg)tyskans påverkan på svenskan var så stark att den eliminerade det svenska kasussystemet och verbens personböjning, misstänker jag att dess påverkan var långt större än den engelskan har idag. Medeltiden är det jag avser. Engelskan står sig slätt i jämförelse med det.
På precis samma sätt som svenskar påpekar andra svenskars uttalsbrister gällande engelska.
Självklart får en offentlig person stå ut med att allmänheten har åsikter som de gärna ventilerar, särskilt på anonyma forum. Du får fråga finnarna och spanjorerna vad de anser.
Jag lider ju inte särskilt av upplevelsen heller, utan det är du som står för det.
Det är riktigt att fuck har flera betydelser, och i svenskan gör det sig oftast påmint genom svordomsvarianten.
Ingen har påstått att ordet tjej har engelskt ursprung, det jag menade var att när det togs in i svenskan, fanns redan åtminstone tre bra ord för samma sak.

Vad tror du? Jag vet att det inte är så i dessa länder. Varför tror du att det skiljer sig åt? Jag kan svara eftersom du inte duger till att ha några svar på frågor som går emot din vattniga övertygelse att svenska uppblandad med engelska ord är bra.

Därför att det inte finns någon stolthet och kulturkänsla i Sverige. Då flyr man över till något annat som man matats med och upplever starkare, i detta fall upplevelsen att engelska är mer värd än svenska.

Det finns ingen engelsk modersmålstalare som har några som helst synpunkter på den som talar engelska med svensk språkrytm och diverse missade språkljud eftersom de förstår vad som sägs.

Det komiska med din inställning är att du tycker det är oproblematiskt med engelska ord i svenskan, men anser å andra sidan att det är problematiskt om en svensk inte bemödar sig att ha en engelska som träffar rätt på språkljud och språkmelodi.

Jag vet bara att många holländare kan tycka att det är skämmigt att höra landsmän tala dålig engelska. Det kanske är ett fenomen som är vanligare om modersmålet är närbesläktat med engelska?

Ungefär som när folk "flydde" till fransk och tysk kultur förr i världen, gissar jag. Det kanske är ett kroniskt problem svenskar har?

Vad är det för komiskt med det?

Ännu mer komiskt om du inte förstår det.

Vad tycker du om en svensk som talar engelska genom att lägga in svenska ord och uttryck när den pratar?

Helt förkastligt givetvis. Hur ska engelskspråkiga förstå vad som avses?

Borde ju gälla samma sak åt andra hållet eller har svenskar ett särskilt ansvar att kunna engelska? De exempel jag gav, med engelska ord och uttryck i svensk text och tal, är inget annat än ren rappakalja på gränsen till rotvälska.

Det får du fråga Dranghoff här i tråden om. Han säger att det är för mycket engelska i Sverige och därför lyssnar inte svenskar på klassisk musik. Han säger att svenskar tycker att såna som håller på med klassisk musik är kufar.

Det är inte jämförbart. Runt 90 % av svenska folket kan föra en konversation på engelska, men nästan ingen engelskspråkig kan tala svenska.

Språken har i sig själva ingen kvantitetsmätare, men jag noterar din vurm för engelska. Om jag pratar svenska med någon vill jag inte att den personen ska blanda in en massa nonsensengelska. Det är sådant de kan utsätta dig för.

Jag vurmar inte för engelska mer än för något annat språk. Jag är öppen för att språket utvecklas, och jag ser att yttre påverkan från andra språk har präglat svenskan under åtminstone 700 år. Att försöka bryta den trenden idag är således löjligt.