Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Tja, vi kanske pratar om olika saker, eller samma sak i olika perspektiv?
"Svensk brytning" har jag inte upplevt vara "dåligt" utomlands, snarare tvärt om. Huruvida man känner sig som en "tönt" vid svensk brytning är kanske upp till en själv? (Ens psyke alltså?)

Kan dock tänka mig att låta som så här kan vara menligt?

Fast beror det på att vi gärna pratar engelska i Sverige? Har inte det mer att göra med att klassisk musik mer är en del av den inhemska kulturen i länder på kontinenten? Det fanns mängder med kompositörer av klassisk musik i dessa länder, men det fanns inte många i norden.

Grieg var norrman och Sibelius var finländare, det är bara två. Fanns det nån svensk som var lika framstående? Hur som helst kan det inte mäta sig med alla som fanns på kontinenten.

Nej, vi talar om samma sak. Det är svenskar i Sverige som retar sig på andra svenskar som de tycker prata dålig engelska när de bryter på svenska.

Det är sant att Sverige inte har någon tonsättare som spelas i världens konserthus, som finske Sibelius, danske Nielsen och norske Grieg. Men jag tror inte att det är avsaknaden av något riktigt stort namn som förklarar det svenska ointresset för klassisk musik. Sverige har haft många tonsättare av god kvalitet, men inte världsklass: Emil Sjögren, Berwald, Stenhammar, Pettersson och kvinnliga kompositörer som Laura Netzel, Elfrida Andrée, Amanda Maier-Röntgen osv. Vi har trots allt haft världsstjärnor inom den klassiska musiken, som Jenny Lind, Christina Nilsson, Jussi Björling, Göran Söllscher, Håkan Hardenberger och kanske några till. Och många svenskar har fått bekanta sig med klassisk musik i de kommunala musikskolorna och kulturskolorna. I dag verkar det sämre beställt med det. De svenska orkestrarna har svårt att rekrytera svenska musiker och på musikhögskolorna tas många studenter in från Danmark, Finland och Östeurop för att fylla kurserna.

Så vad har det med engelskvurmen att göra? Jag menar att om vi i Sverige inte hade varit så inlåsta i den anglosaxiska kultursfären och trott att allt av vikt och intresse händer i den och framsägs på engelska, så hade vi kanske fått upp ögonen för den klassiska musiken och andra av kontinentens kulturyttringar. Vi vänder blicken för ensidigt västerut.

Märker du inte själv av din egen och andras inställning till engelska här inne?
Jag menar nu inte fransmän, utan fransktalande svenskar. Ytterst få engelskspråkiga klankar ner på någon p.g.a. dåligt uttal. Viss brytning är förståelig, men när man helt uppenbart inte försöker uttala rätt, ser jag ingen skillnad mot att inte bruka grammatiken korrekt.
Du måste skämta. Svenskan har varit full av utländska ord sedan 1300-talet. Eller menar du att borgmästare, station och tjej är ursvenska ord?

Återigen ser jag inga reella problem med detta.

Viss brytning kan man givetvis förvänta sig, och är helt okej (det är svårt att helt träna bort den), men när det är helt uppenbart att man inte försöker, är kritiken befogad. När jag läste franska i skolan var det mängder av elever som inte använde det för franskan karaktäristiska r, utan använde svenskans halvrullande motsvarighet. Det är inte brytning, utan lathet.

Jag har inget problem med engelska som språk. Problemet är att alltfler väljer engelska ord och ännu värre engelska uttryck i sitt svenska vardagsspråk.


Aldrig hört någon så rabiat attackera någon annan, som svenskar i Sverige (utan att de själv har perfekt engelska) gör vad gäller hur andra svenskar talar engelska.


Du måste skämta eller så har du svårt att fatta. Dessa ord du relaterar till lånades in. omformades till svenska ord och fyllde luckor i svenska språket. I de fall, som jag refererar till, handlar det om att använda platta engelska uttryck i stället för redan befintliga [bättre] svenska uttryck.


Det beror ju på att du inte förstått vad det handlar om. det visade ju din förra kommentar. Du är på läktarn.

Återigen har jag väldigt svårt att skilja det från hur svenskan tidigare har influerats av andra språk.
Kritiken kan dock vara befogad. Alla svenskar kan uttala ett tonande s, eller sätta t framför ett tje-ljud, men många väljer att strunta i det.
Jaså? Vilka språkliga luckor fylldes när ord som entré, limitera, fråga och tjej lånades in?
Erkänn att du bara hyser ett personligt förakt mot engelska lånord. Det är helt okej, men var i så fall öppen med det.

Att tycka att engelska är häftigt känns otroligt 90-tal.

Svenska kocken i mupparna har ju etablerat töntfaktor för svenska språket rent internationellt..

Ja fast det bör tydligt understrykas att det handlar om hur svenska låter för någon som inte kan språket.

Det är egentligen en diskussion i denna tråd: (FB) Fulaste språket?

Modersmålstalare hör inte sitt eget språk på det sättet. Där hör man i stället andra pikanata skillnader i dialektuttal exempelvis. Den som inte kan svenska kommer bara att höra språkrytmen och kommer inte att höra skillnaden mellan en värmländsk och en skånsk dialekt.

De ivriga svenskar som ondgör sig över och skäms för andra svenskar som talar engelska med svensk språkrytm har inte fattat att deras kritik egentligen handlar om att de tycker att svenska är fult.

Jo jag märker att du inte alls klarar av att göra den analysen.


Det är inte det jag skriver. Jag skriver att det klagas på språkrytmen och den fonetiska brytningen.


Du blandar och ger. Ena stunden är du i medeltiden och kommer med några orduppkast sedan är du i nutid och kommer med andra. Däremellan är du inne i den gustavianska tiden.

Du som nu är så duktig och allestädes närvarande kan ju berätta för mig om fråga kommer ur fornsvenska fräghna och om det i sin tur var ett inlån från lågtyska vrāgen eller fornsaxiska frāgon och vad kom först hönan eller ägget?

Om du inte ser en tydlig skillnad mellan ord som weird samt uttryck som non the less och anpassade ordformer borgmästare och tjej då är det illa.


Erkänn att du inte alls förstår vad det handlar om och försök inte berätta för mig vad jag tycker. Jag har som sagt inget problem med engelska som språk och jag har inget problem med lånord (oavsett vilket språk de kommer från) så länge dessa anpassas till svensk stavning och uttal.