Jag har börjat hata min ena hund

En bekant hade en jycke som ändrade beteende då den kom upp i ålder. Veterinärer antog att det hade att göra med behovet av "av yngling". Kan vara relaterat med ålder. Lättast för alla vore nog ändå att ta adjö. Det suger ju för hunden att ställa till med oreda och få skit för det också, vare sig det är avsiktligt eller inte. Tufft då det är en kompis sedan länge!

HJÄLP!

Jag blir snart tokig, jag har haft 2 av mina 3 hundar i snart 12 år, båda fyller 12 i sommar och har haft dom sedan de var 8 veckor samt snart 6 åringen sedan 12 veckor.
Har alltid älskat mina hundar över allt på jorden.

Hösten 2019 var den 11-åriga hanhunden med om en olycka där han blev hängandes uppochner på en grind när han fastnade och grannen hittade honom när vi var iväg några timmar. Han låg på djursjukhuset ett par dagar och kom sedan hem och vi fortsatte rehabiliteringen då han gick på fel sida av tassen på ena bakbenet.

Efter 2 veckor kunde han gå normalt igen och den enda förändringen jag märkte på honom då var att han var hungrigare än vanligt, från att ha varit kräsen och knappt käkat varje dag till att äta allt, verkligen ALLT!

De senaste månaderna har han bara förstört, han snor varenda matbit han får tag på, tuggar sönder kartonger, gnäller och skäller mycket mer än vanligt, ylar mitt i natten så vi alla vaknar, skäller och ylar så fort man reser sig upp eller alarmet på klockan går på morgonen och när han gör det drar han med sig de andra hundarna i samma sång, kissar och bajsar på mattorna hemma vilket gör att den andra hanhunden markerar över hans avföring också, attackerar katterna som han alltid varit bästa vän med, attackerar den yngre hanen, rotar i soporna osv.
Han är en liten hund på 8 kg men tar sig likt förbannat upp på köksbänken och snor mat från spisen(!!).
Jag är så förbannat trött på honom och hans nya beteende att jag nu har kommit till den punkten att jag bara önskar att han försvinner från jordens yta.

Och jag känner mig så hemsk! För jag har alltid älskat och värderat den här hunden så jävla högt, han har varit där för mig i vått och torrt, tröstat mig när jag varit ledsen, sovit på min arm under alla år och verkligen varit mig trogen.
Men att handskas med honom och hans bravader är ett heltidsjobb numera och jag pallar inte.

Var på veterinärkoll i höstas när detta började och man hittade inga fysiska fel, ingen smärta eller liknande och han är ännu lika pigg och glad som när han var 1 år gammal.

Vad tusan ska jag göra? Mår så dåligt över hela situationen och jag tror han känner att vår relation har förändrats trots att jag inte behandlar honom något annorlunda än de andra hundarna.

Vill inte ta bort en frisk hund som ändå har varit som mitt barn under 11 år, men vet inte hur jag ska tackla problemet och som jag känner nu så har jag egentligen heller ingen som helst lust då han bara förstör.


(Jag hör ju egentligen själv vad jag borde göra då det är något i hans huvud som uppenbarligen inte står rätt till, men jag tror inte att han själv lider av det utan bara vi här hemma. Och det skulle vara otroligt själviskt av mig att ta bort en hund som är lite koko för ”min egen skull”.)

Vill verkligen klargöra att hunden inte får skit för oredan han ställer till med, jag har aldrig varit sådan som skammar eller skäller på hundarna för något som inte är deras fel. Jag jobbar bara med belöningsmetoder och ignorerar och eventuellt korrigerar oönskade beteenden, tex när han kissar inne så gör jag precis som när han var valp, lyfter upp och ställer ut honom. Den enda skillnaden där är att han slutar inte kissa i farten utan fortsätter, så det är ju uppenbarligen inte kontrollerbart från hans sida.

Du är hemskt välkommen att gratis få bo här i några veckor.

Sedan skriver jag ju här för att få input INNAN jag tar beslutet att låta honom somna in. Han är dessutom snart 12 år, har levt ett fullgott aktivt och kärleksfullt liv, skulle det vara så att han har något psykiskt fel såsom tex ptsd så lider han visst utav det och det är inte rättvist att låta honom fortsätta tills det blir ännu sämre.

Men i detta nu vill jag försöka få bukt med detta och visar det sig inte att det går eller är lönt så kommer han självklart att få somna in.

Sen kan du kalla mig för egoist bäst fan du vill helt ärligt.

Om hunden är lika glad som vanligt, som du skrev, har han knappast PTSD. PTSD gör inte djur eller människor glada, tvärtom faktiskt. Hunden kanske börjar bli lite förvirrad pga av ålder men det är inte skäl till avlivning. Eller tycker du att vi ska avliva förvirrade gamla människor också?

Det görs ju redan i bakvattnet av Convid. Med hundar blir det en annan sak. Människosläktet resonerar alltid annorlunda vad gäller djur. Kan man terapera hundar förresten?

Vad är det för ras? Om det nu är en större hund så är ju 12 år en hög ålder. Hundar visar först ganska sent i förloppet av sjukdom symptom - de är mästare på att dölja hur de egentligen mår för att istället vara till lags. Allt du beskrivit tyder ju på att hunden mår riktigt dåligt. Det är nog bra med en utredning men oavsett vilket så har vi som djurägare ett ansvar att göra det som är rätt dvs låta djuret somna in om det lider och de gör ju din vovve. Han har levt ett långt lyckligt liv. Är det inte bättre att låta honom somna innan det blir värre? Din vovve känner ju av dina negativa känslor mot honom. Det är alltid ett jättesvårt beslut men ett beslut vi måste ta när vi väljer att skaffa djur.

Efter att ha sett youtube-videos från Indien där organisationer hjälper och tar hand om riktigt skadade hundar, ibland syns hjärnsubstans från hundar, så är jag säker på att hundar kan läka psykiskt och fysiskt.

Frågan är hur mycket man ska ”tortera” dom fram tills de eventuellt blir friska?
Finns ju dom som sätter rullstol på hundar som blivit förlamade i bakbenen också, det är inte ett värdigt hundliv och min åsikt där är att en hund som inte kan vara hund ska få somna in.

HJÄLP!

Jag blir snart tokig, jag har haft 2 av mina 3 hundar i snart 12 år, båda fyller 12 i sommar och har haft dom sedan de var 8 veckor samt snart 6 åringen sedan 12 veckor.
Har alltid älskat mina hundar över allt på jorden.

Hösten 2019 var den 11-åriga hanhunden med om en olycka där han blev hängandes uppochner på en grind när han fastnade och grannen hittade honom när vi var iväg några timmar. Han låg på djursjukhuset ett par dagar och kom sedan hem och vi fortsatte rehabiliteringen då han gick på fel sida av tassen på ena bakbenet.

Efter 2 veckor kunde han gå normalt igen och den enda förändringen jag märkte på honom då var att han var hungrigare än vanligt, från att ha varit kräsen och knappt käkat varje dag till att äta allt, verkligen ALLT!

De senaste månaderna har han bara förstört, han snor varenda matbit han får tag på, tuggar sönder kartonger, gnäller och skäller mycket mer än vanligt, ylar mitt i natten så vi alla vaknar, skäller och ylar så fort man reser sig upp eller alarmet på klockan går på morgonen och när han gör det drar han med sig de andra hundarna i samma sång, kissar och bajsar på mattorna hemma vilket gör att den andra hanhunden markerar över hans avföring också, attackerar katterna som han alltid varit bästa vän med, attackerar den yngre hanen, rotar i soporna osv.
Han är en liten hund på 8 kg men tar sig likt förbannat upp på köksbänken och snor mat från spisen(!!).
Jag är så förbannat trött på honom och hans nya beteende att jag nu har kommit till den punkten att jag bara önskar att han försvinner från jordens yta.

Och jag känner mig så hemsk! För jag har alltid älskat och värderat den här hunden så jävla högt, han har varit där för mig i vått och torrt, tröstat mig när jag varit ledsen, sovit på min arm under alla år och verkligen varit mig trogen.
Men att handskas med honom och hans bravader är ett heltidsjobb numera och jag pallar inte.

Var på veterinärkoll i höstas när detta började och man hittade inga fysiska fel, ingen smärta eller liknande och han är ännu lika pigg och glad som när han var 1 år gammal.

Vad tusan ska jag göra? Mår så dåligt över hela situationen och jag tror han känner att vår relation har förändrats trots att jag inte behandlar honom något annorlunda än de andra hundarna.

Vill inte ta bort en frisk hund som ändå har varit som mitt barn under 11 år, men vet inte hur jag ska tackla problemet och som jag känner nu så har jag egentligen heller ingen som helst lust då han bara förstör.


(Jag hör ju egentligen själv vad jag borde göra då det är något i hans huvud som uppenbarligen inte står rätt till, men jag tror inte att han själv lider av det utan bara vi här hemma. Och det skulle vara otroligt själviskt av mig att ta bort en hund som är lite koko för ”min egen skull”.)