HJÄLP!
Jag blir snart tokig, jag har haft 2 av mina 3 hundar i snart 12 år, båda fyller 12 i sommar och har haft dom sedan de var 8 veckor samt snart 6 åringen sedan 12 veckor.
Har alltid älskat mina hundar över allt på jorden.
Hösten 2019 var den 11-åriga hanhunden med om en olycka där han blev hängandes uppochner på en grind när han fastnade och grannen hittade honom när vi var iväg några timmar. Han låg på djursjukhuset ett par dagar och kom sedan hem och vi fortsatte rehabiliteringen då han gick på fel sida av tassen på ena bakbenet.
Efter 2 veckor kunde han gå normalt igen och den enda förändringen jag märkte på honom då var att han var hungrigare än vanligt, från att ha varit kräsen och knappt käkat varje dag till att äta allt, verkligen ALLT!
De senaste månaderna har han bara förstört, han snor varenda matbit han får tag på, tuggar sönder kartonger, gnäller och skäller mycket mer än vanligt, ylar mitt i natten så vi alla vaknar, skäller och ylar så fort man reser sig upp eller alarmet på klockan går på morgonen och när han gör det drar han med sig de andra hundarna i samma sång, kissar och bajsar på mattorna hemma vilket gör att den andra hanhunden markerar över hans avföring också, attackerar katterna som han alltid varit bästa vän med, attackerar den yngre hanen, rotar i soporna osv.
Han är en liten hund på 8 kg men tar sig likt förbannat upp på köksbänken och snor mat från spisen(!!).
Jag är så förbannat trött på honom och hans nya beteende att jag nu har kommit till den punkten att jag bara önskar att han försvinner från jordens yta.
Och jag känner mig så hemsk! För jag har alltid älskat och värderat den här hunden så jävla högt, han har varit där för mig i vått och torrt, tröstat mig när jag varit ledsen, sovit på min arm under alla år och verkligen varit mig trogen.
Men att handskas med honom och hans bravader är ett heltidsjobb numera och jag pallar inte.
Var på veterinärkoll i höstas när detta började och man hittade inga fysiska fel, ingen smärta eller liknande och han är ännu lika pigg och glad som när han var 1 år gammal.
Vad tusan ska jag göra? Mår så dåligt över hela situationen och jag tror han känner att vår relation har förändrats trots att jag inte behandlar honom något annorlunda än de andra hundarna.
Vill inte ta bort en frisk hund som ändå har varit som mitt barn under 11 år, men vet inte hur jag ska tackla problemet och som jag känner nu så har jag egentligen heller ingen som helst lust då han bara förstör.
(Jag hör ju egentligen själv vad jag borde göra då det är något i hans huvud som uppenbarligen inte står rätt till, men jag tror inte att han själv lider av det utan bara vi här hemma. Och det skulle vara otroligt själviskt av mig att ta bort en hund som är lite koko för ”min egen skull”.)
Jag blir snart tokig, jag har haft 2 av mina 3 hundar i snart 12 år, båda fyller 12 i sommar och har haft dom sedan de var 8 veckor samt snart 6 åringen sedan 12 veckor.
Har alltid älskat mina hundar över allt på jorden.
Hösten 2019 var den 11-åriga hanhunden med om en olycka där han blev hängandes uppochner på en grind när han fastnade och grannen hittade honom när vi var iväg några timmar. Han låg på djursjukhuset ett par dagar och kom sedan hem och vi fortsatte rehabiliteringen då han gick på fel sida av tassen på ena bakbenet.
Efter 2 veckor kunde han gå normalt igen och den enda förändringen jag märkte på honom då var att han var hungrigare än vanligt, från att ha varit kräsen och knappt käkat varje dag till att äta allt, verkligen ALLT!
De senaste månaderna har han bara förstört, han snor varenda matbit han får tag på, tuggar sönder kartonger, gnäller och skäller mycket mer än vanligt, ylar mitt i natten så vi alla vaknar, skäller och ylar så fort man reser sig upp eller alarmet på klockan går på morgonen och när han gör det drar han med sig de andra hundarna i samma sång, kissar och bajsar på mattorna hemma vilket gör att den andra hanhunden markerar över hans avföring också, attackerar katterna som han alltid varit bästa vän med, attackerar den yngre hanen, rotar i soporna osv.
Han är en liten hund på 8 kg men tar sig likt förbannat upp på köksbänken och snor mat från spisen(!!).
Jag är så förbannat trött på honom och hans nya beteende att jag nu har kommit till den punkten att jag bara önskar att han försvinner från jordens yta.
Och jag känner mig så hemsk! För jag har alltid älskat och värderat den här hunden så jävla högt, han har varit där för mig i vått och torrt, tröstat mig när jag varit ledsen, sovit på min arm under alla år och verkligen varit mig trogen.
Men att handskas med honom och hans bravader är ett heltidsjobb numera och jag pallar inte.
Var på veterinärkoll i höstas när detta började och man hittade inga fysiska fel, ingen smärta eller liknande och han är ännu lika pigg och glad som när han var 1 år gammal.
Vad tusan ska jag göra? Mår så dåligt över hela situationen och jag tror han känner att vår relation har förändrats trots att jag inte behandlar honom något annorlunda än de andra hundarna.
Vill inte ta bort en frisk hund som ändå har varit som mitt barn under 11 år, men vet inte hur jag ska tackla problemet och som jag känner nu så har jag egentligen heller ingen som helst lust då han bara förstör.
(Jag hör ju egentligen själv vad jag borde göra då det är något i hans huvud som uppenbarligen inte står rätt till, men jag tror inte att han själv lider av det utan bara vi här hemma. Och det skulle vara otroligt själviskt av mig att ta bort en hund som är lite koko för ”min egen skull”.)
__________________
Senast redigerad av meta-marit 2021-01-13 kl. 20:22.
Senast redigerad av meta-marit 2021-01-13 kl. 20:22.
Hur mår du?
!