Citat:
Ursprungligen postat av
meta-marit
HJÄLP!
Jag blir snart tokig, jag har haft 2 av mina 3 hundar i snart 12 år, båda fyller 12 i sommar och har haft dom sedan de var 8 veckor samt snart 6 åringen sedan 12 veckor.
Har alltid älskat mina hundar över allt på jorden.
Hösten 2019 var den 11-åriga hanhunden med om en olycka där han blev hängandes uppochner på en grind när han fastnade och grannen hittade honom när vi var iväg några timmar. Han låg på djursjukhuset ett par dagar och kom sedan hem och vi fortsatte rehabiliteringen då han gick på fel sida av tassen på ena bakbenet.
Efter 2 veckor kunde han gå normalt igen och den enda förändringen jag märkte på honom då var att han var hungrigare än vanligt, från att ha varit kräsen och knappt käkat varje dag till att äta allt, verkligen ALLT!
De senaste månaderna har han bara förstört, han snor varenda matbit han får tag på, tuggar sönder kartonger, gnäller och skäller mycket mer än vanligt, ylar mitt i natten så vi alla vaknar, skäller och ylar så fort man reser sig upp eller alarmet på klockan går på morgonen och när han gör det drar han med sig de andra hundarna i samma sång, kissar och bajsar på mattorna hemma vilket gör att den andra hanhunden markerar över hans avföring också, attackerar katterna som han alltid varit bästa vän med, attackerar den yngre hanen, rotar i soporna osv.
Han är en liten hund på 8 kg men tar sig likt förbannat upp på köksbänken och snor mat från spisen(!!).
Jag är så förbannat trött på honom och hans nya beteende att jag nu har kommit till den punkten att jag bara önskar att han försvinner från jordens yta.
Och jag känner mig så hemsk! För jag har alltid älskat och värderat den här hunden så jävla högt, han har varit där för mig i vått och torrt, tröstat mig när jag varit ledsen, sovit på min arm under alla år och verkligen varit mig trogen.
Men att handskas med honom och hans bravader är ett heltidsjobb numera och jag pallar inte.
Var på veterinärkoll i höstas när detta började och man hittade inga fysiska fel, ingen smärta eller liknande och han är ännu lika pigg och glad som när han var 1 år gammal.
Vad tusan ska jag göra? Mår så dåligt över hela situationen och jag tror han känner att vår relation har förändrats trots att jag inte behandlar honom något annorlunda än de andra hundarna.
Vill inte ta bort en frisk hund som ändå har varit som mitt barn under 11 år, men vet inte hur jag ska tackla problemet och som jag känner nu så har jag egentligen heller ingen som helst lust då han bara förstör.
(Jag hör ju egentligen själv vad jag borde göra då det är något i hans huvud som uppenbarligen inte står rätt till, men jag tror inte att han själv lider av det utan bara vi här hemma. Och det skulle vara otroligt själviskt av mig att ta bort en hund som är lite koko för ”min egen skull”.)
Hej
Händelsen kan (troligtvis) ha varit väldigt stressande för hunden. Eftersom du skriver att han är som galen i mat så skulle jag fundera på om det kan vara magkatarr orsakat av stressen. Det skulle i så fall innebära att han mår konstant illa och har uppstötningar. Detta är relativt vanligt men kanske inget man tänker på och inte heller helt lätt att undersöka. Om så är fallet så kan det bli som en ond cirkel där han stressar upp sig mer och mer på grund av illamående och sug i magen.
Brukar han smacka eller slicka sig om munnen eller slicka på golv eller liknande?
Ofta är just nätterna värst då magen hinner bli väldigt tom. Prova att ge många mindre givar mat om dagen varav en sent innan ni lägger er. Min gamla hund skaffade jag en foderautomat som kunde ge mat en gång på natten. Du kan även prova att ge Pepsid (finns på apoteket) och se om det blir någon skillnad.
Lider med dig hoppas att det kan lösa sig. Om situationen är ohållbar så kan det ibland vara så att man behöver börja fundera över om det är dags att ta avsked. Det ska vara roligt att ha hund och en hund har rätt att få må bra och ha ett värdigt liv där den är frisk, älskad och trygg. Ibland är livet sådant att det förändras och det kan vara bättre att ta avsked innan det går för långt. Händelsen med olyckan kan ha varit så stressande att den PTSD som det gett är för svår att arbeta med. Ofta så dröjer det innan dessa symtom visar sig fullt ut.
