Är det stöld när föräldrar tar prylar av sina barn som straff?

Nope, till skillnad från dig har jag citerar lagtext som stödjer min utsaga.

Jag föreslår att du läser mitt inlägg igen ... För du har uppenbarligen inte läst ordentligt och har i vanlig ordning fel.

Nej, det har du inte.

Prova igen - en lagtext som säger att jag inte får ta ifrån mitt minderåriga barn mobil (eller andra saker)

Jag har däremot länkat till en text där en jurist förklarar att föräldrar äger den rättigheten.

Kvalificeringen ligger i att gåvan skall vara särskilt villkorad att gåvomottagaren själv skall få råda över den. I de flesta fall föreligger ingen sådan kvalificering av gåvor av den här typen, men det kan man naturligtvis tänka sig (för sakens skull).

Men det skall vara en gåva, och dispositionsrätten skall kvalificeras.

Sedan tror jag att det kan vara bra att (som så ofta) kunna tänka två motsridiga tankar samtidigt. Den ena tanken handlar om sakrätt, äganderätt och sådana vitala frågor (äganderätten muckar man inte med hur som helst).

Den andra tanken handlar om vårdnadshavarens garantansvar, dvs skyldigheten att skydda den som han har i sin vård. Skulle det därvid vara behövligt att beslagta föremål och ägodelar som är skadliga för den unge kan man naturligtvis göra detta.

I de flesta fall är det ju också därför barn inte får leka med knivar eller förspilla sin studietid med att spela datorspel (på telefonen...). Det är rätt sällan vårdnadshavare ingriper konfiskatoriskt "bara för att jävlas" - även om det naturligtvis blir en mental patellareflex hos den drabbade ungdomen.

Jag har fått lära mig att man väger in åldern på barnet tillsammans med storleken på avtalet/köpet, då man gör den här bedömningen. Sedan är det naturligtvis så att i många fall är det oproblematiskt att ta tillbaka varan. Jag har ett vagt minne om en motsvarande situation, där ett datorspel figurerade, affärsidkaren godtog inte hävningen pga "bruten förpackning", men ARN rekommenderade återtag pga högt pris och låg ålder. (men detta drar jag, om inte ur ändalykten, ur minnet - ingen källa).

Givetvis skulle föräldrarna kunna förhindra den unga damen att förslösa och förstöra sina dyra stövlar genom sin tillsynsplikt och sitt vårdnadsansvar. Att bestraffa den unga damen genom att beslagta stövlarna blir det ju aldrig frågan om.

Jag tycker du reder ut det utmärkt här.

Du missar poängen, även om det bara var en på miljonen skulle det finnas rättsfall om det bedömdes som straffbart av rättsväsendet, men det finns inte därför att det inte är straffbart.

Du hittar lagstöd i föräldrabalken och utöver det så är det i princip typexemplet på social adekvans.

Föräldrar(eller mer korrekt vårdnadshavare) har rätt att beslagta saker från sina barn om det är i uppfostringssyfte.

Jag har läst igen, inget i ditt inlägg är belagt eller styrkt. Gåvor är gåvor och kan inte återtas.

Förklara hur du tolkar

4 § Om en underårig har fått egendom genom gåva […] under villkor att den underårige själv skall få råda över egendomen, skall 3 § andra stycket tillämpas också beträffande sådan egendom.

3 § Underårig äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter det han fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe.

för att fp ihop din tro tack. Jag håller inte andan.

Lawline består av juriststudenter, de kan ofta ge ungefär rätt svar men man ska inte övertolka deras gratistjänst.

För sakens skull, hur ser en sådan kvalifikation utan om mottagaren är vuxen? Är det inte både praxis och sedvana att gåvor innebär att mottagaren råder över dem fritt, och att det endast om gåvan kommer med något slags uttryckligt motkrav som begränsningar i dispositionsrätten kan komma ifråga?

Du har fått lära dig alldeles korrekt. En 17-åring kan köpa betydligt dyrare saker än en tioåring utan att föräldrarna kan invända.

Tror att de aktuella fallen heter RH 1988:84 resp ARN 1983-R2377

Jag köper ditt resonemang om du kan ta fram, säg, tio polisanmälningar av händelser som dessa som lagts ner, och där överprövning återigen lett till att anmälan lagts ner.

Jag tror inte att det finns tio polisanmälningar, inkl överprövning, av dylika fall, totalt sett, i hela Sverige. Men man kan inte bevisa icke-existens så bevisbördan ligger på dig.