Sämsta bok?

Jag är vanligtvis ett stort fan av Stephen King, men hans bok "Stark" tyckte jag var ett riktigt bottennapp.
Och detta lär jag väl få på skallen för, men jag tycker även de flesta av Sjövall/Wahlöös böcker är överskattade.


MVH/Gnomegirl.

Har samma erfarenhet av dessa tre. Skulle vilja lägga till valfritt av Kafka på tråk/paranoia/ointresse-listan

Ja... Jag lärde mig den hårda vägen.

Hertha Müller Hjärtdjur. Nej det där är inte bra alls Hertha. En Nobelpristagare dessutom. Och denna bok nämns som en av hennes bästa.

Brott och Straff som många nämner som kass, är ju en av de bästa böcker som skrivits. Förklaringsnivåerna på Raskolnikovs egna resonerande om varför han begick sitt dåd är så briljant. De är tre nivåer, vilken som förklarar mest är svårt att objektivt säga, men jag har min favorit.

Jag tror man förväntade sig mer av böcker förr i tiden. Idag har man tappat det lite och letar inte lika mycket mening eller symbolism utan tycker bara "vad märklig han är den där Marmeladov som bara drar in honom och berättar om sitt alkoholistliv sådär utan vidare?". Jag kunde inte lägga ner boken.

Ondskan av Jan Guillou var väl bra men så försökte jag lyssna på någon av Arn-böckerna som ljudbok. Dåligt skriven och irriterande med samma ord som upprepas i varannan mening. Orkade inte långt.
50 shades... Undrade what the fuss is all about och läste någon sida i en pdf men den var också mycket illa skriven.

"100-åringen" var nog det sämsta spektakel man försökt sig på. Hittade den gratis men det var på tok för dyrt.

Testade någon Guillou som ung och även det var en fruktansvärd upplevelse.

Jag fick mig ett ryck för något år sedan och bestämde mig för att kolla av hyllan med 'Spänning' på biblioteket och då framför allt vad våra nya svenska författare hade att erbjuda. (Jag hade under ca 20 års tid bojkottat det mesta som kom från Sverige, pga. usel kvalitet).

Och nu var det inte bara skit, det var PK-skit.

Jag läste ca 15-20 slumpmässigt valda böcker inom temat spänning och enbart av de mest lästa svenska författarna, och de följde alla samma mönster. Det var som att se på SVT, fast i bokform.

Upplägget var identiskt.

Huvudpersonen:
Oftast kvinna, supersmart journalist eller polis, helst lesbiskt, hade oftast blivit våldtagen av en man någon gång. Problem med att bli accepterad i jobbet.

Huvudpersonens bästa vän:
Lesbiskt, bög eller en genomtrevlig blatte med mörk hudfärg som alltid usätts för rasism. Många gånger uppdelade på flera personer i huvudpersonens umgängeskrets.

Huvudpersonens chef:
Kvinna om hon var trevlig (utan undantag).
Man om han var ett svin.

Antagonisten:
Vit man. Oftast korkad halvt fanatiskt akademiker eller white trash. Spelar egentligen ingen roll, för de röstar på SD oavsett och avskyr invandrare och homosexuella. Gärna med någon typ av nazistiska anknytningar.

Miljö:
Överklassmiljö för akademikern och landsbygd för WT.

Ett sånt jävla dravel. Det dröjer ytterligare 20 år innan jag försöker igen.

Undantaget: Erik Lewin

Ja, svensk litteratur i allmänhet, och svensk deckarlitteratur i synnerhet, lider något oerhört av detta. Inte ens GW, som har den annars briljanta figuren Evert Bäckström med i sina böcker, förmår kräla ur träsket. Bäckström ger dock sköna vibbar, det ska erkännas.

Det blir oerhört torftigt och tråkigt när folk inte vågar ta ut svängarna, ens i sin egen idévärld.

Tur att vi har fått Nicklas Natt och Dag och likaså Pascal Engman

Filmen avspeglar nog boken för mycket då. Den var inte heller så värst attraherande att se om.

Ja, jag blev faktiskt chockad när jag efter 5-6 böcker insåg att samma upplägg återupprepade sig gång på gång, hos olika författare.

Jag tänkte att det finns bara två alternativa svar:

Antingen är dagens författare helt hjärntvättade eller också vägrar förlagen publicera något som inte faller inom godkänd PK-mall.

Att författarna lever i extremt privata filterbubblor är uppenbart. Jag känner hjärntvättsvindarna från gamla DDR blåsa friskt här i landet.