Illusionen av att förstå - när leder den fel?

Kan man alls förstå något på djupet eller handlar förståelse alltid om ytliga förklaringsmodeller där man förklarar något man inte vet genom andra saker man inte heller vet?

Jag tänker tillbaka på när jag som sjuåring en dag ensam hemma plockade sönder mina föräldrars ärvda pendelklocka, driven av nyfikenhet på varför urtavlans visare alltid rörde sig framåt, men aldrig bakåt, trots att pendeln som drev mekanismen svängde fram och tillbaka i helt symmetriska rörelser. Jag hittade en fjäder som gav pendeln fart och jag hittade backspärrar som hindrade hjulen från att röra sig åt fel håll. Fynden skapade en tillfredsställande känsla av förståelse, för nu visste jag hur klockan gick åt rätt håll med hjälp av enklare beståndsdelar. Naturlagarna gjorde att klockan inte kunde gå åt fel håll.

Långt senare i livet lärde jag mig att min tidigare förklaring till visarnas riktning är ofullständig. Eftersom fundamentala naturlagar är symmetriska med avseende på tid så skulle klockan lika gärna kunna gå baklänges och stanna med fjädern uppdragen. Vi kan alltså aldrig utifrån fundamentala naturlagar räkna ut åt vilket håll visarna kommer att röra sig, utan vi behöver veta mer, i det här fallet hur omgivningen ser ut där klockan befinner sig.

Som sjuåring hade jag en illusion av att förstå hur visarna fick sin riktning. Jag hade en förklaring som jag betraktade som logiskt intakt och det fanns inte i min föreställningsvärld att förklaringen skulle vara fel. Hade någon hävdat något annat så hade jag avfärdat personen som mindre vetande, när det i själva verket var jag själv som inte visste. Förstår jag bättre nu? Jag tror det, men helt säker kan jag aldrig vara.

I diskussioner på filosofiforumet möts man alltför ofta av påståenden om att den hävdade positionen bevisas av "naturlagar" eller "ren logik". Jag betvivlar inte att skribenterna har en stark illusion av att logiken leder dit de tror, men som bevis är illusioner av föga värde.

Ibland uppmanar jag opponenter att redogöra för det de anser som så självklart. Om exempelvis fri vilja motsägs av naturlagarna så borde man kunna göra en modell av en agent som fattar beslut och visa hur naturlagarna påverkar beslutet i viss riktning. Om ren logik visar att en viss handling är moraliskt rätt eller fel så borde man kunna beskriva detta med formell logik. Hittills har jag aldrig fått något svar på dylika uppmaningar, ofta med motiveringen att filosofi inte handlar om att bevisa saker formellt.

Hur gör man annars för att skilja verklig förståelse från illusion av förståelse? Kan man alls förstå något på djupet eller handlar förståelse alltid om ytliga förklaringsmodeller där man förklarar något man inte vet genom andra saker man inte heller vet?

Den här diskussionen gäller naturligtvis mina egna brister lika mycket som alla andras.

Ett återkommande problem inom liknande diskussioner är att illusionen inte skulle vara av relevans för sanningen.

"Tiden är bara en illusion", har det sagts.
Men var är värdet i att tillskriva kärnan av vår verklighet egenskapen att det endast är en upplevelse, och underförstått overkligt?

Att resonera för att det verkliga är overkligt, och genom det dra paralleller till det som kallas kunskap är djupt ohederligt.

Den kunskap människan alltid har är huruvida de vill göra rätt eller fel, enligt de principer de känner till.

Jag skulle inte kalla modellerna som vi bygger av världen för ytliga. De är de ända vi har. De är ju tillräckligt bra för att låta oss göra det vi behöver göra för att leva och fortplanta oss.

Är inte detta en variant på frågan ”kan vi någonsin vara 100 % säkra på något?” som jag tror det finns en annan tråd om.

Kanske får man gå tillbaka till det cartesianska cogito, ergo sum, och bygga vidare på det?

Jag har börjat tänka att man får skilja på sanning och verklighet.

”Sanning” är en språklig funktion där sanningskriteriet är beroende av reglerna för det specifika språkspel man spelar. Det är ett tecken vi använder för att markera att vi bör tro på ett visst förehållande.

”Verkligheten” är däremot något man närmar sig men aldrig helt når fram till. Man får bara (förhoppningsvis) ett bättre och bättre grepp om den.

Som att skala en lök, lager på lager. Där handlar det om att göra sig rik på erfarenheter, perspektiv, tankemetoder och insikter samt att kunna relatera dessa till varandra. Och att inse att saker kan förstås på många olika sätt. Jag tror att nyckeln till detta är att sträva efter att fullt ut förstå den man inte håller med.

Descartes slutsatser (eller någon annans) hjälper ingen sökare. Använd hans metod istället: Hitta det mest pålitliga du kan.

Du nämner "leva och fortplanta sig," skulle du säga att modeller är något som urskiljer människor från andra varelser som lyckas med detsamma, eller har dom också modeller?

Du nämner "leva och fortplanta sig," skulle du säga att modeller är något som urskiljer människor från andra varelser som lyckas med detsamma, eller har dom också modeller?

Alla hjärnor arbetar med modeller. Människans hjärna kan dessutom köra olika "appar" som kopieras och sprids genom språket. Det är unikt för människan.

Nä det urskiljer inte människor från djur. Alla hjärnor kan beskrivas som modellerande system.

Jag tror den bästa förklaringen som låter en person glimta vad som differentierade människor från resten av djuren är vår kommunikation och vårt språk, människor kan förmedla komplexa modeler mellan varandra.

Språket tvingar fram en form av dimensionell mätvärdes kompression. Dimensionell kompression leder till mer generaliserbara modeler.
https://arxiv.org/abs/1906.00443

”Sanning” kan inte existera utan ett språk, som jag ser det. Sanning eller falskhet är egenskaper hos påståenden. Vi säger att ”det och det är sant (falskt)”. Och menar väl med det att påståendet stämmer överens med verkligheten.

Men metoden för att fastställa sanningen varierar. Vi använder en ”metod” i vår vardag. En annan i ett vetenskapligt sammanhang. En annan, om vi är troende, i ett religiöst sammanhang. Osv.

Vi har ju i ett annat sammanhang nämnt detta med den omedelbara, givna upplevelsen av verkligheten. Och den kan man förstås inte missa. Den är vad den är.

Men man kan förstå den, tolka den, mer eller mindre väl. Och det som gör att vi kan förkasta en tolkning, byta den mot en bättre, är vad jag här menade med att ”närma sig verkligheten”. Egentligen kanske man lika gärna skulle kunna säga att vår tolkning är mer eller mindre väl anpassad till, eller förankrad i, verkligheten.

Du menar memes? Vad är det som får dig att tänka att det är unikt för oss?