Vad är ångest för dig?

Känslor av värmevågor och kalla vågor genom kroppen om vartannat.

Trött. Okoncentrerad. Uppgiven. Tunghetskänsla. Aptitbrist. Dissociation.

Ångest gör att inget är kul och engagerande. Det känns hopplöst och ensamt.

Att gå upp innan 11.00 på en vardag, det är ångest på riktigt.

Jag känner igen mig lite i din beskrivning. Ångest för mig grunder sig oftast inte i tankar om att vara misslyckad eller liknande.

Jag liknelse jag har använt är att det känns som om man skulle vara ensam ute och gå i någon kuslig skog. Orolig för vad som kan dyka upp och kan inte slappna av.
Detta känner man alltså trots att man befinner sig hemma i vardagsrummet och inte har något att vara orolig för.


Upplever även någon form av panikångest. Då eskalerar rädslan i kroppen väldigt snabbt och det enda jag kan tänka på är att det känns som att jag kommer tappa kontrollen och bli galen. Paniken kommer som i vågor över en. I det läget drabbas jag också av overklighetskänslor som ger mig ännu mer panik.
Som tur är händer det ganska sällan numera.

Alltså ingen rädsla, oro eller rastlöshet?

Om det ringer på dörren och du hör din psykotiska förra fv ropa:
"Öppna, jag skal döda dig!", då bör du känna stark ångest.

Jo, rädsla, ängslan, oro och rastlöshet ingår.

Det är samma här, vad fan är ångest?
Är det att vara lite deppig? Oroa sig över saker?
Det är väl ganska normalt i så fall?
Jag vettifan.

Säger som Weezer "You got your problems, i got my hashpipe"

En gnagande känsla av oro och rastlöshet som inte släpper. Något som fyller mig med ett själsligt mörker, en slags övertygelse om att något hemskt kommer hända, eller redan har hänt. För mig är det oftast ettriga tankar om tidigare misslyckanden som triggar ångesten. Ibland är det mer en slags nervositet. Som när jag under studietiden skulle hålla föredrag. Då är ångesten en röst i mitt huvud som viskar till mig hur tafatt och korkad jag är. Att jag kommer göra bort mig. Bli utskrattad.

Panikångest är den ovannämnda känslan, fast uppskruvad till 1000. Den ger ofta fysiska symtom som tryckkänsla i bröstet, andnöd, yrsel eller bara en diffus känsla av att jag kommer dö eller bli sinnessjuk.
En panikattack är betydligt mer intensiv än den molande ångesten, men den går också över snabbare.
"Det är som en jävla punkkonsert i kroppen", som Thorsten Flink så pregnant beskrev det i en intervju.

Ångesten, hur intensiv eller hur gnagande den än är, har varit en konstant i mitt vuxna liv. Till en sån grad att jag identifierar mig utifrån den. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag är "den neurotiska, den ruminerande typen" när någon frågar hur jag är som person. För så är det väl. Det är en daglig kamp att leva med ångest, men när man väl accepterat och lärt känna den så blir den också mer hanterbar.

Jag har generaliserat ångestsyndrom och jag får ofta ångest över saker som kanske har hänt för 10 år sedan eller saker som inte har hänt.

Ofta börjar en tanke, det kan vara vad som helst och den tanken blir till flera orosmoment som sedan leder till att jag har ångest i flera dagar efteråt. Innan jag fick min diagnos var det skitjobbigt, jag visste inte hur jag skulle hantera tankarna och mådde dåligt i många år, när jag fick diagnosen kändes det lite som en "lättnad" men samtidigt inte - många har nämligen svårt att förstå varför jag ofta blir orolig/ångestfylld över saker och ting.

Idag har jag blivit bättre på att hantera tankarna men jag har däremot slutat att förklara för utomstående varför jag "är som jag är", folk är nämligen äckligt egoistiska och skiter ofta i andra än sig själva.

Ångest är inte att bara vara deppig. Det har med oro och rädsla att göra. Och ja, det är normalt att känna ångest inför verkliga problem. Men det är inte normalt att t.ex. känna ångest varje dag som inte alls stor i proportion till problemen i ens vardag. Plötsliga panikångestattacker när man tror att man ska dö eller bli galen skulle jag inte heller klassa som normalt.

Instämmer. De som inte begripit vad panikångest innebär har troligen heller aldrig haft det. När man väl haft det en gång så vet man hur det känns.

Själv hade jag det före/under/efter dagarna jag övningskörde för ett par år sedan. En plötslig känsla där det känns som att jag fått en nära döden upplevelse... hårresande, rysningar och en känsla av kall vätska som går genom ryggraden. Kort därefter kommer känslan av totalt vansinne. Kraftig yrsel, illamående, tunnelseense, kraftig tyngd kring bröstkorgen och en känsla av att jag måste därifrån på en gång.

Det är svårt att beskriva och det yttrar sig säkerligen olika beroende på vem man är och vilka andra psykiska problem man lider utav.

Nej, det förstås.
Jag kan inte undgå att fundera på hur lite sådana personer måste vara medvetna om sitt verkliga "jag", det inre jag har inte sådana funktioner, allt det du beskriver är ju bara saker som har kommit utifrån på något sätt.

Om någon i min närhet hade lidit av det, så hade jag som egenskap av självutnämnd doktor rekommenderat en veckas kur av bra gräs och dagliga föreläsningar av Alan Watts.