Vad är ångest för dig?

Jag har märkt att när människor pratar om ångest verkar de prata om väldigt olika saker. Att ”ha ångest” verkar kunna betyda alla möjliga olika upplevelser.

Jag skulle tycka det vore intressant att höra hur ni här upplever ångest. Kommer det från ingenstans eller triggas det av något speciellt? Vilka symtom (fysiska och/eller psykiska) upplever du? Har du ångest under långa sammanhängande perioder eller i kortare attacker?

Om någon har någon idé om varför vi upplever ångest så olika så vore det också intressant att höra!

Jag har inte ångest.

Förstår inte begreppet, urvattnat.

Jag är diagnoserad med GAD och lider av social fobi. Ångest för mig är något konstant, ibland värre och ibland lättare.

En känsla av oro typ

Det är olika för mig som person och inte bara olika för olika personer.
Även fast man vet man haft ångest så kan man få en ny sorts ångest man inte känner igen.
Vissa dagar så skapar det stress och man är inte lugn , det påverkar magen och musklerna blir spända som kan leda till huvudvärk.
Ibland är det så att man känner sig instängd har svårt och andas och allt känns väldigt intensivt runt omkring som försvårar det hela att lugna ner sig, och de gäller kollektivtrafik osv.
Sen kan det vara så att det påverkar nerverna så man känner hur man blir darrig och har antagligen med spända muskler att göra som trycker på nerver.

Panikångest så känns de som man ska dö.
Finns även än form av kalla vallar som går genom kroppen som är motsatsen till behagligt .

Som att leva i någon slags mardröm fast man är vaken och som aldrig går över. Hopplöst. Kan inte fokusera på viktiga eller roliga saker. Känns som inget går att lösa, svårt att få luft, brännande smärta i mellangärdet, kraftig oro utan specifik anledning ibland, värre när det finns en anledning. Inget känns kul, det går inte att sova eftersom kroppen är stressad och spänd vad man än gör.

Ja, så får jag med. Ibland mer heta också.

Åkte på en släng av ångest efter jag varit med om ett litet missöde där jag blev skadad av en annan individ, och då var det ungefär plötsliga slängar där känslan av panik, tappad puls, uppgivenhet, förvirring och liknande möttes. Riktigt otrevliga episoder, särskilt eftersom de ofta kom helt opåkallade. Kallsvettig, jättelåg eller jättehög puls, panikkänslor, distansering från realiteten och tunnelseende. Känslan av att någonting är riktigt fel, även fast det inte är det.

Ångest kan upplevas olika för alla. Vissa har nämligen kronisk ångest vilket om jag förstår rätt är ångest som du bär med hela livet.

Jag brukar inte få ångest så ofta med det händer ibland, oftast pga en speciell händelse eller någon jag vart med om eller något jag kommer och vara med om. Men det mensta är övertankar som går runt i huvudet.

Känslan när jag har ångest är väldigt svår att förklara, men om jag ska kortfatta det så känns det som att man kommer misslyckas med något. Man gråter oftast inombords när man har ångest, kan kännas som en klump i magen.

Det bästa som hjälp mig när jag har haft ångest är att jag har pratat om det med mina nära vänner och familj. För jag vet att många är tysta om sin ångest.

Ett tag försökte jag dämpa ångesten med alkohol men märkte bara att det är tillfälligt och blev värre i sluten av dagen.

Intressant trådstart och fråga, jag funderade just över det i veckan, vad är ångest?

Ballefralles beskrivning är bra och nära hur jag själv upplever ångest, jag skriver under på den.

Ångest har för mig att göra med att vi är flockdjur och att vi behöver känna att vi är accepterade i gruppen. Ångest är tomheten där någon självkänsla inte finns. Stark ångest är att känna sig värdelös och misslyckad, utan något specifikt att skämmas över.

Ångest är inte för mig en stark oro över att något ska inträffa i framtiden, till exempel stark oro över att förlora något eller någon. Inte heller panikkänslor. Ångest är mer existentiell.

Det där är lite intressant. För mig är ångest helt enkelt att jag känner mig totalt tom och platt inombords. Lite som att milt lida av klaustrofobi, dygnet runt. Det kliar nästan av panik i kroppen trots att det inte finnas något att oroa sig för eller över.

Den bästa jämförelsen jag kan komma på är att om du föreställer dig att du är en astronaut som är ute på en EVA för att laga något på rymdstationen. Plötsligt tappar du taget och inser i samma ögonblick att du inte hakat fast dig. Du svävar långsamt ut i intet och ångesten infinner sig.

En följdfråga till dig, vad anser du att panikångest är?

Jag tror att det är svårt att förstå ångest om man inte upplever det själv.

Men samtidigt håller jag med dig om att begreppet känns till viss del urvattnat. Ett begrepp som innefattar för mycket blir ju tillslut inte särkilt användbart.

Skulle du säga att oron grundar sig i tankar på t.ex. saker som skulle kunna inträffa etc? Eller ligger oron där trots att du inte anser att du har något att vara orolig för?