Citat:
Jag skulle nog känna rädsla i första hand, inte ångest.
Citat:
En gnagande känsla av oro och rastlöshet som inte släpper. Något som fyller mig med ett själsligt mörker, en slags övertygelse om att något hemskt kommer hända, eller redan har hänt. För mig är det oftast ettriga tankar om tidigare misslyckanden som triggar ångesten. Ibland är det mer en slags nervositet. Som när jag under studietiden skulle hålla föredrag. Då är ångesten en röst i mitt huvud som viskar till mig hur tafatt och korkad jag är. Att jag kommer göra bort mig. Bli utskrattad.
Panikångest är den ovannämnda känslan, fast uppskruvad till 1000. Den ger ofta fysiska symtom som tryckkänsla i bröstet, andnöd, yrsel eller bara en diffus känsla av att jag kommer dö eller bli sinnessjuk.
En panikattack är betydligt mer intensiv än den molande ångesten, men den går också över snabbare.
"Det är som en jävla punkkonsert i kroppen", som Thorsten Flink så pregnant beskrev det i en intervju.
Ångesten, hur intensiv eller hur gnagande den än är, har varit en konstant i mitt vuxna liv. Till en sån grad att jag identifierar mig utifrån den. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag är "den neurotiska, den ruminerande typen" när någon frågar hur jag är som person. För så är det väl. Det är en daglig kamp att leva med ångest, men när man väl accepterat och lärt känna den så blir den också mer hanterbar.
Panikångest är den ovannämnda känslan, fast uppskruvad till 1000. Den ger ofta fysiska symtom som tryckkänsla i bröstet, andnöd, yrsel eller bara en diffus känsla av att jag kommer dö eller bli sinnessjuk.
En panikattack är betydligt mer intensiv än den molande ångesten, men den går också över snabbare.
"Det är som en jävla punkkonsert i kroppen", som Thorsten Flink så pregnant beskrev det i en intervju.
Ångesten, hur intensiv eller hur gnagande den än är, har varit en konstant i mitt vuxna liv. Till en sån grad att jag identifierar mig utifrån den. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag är "den neurotiska, den ruminerande typen" när någon frågar hur jag är som person. För så är det väl. Det är en daglig kamp att leva med ångest, men när man väl accepterat och lärt känna den så blir den också mer hanterbar.
Ja, jag känner igen mig i det fetade ovan. Att ångest är en känsla som är ospecifik, en känsla av att vara hjälplös och misslyckad.
Men när du beskriver känslan inför att hålla föredrag är det väl en direkt rädsla och oro för att göra bort sig. Rädsla för bli utskrattad, att skämma ut, är det verkligen ångest?
Citat:
Jag har generaliserat ångestsyndrom och jag får ofta ångest över saker som kanske har hänt för 10 år sedan eller saker som inte har hänt.
Ofta börjar en tanke, det kan vara vad som helst och den tanken blir till flera orosmoment som sedan leder till att jag har ångest i flera dagar efteråt. Innan jag fick min diagnos var det skitjobbigt, jag visste inte hur jag skulle hantera tankarna och mådde dåligt i många år, när jag fick diagnosen kändes det lite som en "lättnad" men samtidigt inte - många har nämligen svårt att förstå varför jag ofta blir orolig/ångestfylld över saker och ting.
Idag har jag blivit bättre på att hantera tankarna men jag har däremot slutat att förklara för utomstående varför jag "är som jag är", folk är nämligen äckligt egoistiska och skiter ofta i andra än sig själva.
Ofta börjar en tanke, det kan vara vad som helst och den tanken blir till flera orosmoment som sedan leder till att jag har ångest i flera dagar efteråt. Innan jag fick min diagnos var det skitjobbigt, jag visste inte hur jag skulle hantera tankarna och mådde dåligt i många år, när jag fick diagnosen kändes det lite som en "lättnad" men samtidigt inte - många har nämligen svårt att förstå varför jag ofta blir orolig/ångestfylld över saker och ting.
Idag har jag blivit bättre på att hantera tankarna men jag har däremot slutat att förklara för utomstående varför jag "är som jag är", folk är nämligen äckligt egoistiska och skiter ofta i andra än sig själva.
Jag skulle nog kunna få diagnosen GAD, jag har som normaltillstånd oroat mig mig och grubblat över saker som hänt, saker som inte hände och saker som skulle kunna hända i framtiden. Har diagnosticerad OCD i bagaget, som har med påträngande rädslor och orosmoment att göra. Men då det har att göra med specifika rädslor och en ständig oro för att något ska inträffa skulle jag säga att det är mer rädsla, och väldigt stark oro än ångest?
Citat:
Ångest är inte att bara vara deppig. Det har med oro och rädsla att göra. Och ja, det är normalt att känna ångest inför verkliga problem. Men det är inte normalt att t.ex. känna ångest varje dag som inte alls stor i proportion till problemen i ens vardag. Plötsliga panikångestattacker när man tror att man ska dö eller bli galen skulle jag inte heller klassa som normalt.
Ångest är för mig inte alls en del av att vara deprimerad. Depression för mig är när man gett upp, att man slutar bry sig för att kunna nollställa. Depressionen är inte jobbig i sig utan välkommen, det är allt annat som känns meningslöst. Ångest är något oönskat, som jag vill ska försvinna. Känslan "Du är dålig, gör något åt det", men jag vet inte vad jag skulle kunna göra.
Citat:
Instämmer. De som inte begripit vad panikångest innebär har troligen heller aldrig haft det. När man väl haft det en gång så vet man hur det känns.
Själv hade jag det före/under/efter dagarna jag övningskörde för ett par år sedan. En plötslig känsla där det känns som att jag fått en nära döden upplevelse... hårresande, rysningar och en känsla av kall vätska som går genom ryggraden. Kort därefter kommer känslan av totalt vansinne. Kraftig yrsel, illamående, tunnelseense, kraftig tyngd kring bröstkorgen och en känsla av att jag måste därifrån på en gång.
Det är svårt att beskriva och det yttrar sig säkerligen olika beroende på vem man är och vilka andra psykiska problem man lider utav.
Själv hade jag det före/under/efter dagarna jag övningskörde för ett par år sedan. En plötslig känsla där det känns som att jag fått en nära döden upplevelse... hårresande, rysningar och en känsla av kall vätska som går genom ryggraden. Kort därefter kommer känslan av totalt vansinne. Kraftig yrsel, illamående, tunnelseense, kraftig tyngd kring bröstkorgen och en känsla av att jag måste därifrån på en gång.
Det är svårt att beskriva och det yttrar sig säkerligen olika beroende på vem man är och vilka andra psykiska problem man lider utav.
Nej jag har nog inte haft en riktigt panikångestattack. Jag har haft panik med viss ångest. Tänker att panikångest är ett starkt och plötsligt stresspåslag, en stark rädsla för något men som inte går att utröna och därför medföljer det en stor dos ångest i panikattacken? En panikattack är alltså en sammansatt känsla?
Citat:
Nej, det förstås.
Jag kan inte undgå att fundera på hur lite sådana personer måste vara medvetna om sitt verkliga "jag", det inre jag har inte sådana funktioner, allt det du beskriver är ju bara saker som har kommit utifrån på något sätt.
Om någon i min närhet hade lidit av det, så hade jag som egenskap av självutnämnd doktor rekommenderat en veckas kur av bra gräs och dagliga föreläsningar av Alan Watts.
Jag kan inte undgå att fundera på hur lite sådana personer måste vara medvetna om sitt verkliga "jag", det inre jag har inte sådana funktioner, allt det du beskriver är ju bara saker som har kommit utifrån på något sätt.
Om någon i min närhet hade lidit av det, så hade jag som egenskap av självutnämnd doktor rekommenderat en veckas kur av bra gräs och dagliga föreläsningar av Alan Watts.
Jag tror att personer som är stabila mentalt, kan ha svårare att hantera starka hot utifrån, stress och förluster, när de blir drabbade med full kraft. Att behöva kämpa med sin psykiska hälsa kan alltså ge självinsikt.
Att ångest och rädslor ofta är starkt överdrivna och obefogade kan jag ju vara medveten om, kan betrakta den fysiologiska reaktionen.
