Gissa Bokcitatet

- De som pratar mest är inte de som ...

- Vad säger hon, vad säger hon? ropade flera flickor i munnen på varandra.

- Är inte alltid de som handlar.

Så snart jag uttalat denna fras tycktes den mig absurd. Lyckligtvis var det ingen som tog fasta på den.

När Sara berättade mig att Gisèle vrickat foten kände jag en obestridlig skadeglädje. Några dagars anstånd, tänkte jag. Gisèle och Sara var de två enda av klasskamraterna som jag önskade knyta kontakt med. Försmådd av den ena och tvingad av mor att avvisa den andras närmanden kände jag plågsamt min ensamhet och sjönk ned i en mörk melankoli. Plötsligt en dag meddelade mig mamma som säkert märkt min nedstämdhet att hon förmått pappa att skriva till Saras far för att be honom komma till en av våra torsdagsmottagningar med sin dotter.

Jag har redan sagt att jag inte är särskilt intresserad av litteratur. Det förefaller mig rent av som om en viss konstnärlig fulländning vilken jag aktar mig för att eftersträva endast kan uppnås på bekostnad av sanningen. Så snart det inte är fråga om abstraktioner utan om livet är nämligen sanningen alltid sammansatt, grumlig, osäker och föga lämpad för kartläggning - något som jag för övrigt har mycket liten fallenhet för. Vad gör det mig om det jag här skriver bara har ett övergående intresse. Jag har varken avsikten eller illusionen att formulera några eviga sanningar, och om det som ångestfullt plågade mig i går och som i dag sysselsätter mina tankar snart upphör att äga något som helst intresse är jag mycket glad över det.

Härmed har vi kommit långt från de hänsyn som vägleder ert författarskap, bästa herr X. Ni har, om jag minns rätt förklarat: "Jag skriver för att bli läst och åter bli läst."

När vi lämnade utställningen kom fru Parmentier på den lyckliga idén att bjuda oss på te i ett närbeläget konditori. Mor och hon tycktes komma mycket bra överens och samtalade oavbrutet medan Gisèle och jag satt tysta. När vi skulle skiljas ville jag återlämna utställningskatalogen till fru Parmentier som lånat mig den, men hon vägrade att ta emot den:

- Nej, Geneviève, behåll den som ett minne av vår angenäma eftermiddag.

Jag var mycket lycklig att få behålla katalogen på grund av den mycket goda reproduktionen av tavlan som fanns där. Så snart jag kommit hem stängde jag in mig i mitt rum för att se på den i fred. Min fantasi bemödade sig att klä denna smidiga kropp i den klänning Sara vanligtvis bar i skolan, denna vardagsklänning i vilken jag återsåg henne följande dag och som jag hade betydligt svårare att föreställa mig henne utan. Ja, mot min vilja avklädde min blick henne och jag föreställde mig henne sådan hon var på tavlan. Jag ansattes av en ångest, som var fullkomligt ny för mig och som jag inte visste att var begärelse, därför att jag inte förstod att man kan känna begär till annat än personer av motsatt kön. Nu och då närmade jag min hand till Saras, som låg bredvid mig på pulpetlocket, men drog den genast tillbaka när hon märkte mina närmanden. Jag gjorde det fullkomligt ofrivilligt ty jag hade helt förlorat herraväldet över mig själv. Hela denna fredagsförmiddag riktade jag inte ett ord till henne - och inte heller till Gisèle som jag med svidande hjärta såg avlägsna sig tillsammans med Sara vid frukostrasten. Mamma hade nämligen föregående kväll sagt mig att jag inte skulle träffa Sara utanför skolan.