Haninge 2020: mor och vuxen son levt isolerade i lägenhet i 28 år

Enligt systerns egen redogörelse så flög han upp ur fotöljen när han blev varse vem som klev in.
Om han kunde flyga så var han inte särskilt apatisk eller nedbruten.

det är något som inte riktigt stämmer känns det som, för ”elvis” var inte sunkig eller så, han var fräsch. jag tänker mig att han har fått någon psykos och hållt sig hemma för det mesta iom folk har sett sonen ute då och då, sonens psykos + mammans mående/beteende efter tidigare trauman har fått honom att inte gå ut (bara min teori)

Det är sanning med modifikation.
Jag kan köpa att man påverkas starkare i åldrarna du nämnde, men hjärnan är alltid formbar. Rena motsatsen till cement. Hjärncellerna ökar alltid genom åren.

Påverkas man av negativiteter under dess så år kan de bli djävulskt jobbigt att ställa om men allt är möjligt om man vill.

Denna man kan förbättras men det har gått för lång tid. Däremot ska man inte dra förhastade slutsatser. Den jäveln överlevde 30 år och han kommer överleva de kommande 30 åren också.
Det sorgliga är att hans liv endast har bestått av lidande.

Han är inte ett barn, han är 40 +.Han är inte tandlös och illaluktande, länka gärna?

Hans syster har haft noll kontakt och träffat honom som hastigast. Ringde då 1177 och inte ambulans.

1: Hur tror ni man uttalar M*ait? M*ätt? M*ajt? M*ah-itt?
2: Hur uttalas J*oie? Som engelska J*oey?
3: Är systern som det hela rör sig om och som är med i media denne hundälskande boudoir-fotografen till kvinna som hängts ut tidigare i tråden?

Håller med om detta. Det är väl en ganska enkel logik att hänga med i:
1. kvinnan förlorar sin son och blir av traumat djupt psykiskt störd/instabil
2. kvinnan får ett nytt barn och döper sonen efter det döda barnet (eftersom hon är traumatiserad och besatt av den döda, första sonen)
3. kvinnan är överbeskyddande mot son nummer 2 eftersom hon är maniskt besatt av att ingen ska kunna ta honom ifrån henne, men hon är samtidigt för sinnessjuk för att ta hand om sina barn ordentligt (därav den dåliga hygienen som sonens forna klasskamrater vittnat om)
4. kvinnans döttrar är starka nog att ta sig hemifrån och bryta sig loss från sin psykotiska mamma
5. döttrarna försöker så gott de kan prata med utomstående men ingen förstår vidden av galenskapen som pågår i hemmet (kanske inte ens döttrarna förstår det, man har ju inget att jämföra med förutom sina egna upplevelser och erfarenheter).
5. Döttrarna ger upp att rädda sin manipulerade bror från den psykotiska mamman. De försöker rädda sig själva genom att gå vidare med sina liv på bästa möjliga sätt, men traumat och skulden finns såklart kvar.


Det kan ju även vara så att kvinnans psyksjuka tendenser eskalerat under tiden efter att döttrarna brytit med henne. Hon kanske inte levde i en fullt så extrem hoardinglägenhet när döttrarna fortfarande bodde där, men att det under årens lopp havererat totalt

Jag klandrar henne inte att hon inte brytt sig under dessa 25+ år. Men att hon inte larmade när hon SÅG och MÄRKTE missförhållandena när hon hade honom i klassen... det har jag svårt för. Man går inte och knackar på hos vuxna elever och undrar hur de mår. Inte i min värld i alla fall. Som lärare är det massor med elever under åren man undervisar.

Han har alltså skador som kräver operation, hade inga tänder och har legat på golvet i tre veckor. Och hon blir släppt på fri fot? Vart är logiken i det?

ja vi svenskar har tendens att tolka allt i svart eller vitt, ond eller god- så där förenklat.
Jag har också sett smolket i andras ögon men förnekat bjälken i mitt eget öga.
Lätt att döma som sagt,trots att våra lagar verklige är allt annat än svart eller vitt.
Det här att folk slänger ut diagnoser lite godtyckligt om en person som man inte träffat har blivit trendigt.Så gör den okunnige-
Har varit inblandad i diagnostiseringar och vet att detta inte kan göras utifrån andras prat och slutsatser.
En riktigt satt diagnos tar tid och djupare nära kontakter med denne som ska bedömas.
Så klart kan man ana en viss störning om man känner till en persons hela liv och livsföring, men trots allt bör man haft kontakt med den som diagnostiserar.

Det är här det blir problematiskt.

Pappa dör, sonen kanske sörjer djupt. Kan han vara hemma i en månad? Skolan bygger om, allt försvinner mellan stolarna. Syrrorna drar. En symbios tar vid.

20 år senare blir mamma sjuk, ringer sin ena dotter så att hon kan se till att x är ok. Dottern åker dit, möter x, ställer sedan upp i varenda intervju.