Citat:
Mycket bra skrivet, både artikeln du citerade ur och länkade till och dina egna kommentarer.Året är 1991 och Stig Engström har nio år kvar att leva. Samma år tycker sig Olle Minell
på tidningen Proletären ha anledning att intressera sig närmare för denne
reklamkonsulent på Skandia, han som blivit nonchalant bortviftad av PU som en udda,
löjeväckande figur och uppenbart utesluten som en tänkbar statsministermördare.
Minell listar en rad märkligheter kring Engström, ja, rent rejäla sådana faktiskt, och
åstadkommer en hel artikelserie om mannen som som av utredarna inte ansågs värd
att följa upp mera än vad som redan skett vilket ju inte var mycket att yvas över direkt.
1991, då har det gått en bra tid sedan Christer Pettersson frikändes av hovrätten
vilket långtifrån innebar att man slutat intressera sig för densamme. Men knappast
någon ensidig inriktning på just honom utan man bör ha arbetat med andra spår också
om än inte med någon större energi och entusiasm.
Det då Minell uppmärksammar av märkligheter kring Engström, sätter ljuset på, är det
rent förunderligt att inte PU tar till sig då och granskar ordentligt för det tycks ju
verkligen inte ha skett.
Låt oss syna det hela ännu en gång:
"Anna Hage och Stefan Glantz är de två ungdomar som försöker hjälpa den skjutne Olof Palme. De ligger på knä vid honom. Hage försöker med mun-mot-mun-metoden. Enligt dessa finns inte den ”tredje mannen”. Ingen har sett Skandiamannen som enligt egen utsago skulle befinna sig mitt emellan dessa, några decimeter från deras ansikten och vara den som vänder Olof Palme i ”framstupa sidoläge”.
Lisbeth Palme har aldrig talat om Skandiamannens existens. Hon har aldrig sagt att hon talat med någon av de hjälpande personerna. Och inte gett något signalement på mördaren som Skandiamannen påstår.
Nio vittnen vid mordplatsen har sagt att direkt efter skotten har en man i halvlång rock och något ”kepsliknande” på huvudet sprungit in i Tunnelgatans gränd mot trapporna. Det är signalementet på Skandiamannen – ingen ser honom springa efter de ”glammande” poliserna som han själv påstår att han gör. Och borde han inte sett poliserna i trappan?
Skandiamannen är det enda vittnet som inte sett någon ”mördare” som springer in i gränden. Detta trots att han är en av dem som är närmast mordplatsen – cirka trettio meter därifrån höjer han blicken och ser en man ligga på gatan, och är enligt egen utsago framme vid mordplatsen sex-sju sekunder efter skotten. Alla andra vittnen säger att mördaren ”dröjde” några sekunder, var lite ”långsam” innan han vände och sprang in mot Tunnelgatans trappor. Det innebär att Skandiamannen måste ha sett mördaren och dennes flykt!
Skandiamannen säger sig peka ut mördarens flyktväg för poliserna som kommer till mordplatsen i ”militärisk stil”. Förste polisman på platsen, kommissarie Gösta Söderström, säger att det är han som anvisar flyktvägen för de förföljande poliserna. Han har inte ens sett Skandiamannen på mordplatsen!
”En flicka” kommer fram till mig och säger att det är Olof Palme som är skjuten, säger Skandiamannen. Någon sådan ”flicka” finns inte. Varken Anna Hage eller Karin Johansson (de två flickor som det kan röra sig om) säger sig ha deltagit i något sådant samtal!
Skandiamannen säger att en polis på mordplatsen vägrat att ta emot hans vittnesmål, avfärdat honom med ”tack, men vi har redan ett vittne”. Det finns ingen polis som säger sig ha avfärdat någon person från mordplatsen på detta sätt.
Inget stämmer! Vad gjorde Skandiamannen egentligen på mordplatsen? Vad spelade han för roll?"
(Mina fetmarkeringar)
http://proletaren.se/artikel/vad-gjorde-skandiamannen-pa-mordplatsen
En journalist noterar allt detta kring den gode Engström fem år efter mordet, men det tycks
inte ha varit något som dåvarande Palmeutredarna alltså funnit värt att titta närmare på.
Engström förblir lika ointressant som tidigare och det ska dröja närmare tjugo år till
innan det greppas tag om det hela och han inte längre bara betraktas som en jobbig,
uppmärksamhetssökande kuf och därmed av ointresse för utredningen, utan nu
kommer att ses på med helt andra ögon, som fullt möjlig som pusselbiten som saknades
dvs som skurken i detta seglivade morddrama.
1991 och åtskilliga år framåt - då man alltså ännu haft möjlighet att hämta in
vederbörande och konfrontera honom på allvar med alla uppräknade märkligheterna
plus en del annat. Nu väntade man för länge. Nu fick man aldrig denna möjlighet.
Och det är ganska svårbegripligt att man lät det gå därhän, att man lät avfärda spåret
med Skandiamannen så pass lättvindigt som skedde (fast nu är det kanske så illa
att man aldrig ens reflekterade över honom som just "ett spår", i vart fall inte som ett
seriöst sådant).
För även om man är anhängare av helt andra teorier kring Palmemordet, så sticker
ju onekligen det som listats ovan ut och man bör tycka att det skulle ha förtjänat
en betydligt grundligare granskning än vad som kom att bli fallet.
Och en sån granskning alltså fått ske medan personen ifråga ännu var vid liv.
Man hade chansen men tog den inte!
Eftersom vederbörande tydligen aldrig kom att ses som något annat än den där
udda, lite lustiga figuren av tidigare utredare. Han togs helt enkelt aldrig på riktigt allvar
verkar det som. Han och hans utsagor.
Nu däremot är det som bekant andra ljud i skällan, nu tar man människan på högsta
allvar. Men då är det ju alldeles för sent. Då har vederbörande varit under jord i 20 hela år.
Jag har själv inte heller tagit Engström på något större allvar förrän just nu, men
det är mera ursäktligt ty jag har inte ingått i någon utredande Palmegrupp och
dessutom hakat mig fast vid ett visst annat spår bara alltför mycket.
Nu när man väl på allvar fått upp ögonen för karln, ja, då, är det minsann svårt
att släppa honom ur sikte i detta som saken gäller...landets enda statsministermord
och vem som stod för det.
på tidningen Proletären ha anledning att intressera sig närmare för denne
reklamkonsulent på Skandia, han som blivit nonchalant bortviftad av PU som en udda,
löjeväckande figur och uppenbart utesluten som en tänkbar statsministermördare.
Minell listar en rad märkligheter kring Engström, ja, rent rejäla sådana faktiskt, och
åstadkommer en hel artikelserie om mannen som som av utredarna inte ansågs värd
att följa upp mera än vad som redan skett vilket ju inte var mycket att yvas över direkt.
1991, då har det gått en bra tid sedan Christer Pettersson frikändes av hovrätten
vilket långtifrån innebar att man slutat intressera sig för densamme. Men knappast
någon ensidig inriktning på just honom utan man bör ha arbetat med andra spår också
om än inte med någon större energi och entusiasm.
Det då Minell uppmärksammar av märkligheter kring Engström, sätter ljuset på, är det
rent förunderligt att inte PU tar till sig då och granskar ordentligt för det tycks ju
verkligen inte ha skett.
Låt oss syna det hela ännu en gång:
"Anna Hage och Stefan Glantz är de två ungdomar som försöker hjälpa den skjutne Olof Palme. De ligger på knä vid honom. Hage försöker med mun-mot-mun-metoden. Enligt dessa finns inte den ”tredje mannen”. Ingen har sett Skandiamannen som enligt egen utsago skulle befinna sig mitt emellan dessa, några decimeter från deras ansikten och vara den som vänder Olof Palme i ”framstupa sidoläge”.
Lisbeth Palme har aldrig talat om Skandiamannens existens. Hon har aldrig sagt att hon talat med någon av de hjälpande personerna. Och inte gett något signalement på mördaren som Skandiamannen påstår.
Nio vittnen vid mordplatsen har sagt att direkt efter skotten har en man i halvlång rock och något ”kepsliknande” på huvudet sprungit in i Tunnelgatans gränd mot trapporna. Det är signalementet på Skandiamannen – ingen ser honom springa efter de ”glammande” poliserna som han själv påstår att han gör. Och borde han inte sett poliserna i trappan?
Skandiamannen är det enda vittnet som inte sett någon ”mördare” som springer in i gränden. Detta trots att han är en av dem som är närmast mordplatsen – cirka trettio meter därifrån höjer han blicken och ser en man ligga på gatan, och är enligt egen utsago framme vid mordplatsen sex-sju sekunder efter skotten. Alla andra vittnen säger att mördaren ”dröjde” några sekunder, var lite ”långsam” innan han vände och sprang in mot Tunnelgatans trappor. Det innebär att Skandiamannen måste ha sett mördaren och dennes flykt!
Skandiamannen säger sig peka ut mördarens flyktväg för poliserna som kommer till mordplatsen i ”militärisk stil”. Förste polisman på platsen, kommissarie Gösta Söderström, säger att det är han som anvisar flyktvägen för de förföljande poliserna. Han har inte ens sett Skandiamannen på mordplatsen!
”En flicka” kommer fram till mig och säger att det är Olof Palme som är skjuten, säger Skandiamannen. Någon sådan ”flicka” finns inte. Varken Anna Hage eller Karin Johansson (de två flickor som det kan röra sig om) säger sig ha deltagit i något sådant samtal!
Skandiamannen säger att en polis på mordplatsen vägrat att ta emot hans vittnesmål, avfärdat honom med ”tack, men vi har redan ett vittne”. Det finns ingen polis som säger sig ha avfärdat någon person från mordplatsen på detta sätt.
Inget stämmer! Vad gjorde Skandiamannen egentligen på mordplatsen? Vad spelade han för roll?"
(Mina fetmarkeringar)
http://proletaren.se/artikel/vad-gjorde-skandiamannen-pa-mordplatsen
En journalist noterar allt detta kring den gode Engström fem år efter mordet, men det tycks
inte ha varit något som dåvarande Palmeutredarna alltså funnit värt att titta närmare på.
Engström förblir lika ointressant som tidigare och det ska dröja närmare tjugo år till
innan det greppas tag om det hela och han inte längre bara betraktas som en jobbig,
uppmärksamhetssökande kuf och därmed av ointresse för utredningen, utan nu
kommer att ses på med helt andra ögon, som fullt möjlig som pusselbiten som saknades
dvs som skurken i detta seglivade morddrama.
1991 och åtskilliga år framåt - då man alltså ännu haft möjlighet att hämta in
vederbörande och konfrontera honom på allvar med alla uppräknade märkligheterna
plus en del annat. Nu väntade man för länge. Nu fick man aldrig denna möjlighet.
Och det är ganska svårbegripligt att man lät det gå därhän, att man lät avfärda spåret
med Skandiamannen så pass lättvindigt som skedde (fast nu är det kanske så illa
att man aldrig ens reflekterade över honom som just "ett spår", i vart fall inte som ett
seriöst sådant).
För även om man är anhängare av helt andra teorier kring Palmemordet, så sticker
ju onekligen det som listats ovan ut och man bör tycka att det skulle ha förtjänat
en betydligt grundligare granskning än vad som kom att bli fallet.
Och en sån granskning alltså fått ske medan personen ifråga ännu var vid liv.
Man hade chansen men tog den inte!
Eftersom vederbörande tydligen aldrig kom att ses som något annat än den där
udda, lite lustiga figuren av tidigare utredare. Han togs helt enkelt aldrig på riktigt allvar
verkar det som. Han och hans utsagor.
Nu däremot är det som bekant andra ljud i skällan, nu tar man människan på högsta
allvar. Men då är det ju alldeles för sent. Då har vederbörande varit under jord i 20 hela år.
Jag har själv inte heller tagit Engström på något större allvar förrän just nu, men
det är mera ursäktligt ty jag har inte ingått i någon utredande Palmegrupp och
dessutom hakat mig fast vid ett visst annat spår bara alltför mycket.
Nu när man väl på allvar fått upp ögonen för karln, ja, då, är det minsann svårt
att släppa honom ur sikte i detta som saken gäller...landets enda statsministermord
och vem som stod för det.
Kan bara instämma i det sista stycket, som jag skrivit tidigare har jag själv varit där och får använda samma ursäkt som du, men nu fått upp ögonen.
__________________
Senast redigerad av MrBarnaby 2020-11-27 kl. 21:12.
Senast redigerad av MrBarnaby 2020-11-27 kl. 21:12.