Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Theutenbergs beskrivningar inifrån OP regering är intressanta i sig. Konflikterna med Schori är tydliga. Likaså hur pressad OP var från olika falanger. Däremot drar han slutsatser som går i desinformationens riktning. Han har dragits in i gamla IB-kretsar alt tillhörde dessa redan när det begav sig. Tror inte han är medveten om att han utnyttjas i desinformationssyften.

Det finns en enkel metod att bringa klarhet i detta.
Häv tystnadsplikten för Kegö och Barrling. Det finns
uppenbarligen mer att berätta än vad som står i
de släppta dokumenten. Regeringsbeslutet från
1989 kanske döljer snömos men visa då upp detta.

Ett problem med Latif är att mycket verkar vila
på hyresvärdinnans uppgifter.

Om Theutenberg med all kraft ägnar sig åt att
peka ut Sverker Åström, Pierre Schori och
Karl Lidbom frågar man sig på vilket plan
han kan vara förbunden med dom.
Theutenberg har ägnat 3500 sidor åt
att fördöma entouraget runt Palme som
sovjetinfluerat. Det anonyma skribenter
har skrivit i tråden före 200610 är
i varje fall baserat på mindre
underlag än vad som finns nu.

Eftersom Teutenberg avgick från UD 1987 så är det märkligt att han visste så mycket om det underlag som fanns i Ebbes affär. Alltså det material som Kegö/Barrling hade i sin kurdpärm från Säpo. Om han nu talar sanning.

För mig är det uppseendeväckande att han idag framför samma saker som Ebbe och Holmer med entourage framförde redan för 32-34 år sedan. Och framför det seriöst. Mig veterligen den ende på den nivån som gör det.

Det som skulle vara intressant att veta om det på den tiden fanns några personkopplingar mellan Teutenberg och Holmer, Ebbe och framför allt med Lidbom. Bevisligen så ''utredde'' Ebbe precis det som Teutenberg hävdar.

Vem är det i så fall som utnyttjar honom? Och hur skulle han inte vara medveten om det? Han skriver ju trots allt inte romaner till skillnad från Jallai...

Om det rör sig om renodlad desinformation sker det högst medvetet i så fall. Å andra sidan hade ju någon knappt vetat vem Theutenberg var om han inte givit sig in i debatten.

Visst blev han det och att en före detta SÄPO-chef engagerar en så starkt KGB anstruken person är anmärkningsvärt. Frågan är vilka östkontakter som Hans Holmer hade före MOP. Att de fanns indikerar det faktum att västs hemliga tjänster inte ville ha kontakter med honom.

Såvitt jag minns från dagböckerna nämns inget om umgänge med Holmér/Ebbe/Lidbom.

Om det med kurdpärm menas trädgårdspärm, som inte var en trädgårdspärm,
så ska den väl ha lämnats till PU. Trädgårdspärmen gällde väl primärt Nezjinskij.
I vilket fall måste man ha vetat vad man hemligstämplade på
regeringssammanträdet 1989.

Ja det är ju frågan. Och i vilket syfte? För att dölja inblandning i mordet eller annat som inte tål dagsljus. Vem som styr vem är svårt att avgöra i spegellandet.

Theutenberg har i varje fall en rätt spännande bakgrund

"Tiden vid Utrikesdepartementet
År 1976 utnämndes han till UD:s folkrättssakkunnige, en särskild befattning som hade inrättats i UD 1919. År 1982 utsågs han till ambassadör.[12] Under sitt mer än tioåriga innehav av posten som UD:s folkrättssakkunnige drev han i synnerhet säkerhetspolitiska frågor: till exempel utvidgningen 1979 av det svenska territorialhavet från 4 till 12 nautiska mil samt striktare så kallade IKFN-regler till skydd för det svenska territoriet mot främmande ubåtsintrång. Han höll i pennan vid författandet av Sveriges båda protestnoter till Sovjetunionen dels den 5 november 1981 efter U 137:s grundstötning i Karlskrona skärgård, dels den 26 april 1983 efter ubåtsincidenterna i Hårsfjärden i Stockholms skärgård i oktober 1982. Han har i debattartiklar och annorstädes framfört sin fasta övertygelse att det var sovjetiska ubåtar som under en lång tid på 1970–80-talen kränkte Sverige. Denna åsikt baserad på hans tjänst i både Försvarsstaben (Op 2) och UD, därmed underkännande den vitt spridda uppfattningen att det rört sig om ”minkar och västubåtar”.[13]

År 1986 inledde han hemliga sonderingar med Sovjetunionen om en lösning av den sedan 15 år utestående och uppmärksammade tvisten mellan Sverige och Sovjetunionen om gränsdragningen i den så kallade Vita zonen öster om Gotland, vilken tvist 1988 fick sin slutliga lösning.[14] Efter sitt tillträde 1976 aktiverade han den svenska polarpolitiken, avseende dels Arktis, dels Antarktis. Han var med och planlade den svenska vetenskapliga expeditionen Ymer 80 till Arktis och Svalbard.[15] Vid en konferens på Antarktis planterade han den 10 januari 1985 den svenska flaggan på Sydpolen. Han ledde den svenska delegationen vid de konsultativa staternas möte i Paris i september 1988, då Sverige upptogs bland de konsultativa/styrande staterna i 1959 års Antarktisfördrag.[16]

I februari 1987 avgick han på egen begäran från befattningen som UD:s folkrättssakkunnige då han inte vann den socialdemokratiska regeringens gehör för sin i många avseenden väsentligt hårdare linje mot det kommunistiska Sovjetunionen. Hans ”avgång i protest” var förstasidesstoff i flera tidningar.[2] Han har i skrifter och böcker vänt sig emot den socialdemokratiska så kallade eftergiftspolitiken mot Sovjetunionen, mot det neutrala Sveriges dubbelspel i försvarspolitiken samt det neutrala Sveriges alltför intima relationer med kommunistiska länder och marxist-leninistiska befrielserörelser. Han kom således i stark motsättning mot de radikala kretsarna i Utrikesdepartementet, där han var departementets ledande expert på folkrätt och säkerhetspolitik.[3] I samband med sin avgång från UD utträdde han även ur såväl Kungl Krigsvetenskapsakademien som Kungl Örlogsmannasällskapet, där han hade varit medlem sedan 1984 respektive 1975.[4] Efter sin avgång från UD biträdde han i början av 1990-talet Lettland som expert i landets förhandlingar med det kommunistiska Sovjetunionen om tillbakadragandet av de sovjetiska trupperna från landet.[17]"

1987 avgick han på egen begäran från befattningen som UD:s folkrättssakkunnige i protest mot den socialdemokratiska så kallade eftergiftspolitiken mot kommunistiska Sovjetunionen.[2][3] I samband med sitt avsked från UD utträdde han även ur såväl Kungl Krigsvetenskapsakademien som Kungl Örlogsmannasällskapet, där han varit ledamot sedan 1984 respektive 1975.[4]

Efter sin tid vid Utrikesdepartementet var han bland annat Malteserordens förste ambassadör i Jordanien.

År 2003 ledde han grundandet av det första ståthållarskapet i Sverige av Påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarorden som dess förste ståthållare 2003–2007.[5] År 2012 utnämndes han av stormästaren för Påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarorden, kardinalen Edwin Frederick O’Brien, till medlem av ordens stormagistrat, ordensledningen i Rom, som har sitt säte i det gamla Palazzo della Rovere invid Peterskyrkan.[6] Under 2016-2017 tjänade han som regent ad interim för ståthållarskapet Sverige. Han var tidigare även riddare av nåd och hängivenhet samt ordenskansler av Skandinaviska associationen av Suveräna Malteserorden.[7]"

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bo_Johnson_Theutenberg

Ok, tackar.

Det jag menar med ''kurdpärmen'' i detta sammanhanget är den pärm som Kegö/Barrling överlämnade till Ebbe. Alltså den samlade kunskapen om PKK som fanns vid den tiden. Ebbe visste allt.

Det som Margot Wallström påbjöd 1989, å regeringens vägnar, var att åklagarna i buggningsrättegångarna förbjöds att ta upp avlyssningen av Nezjinskij. Sedan tog det till 2016 innan Kegö/Barrling fick överlämna allt sitt material till PU. Där samma PU idag vägrar lämna ut avlyssningen av den sovjetiska diplomaten eftersom den lyder under tre varianter av sekretess. Liksom ett videofilmat förhör med Kegö som också lyder under sekretess.

För mig är det minst sagt larvigt. Sovjet existerar inte sedan 30 år. Så vad är det man försöker dölja? Det är sedan länge känt att CIA medverkade vid buggningen av diplomaten. Så återigen. Vad är det som är så känsligt?

Det som Wall misslyckades med att visa i ''Mörkläggning'' är varför firma IC och CL uppmuntrade privatpersonen Ebbe att utreda kurder och andra utanför polisens och åklagarnas kännedom. Jag har inte heller sett någon annan som kan förklara detta. Eftersom förfarandet är obegripligt.

Då var det klarlagt. Kegö och Barrling fick tydligen en personlig
tystnadsplikt ovanpå allt annat.

Sovjet är borta men Ryssland är kvar. Grushögen vid Estonia
kommer vi nog att få höra mer om. The cat is out of the bag.

Helt korrekt.

https://www.expressen.se/nyheter/sapomannen-lat-oss-fa-beratta-sanningen/

Med start i mars 1987 ledde vi som chef respektive utredare en hemlig Säpo-grupp, som tillsatts på uppdrag av den dåvarande rikspolischefen Holger Romander. Vår uppgift var att gå till botten med ett särskilt spår i utredningen av mordet på Olof Palme. Uppdraget avbröts i april 1989 utan att ha slutförts.

Samma år, 1989, meddelade regeringen oss särskild tystnadsplikt beträffande vissa delar av vårt material. Detta gällde den så kallade diplomatbuggningen, där en sovjetisk underrättelseofficer blivit avlyssnad i sin bostad i Stockholm. Informationen fick enligt regeringen inte heller utredas av åklagare. Det var bokstavligen locket på.

April 1989 var precis när det började bli aktuellt att öppna
gränsen i Ungern. Gorbatjov stödde ungrarna. Var Sverige
så flyhänt att man ville bidra till avspänning?