Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Svenskars avgudan av engelska är rätt pinsam, den är så överdriven att folk från andra nationer blir förundrade.

Många är relativt dåliga på engelska dock, både svenskar och folk från andra länder trots att engelska ska vara ett sånt världsspråk och trots att det kanske är lättare att lära än en del andra språk. Om man kan det bra beror på hur van man är med engelska från film och TV, många länder dubbar allting, och hur mycket man läser böcker, använder det på internet, osv. Man kan bli lite trött på att höra engelska överallt dock. Jag lyssnar även på musik på andra språk och ser film på andra språk.

Annars verkar italienska vara ganska lätt att lära, jag har börjat studera det på duolingo. Det är ganska straightforward grammatik (för att använda ett engelskt ord, det finns trots allt vissa ord/uttryck som är bra att använda), man kan ofta lista ut hur meningen ska vara, många ord kan man lista ut vad de betyder, osv.

Att tyska inte är så utbrett kan man förstå (fast det fanns negrer i Afrika som pratade tyska när Tyskland fortfarande hade kolonier där, vilket var före första världskriget. Även en neger i Afrika kan lära sig prata nån slags tyska). Det sägs annars ibland att många tyskar själva inte pratar korrekt tyska. Bakvänt och krångligt språk, inte ens Adolf Hitler var så förtjust i tyska. Enligt "Bordssamtalen" tyckte han tyska var fattigt på vokaler och han välkomnade att man tog in låneord från andra språk. Hitler vurmade inte för allt tyskt.

Brasiliansk portugisiska ska tydligen vara något förenklad om man jämför med den som talas i Portugal. Även i Afrika talade man portugisiska i portugisiska kolonierna, men jag vet ej om den också var förenklad. Portugisiska sägs ha mycket svår grammatik så att man förenklat den har nog sina skäl. Jag har inte försökt lära mig nån portugisiska, men det är faktiskt ett vackert språk om man hört det. Jag tycker det låter vackrare än franska, vars klang är lite överskattad.

Inte jämförelsevis med spanska. Spanska har nog den svåraste grammatiken. Det är som engelska lätt att lära sig, men till skillnad från engelska är det väldigt svårt att kunna bra spanska.

Spridningen av denna avgudning av engelska tror jag alla dessa kulturjournalister bidrar till. De kan bara ett språk vid sidan av engelska och så höjer de vissa tv-serier, artister, m.m. till skyarna. Finns lika mycket populärkultur i varje land, problemet är det att just populärkultur är det svåraste att lära sig på ett främmande språk.
Det aptråkigaste som finns är att lyssna/titta på random svensk outbildad kulturjournalist som höjer helt okänd anglo artist till skyarna bara därför att hen inte kan något annat.

Varför? Ska man tala ett språk, måste man behärska uttalet. Uttal är en del av språket, så att slarva med det är inte bättre än att slarva med grammatiken.

Lite brytning är förståeligt, och går i regel inte att träna bort helt, men att låta svenskt uttal lysa igenom fullständigt är bara löjligt. Inte en chans att du tycker det är okej när det gäller franska eller tyska.

Varken svenskan eller engelskan har svår grammatik jämfört med tyska eller isländska, för att inte tala om latin eller klassisk grekiska eller de västslaviska och baltiska språken.

Engelskan saknar dock nästan böjningsformer för verben utom för verbet be och att tredje person singular har ändelsen -s. Många engelska verb har samma infinitiv, imperativ, presens (utom i 3 pers. sg.), preteritum och perfekt, t.ex. cut. Engelskan har antingen i princip bara neutrum eller inga genus alls. Engelskan saknar kongruensböjda adjektiv. Adjektiv och adverb har ofta samma form. Engelskan har med några få undantag bara pluraländelsen -s för substantiv.

Fast uttal och språkmelodi är inte samma sak.


Såg ett avsnitt från Mash igår:

- Are you responsible for the cars?
- Yes, I are...

Språkmelodi är en del av uttalet. Jag anser att man i det längsta ska försöka prata ett språk så bra man kan. Ingen kräver att brytningen ska elimineras fullständigt, men man kan kräva av svenskar att de ska tona s:en i roses och att de inte blandar ihop v och w.

Av någon anledning är språkpoliserna här jävligt förstående när någon är dålig på engelska, men skulle jag börja prata franska med rullande r, skulle batongen åka fram direkt.

Fast det är egentligen ett slarvigt sätt att de på saken. Det går alldeles utmärkt att uttala engelska ord korrekt med göra det med en annan klang. Om inte det vore möjligt så skulle det inte finnas dialekter.


Tvärtom här finns det en bunt med självutnämnda experter som anmärker på varje antydan till svensk klang i ett engelskt uttal som en svensk gör.

Alla olika folk bryter väl när de ska prata engelska, det hör till. Alla har väl hört tyskar, fransmän, östeuropéer, indier m.fl prata engelska, antingen i verkligheten eller på film. Men många svenskar försöker kanske få till ett mer amerikanskt uttal, eller också pratar de som svenske kocken i Mupparna.

När det gäller grammatiken i engelskan, de har ju "do-omskrivning" (det kanske finns nån tjusigare term för detta?).

Det heter ju t.ex "I didn't like it", det heter inte "I liked it not".

Sen har man "ing-formen" för nåt som pågår just nu. "I work in an office" respektive "I'm working (right now) in an office".

Finns det fler språk som har detta upplägg?

Medeltidslatinet hade progressiv presens, men det förekom inte i det klassiska latinet:

sum lavans = jag tvättar (just nu)
lavo = jag tvättar

Det översta betyder ordagrant "jag är tvättande" (motsvarande engelska I'm washing). Jag vet inte om en romare hade förstått om man sa så under klassisk tid. Om inte annat hade de tyckt man var dum i huvudet, i stil med om någon i Sverige skulle säga "jag är tvättande i tvättstugan".

Jag vet inte varför just medeltidslatinet utvecklade denna egenhet. Vad jag vet gjorde inte många andra europeiska språk den distinktionen, utom engelskan, och engelsmännen var inte jätteinflytelserika på den tiden.

Men varför inte försöka prata språket så bra som möjligt? Jag kommer aldrig förstå de som vill bevara sin brytning. Vad är syftet?