Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Jag tänkte mer hur dagspolitiska och ideologiska strömningar plötsligt kan ruska om språket. Skillnaden mellan genus är enligt rådande ideologi så ytterst liten att den av genusteoretiker beskrivs som ”inte ingenting” (men alltså ändå något). Någon kan få för sig att något så infinitesimalt inte bör avspeglas i språket.

I franskan är det t ex numera hård strid om l’accord du verbe, hur participet ska böjas om det syftar på både maskulina och feminina ord (les villes de la Touraine avec leurs jardins sont très beaux; inte belles); av hävd har det böjts i maskulinum men det ifrågasätts numera eftertryckligt och alltmer rabiat.

Liknande rörelser börjar märkas i tyskan. Vid Göteborgs universitet framlades t ex en uppsats* om bruket av ”könsöverskridande maskulinum” i feministiska texter. I tyskan har detta feministiska krav lett till uppkomsten av s k Beidbenennung, en skriftart som ska göra båda könen tydligare vid t ex yrkestitlar. Man infogar då ett versalt I inuti ordet, som i StudentIn och LehrerIn, när man vill använda ett ord som kan omfatta båda könen.

Frågan är om detta feministiska bruk kommer att slå igenom i svenskan? Vi har ju redan valt en annan väg, där maskulina yrkestitlar anses omfatta båda könen (skådespelare, författare, svetsare) med blott några få feminina könsöverskridande titlar, t ex ”sjuksköterska”.

*https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/36310/1/gupea_2077_36310_1.pdf

Jo det har de, he, she and it, Svenskan har han, hon, den och det.

Det är inte genus i grammatisk mening. Genus är att man delar in substantiv i feminim, maskulin och neutrala, som i spanska la señorita, eller el señor. Samma sak i tyskan och massa andra språk.

Han och hon har noll med saken att göra.

Det gäller bara pronomina. Genus gäller substantiv.

Det håller jag inte med om. Adjektiv och adverb böjs ju inte på engelska. Det finns ingen genus, bara "the".
Det är ju den jätteenkla grammatiken som gjort engelskan till det världsspråk det är.
Det svåraste med engelskan är uttalet.

Tveksamt. Jag tror vi hade pratat latin världen över om engelsmännen pratat latin när de började kolonisera världen.

Säkert. Och en stor del av världen kom ju till följd av kolonialepoken att tala språk som har svårare grammatik än engelskan, som franskan, spanskan och portugisiskan. I det skedet av historien var väl engelskan knappast större än de romanska kolonialspråken? Engelskans spridning är framförallt ett 1900-talsfenomen.

Och latinet var världsspråk inom hela den lärda världen under typ 1 500 år. Fram till åtminstone Newton, Bacon, Linné, Swedenborg, Paracelsus, Kepler (Johannes, inte Lars) och Copernicus skrev alla som hade något viktigt på hjärtat oftast på latin, för att säkert nå fram till dem som det var viktigt att nå fram till.
Undrar när den sista vetenskapliga texten författades på latin? 1800-talet?

De lärde förr var ju smartare än gemene man är idag. Jag har svårt att se hur en obildad idiot skulle kunna slänga ur sig latinska uttryck ungefär som de gör med engelska idag, men om man lär sig latin från 3:e klass och matas med latinsk musik, film och ett internet som till största delen är på latin, så kanske man lär sig oavsett hur dum man är.

Förmodligen, en språksvag och andligt svag person skulle nog behärska latinet på en funktionell men likväl lägre nivå. Som i fallet med engelskan.

Man blir rätt imponerad när man tar del av latinska texter av den gamla lärda eliten. De var visserligen überbrajta och hade väl gått i latinskola som barn, men somliga var även lysande stilister trots att latinet inte var deras modersmål. Förmodligen skrev en lärd engelsman på 1600-talet bättre latin än vad en modern svensk forskare skriver engelska.

Grammatik är så mycket mer än du tycks tro. Sedan är det ju en annan fråga vad du menar med uttal. Engelskan saknar det »bokstavstrogna« uttal som exempelvis finskan har. Det kan vara smålurigt.

Jag är dock inte säker på om det är det du menar eller om du, likt andra pajaser, hakat upp dig på intonation och att inte kunna låta som en modersmålstalare?

Nix, vi har det bordet, den pennan och vad maskulinum och femininum går ut på behöver jag kanske inte gå in på? En kul grej är att Italienskan bara har två maskulinum och femininum så det heter la macchina vilket betyder bil och il telefono som betyder telefon.

Det finns två genus i svenskan: neutrum (t-genus) och utrum (n-genus).

Du får gärna gå in på maskulinum/femininum, men du kommer att bli besviken när du konstaterar att det inte finns i nutidssvenska.