Gissa Bokcitatet

Jag slänger in en gissning på Elfride Jelinek, mest för att få lite fart i tråden (men det låter tillräckligt sjukt för att vara hon).

Snyggt, visst är det Elfriede Jelinek. Har du förslag på titel också?

Jag har läst bara Pianolärarinnan och Lust. Den senare tyckte jag var så dålig att jag skummade igenom den bara för att se om hon tog livet att barnet, vilket jag trodde skulle ske. Men gissar på Lust ändå, för boken var i den stilen.

Pianolärarinnan är det. Håller på och läser ut den just nu, och till min egen förvåning tycker jag den är riktigt bra, när man har vant sig vid groteskerierna. Lust gav jag upp efter 30 sidor men funderar på att göra ett försök till.

Frågan vidare till dig.

Där ser man! Jag tyckte oerhört mycket om den, till skillnad från Lust. Men som du säger, det är mycket groteskerier (och man kanske inte kan minnas allt efter 20 år). Stilen kändes dock igen.

Jag återkommer med nytt citat ikväll.

Nytt citat:

Som liten flicka hade hon en gång tillsammans med sin mormor hört en predikan som handlade om Guds allmakt.
En gång hotades kristenheten av förgörelse, hojtade predikanten. Oliver Cromwell hette den som trodde sig ha makten. Men då lät Gud ett litet sandkorn fastna i den mannens urinrör.
Paus.
Det fordrades inte mer.
Paus.
Cromwells tid var ute.
Paus.
Han dog.

Vi prövar med ett längre stycke då:

Var står det skrivet att man skall vara snäll?
Bortsett från att det ofta kostar pengar är det betungande att vara positivt snäll. Att säga alla de uppbyggande orden fordrar påpasslighet och en viss anspänning, att dröja kvar i andras smärta, att dela sorgen som det heter är faktiskt obehagligt. För att syssla med dylikt måste man ha gott om tid, pengar och krafter och det är allra högsta grad ett nöje för stunden.
...
Varför vara snäll när det inte ens roar en längre? Varför syssla med en hobby man tröttnat på?
Det finns ingen anledning att ligga sömnlös därför att folk som till på köpet är obekanta inte får någon mat när de äro hungriga, inte någon vård när de äro sjuka, inte något tak över huvudet när det regnar. Huvudsaken är att man själv har mat, läkarvård och husrum. Alla ledsamheter i samtiden bör man skjuta ifrån sig, behandla med samma likgiltighet som man behandlar historiens graverande vittnesmål. Läste man historieböcker med hjärtat skulle alla ens återstående nätter vara sömnlösa och tårdränkta. Åh, Herregud hur har det inte svultits! Hur har folk inte fått sina benpipor krossade utan att läkare kommit framskyndande med morfinsprutan. O du milde Jesus, hur många miljoner, ack miljarder - och huru många? - ha inte gett upp andan piskade av slagregn, förblindade av snöstorm, blåa av köld?
Ingen att krusa, god ekonomi och endast en kort tid kvar att leva. Man bör inte förstöra sin brittsommar.

Kvinnlig svensk författare; självbiografiskt? Moa Martinsson?

Nej, inte en kvinnlig författare, men en svensk.
Han var produktiv med minst en titel om året under 45 år. Mycket populär hos läsarna under sin tid, hans ofta korta romaner återfanns under många julgranar. Men han är i princip bortglömd idag.

I de tidigare citaten är det två olika kvinnor som beskrivs (i det senaste, hennes tankar) och här framträder en tredje:

"Ja, lilla vän, lycka nu till att få det trevligt i Oxford!"
Med en vänlig blick lämnade fröken Harberg Blenda åt hennes öde. I sin älskvärda mosighet lekte Margareta Harberg grande dame, värdinna på stor mottagning, ungefär en landshövdingska med vänlig uppmuntran till envar. Det var en storhetsgalenskap som var lycklig emedan den var tillfreds med det resultat den nått: veckotidningssvaret förverkligat. Här är järpar och här är champagne och här är jag. Det fattas inte ett dugg. Jo, konjak och likör. Det kommer här. Vad sa ni nu då? Det här skulle mycket väl kunna stå i tidningen!

Den roman jag citerat ur ingår i en svit. Det räcker om man kan ange samlingsnamnet för denna. Ledtråd finns i citatet ovan.

Borde vara Olle Hedberg och Berättelsen om Blenda?

Visst är det den.
Utkom 1948-51 i fyra romaner om Blenda Heurman, samlade i en utgåva 1984. Den del jag citerade ur var del tre, Häxan i pepparkakshuset.

Olle Hedberg satt i Svenska akademien och gick med i "föreningen Exit" liksom sin kollega Harry Martinson. Hedbergs självmord ägde f.ö. rum 20 september 1974, dvs ett par veckor innan Nobelpriset tillkännagavs. Jag funderar stilla, om det kan ha funnits något samband där. Iofs var självmord ett återkommande tema i Hedbergs böcker, så det var månne bara en slump.

Över till dig!

Tackar! Nästa citat. Berättaren är förälskad på avstånd i en flicka som bor mittemot.

Jag har råkat ut för prövningen att lära känna en antikvitetshandlare från Wien, en ung jude i beige silkesskjorta. Han kommer vanligen med grekiska krukor under armen och säljer dem på goda villkor. I dag kom han till mig och visade en kruka som han hade köpt och sa, att på den skulle han tjäna 45 pund.

Han satt borta vid fönstret och tittade sömnigt på mig med det ena ögat och kastade ljuva sidoblickar tvärs över gatan med det andra, lade den ena handen lugnande på min arm och svepte med den andra ut över gatan. Han började med att citera Spinoza och slutade med psykoanalys. Jag såg ögonblickligen att han hade fattat tycke för min käraste och bidade stunden att dräpa mig och föra bort min käraste. Jag frågade om han inte ville gå ut och dricka te tillsammans med mig nere i staden.

När vi har kommit ner i hallen står min flicka på balkongen igen. Hon ser på oss. Och nu utspelade sig i en blink de händelser, som definitivt övertygade mig om vad jag länge hade misstänkt, att ju värre skälm, dess större lycka. Ty denna okristliga karl var nog hutlös att le mot min egen flicka inför mina egna ögon. Jag höll visserligen god min, fast med klen framgång, och frågade honom om han inte trodde att köldvågen, som det talades om i Wientidningarna, skulle nå ända hit. Han trodde inte det och såg sig om när vi hade gått vid pass tio steg utanför gränden. Jag vände mig om i samma sekund och såg då att flickan ännu stod på sin balkong och tittade efter oss. Juden tog handen ur fickan och vinkade till henne. Sedan skrattade han mig rakt i ansiktet, som om han ville säga mig att han kunde knepet med världens kvinnor. Men vad som kom mig att blekna var dock, att min flicka sträckte upp handen till svar. Hon lät honom med andra ord utan vidare förföra sig. Ja det fattades bara det, tänkte jag i vredesmod. Efter alla drömljuva balkongstunder, sången, dansen, gitarren, modern och hunden, kort sagt efter all denna världsberyktade charm låter du den snarhäntaste juden fånga dig.

Vi diskuterade rifkabylernas kapitulation och fördragen mellan fransoser och spanjorer och rökte cigarrer av stark brasiliansk tobak, som ingen av oss hade smakat förr. Inte med ett ord nämndes den oundvikliga duellen. Spinoza, tänkte jag för mig själv. Psykoanalys! Det var inte dåligt. Jag ursäktade mig och sa att jag var lite upptagen, reste mig från tebordet och tog farväl.

- Grüssen Sie votre belle vis-à-vis, sade juden.

- Grüssen Sie Ihre Waschfrau, sade jag och svor mellan tänderna och klev ut på gatan.