Den konservativa (eller reaktionära) normkritiken

Till vilket jag då har ställt frågan: Hur förhåller sig detta till det som i Sverige 2020 kallas för konservatism? Tesen jag presenterar är alltså att de som idag kallar sig konservativa inte har något större intresse av bevarande, utan främst är intresserade av radikala lösningar på det de anser är fel. Om din ståndpunkt angående dödsstaff får antas vara konservativ, hur hänger det ihop med det här pratet om att bevara?

Med din logik så är man då hardcorekonservativ om man vill bevara fenomen som transvestiter som läser sagostunden åt barn.

Med din logik så är man då hardcorekonservativ om man vill bevara fenomen som transvestiter som läser sagostunden åt barn. Omständigheterna är sådana att ju mer progressivt samhället blir ju mer radikal förändring blir det att vara konservativ, och vad som är en radikal lösning kan vara en subjektiv åsikt. Dödsstraff har de flesta länder haft innan på tidigt 1900-tal och skulle idag också kräva att man går ur EU.

Nej, jag tror inte att denna "vilja" existerar riktigt i sådan omfattning, även ifall unga svenskar allt mer söker till alternativ till deras hedonistiska frihet som konsumenter. Exemepelvis var fenomenet Jordan Peterson exempel på sådan fenomen där miljontals män sökte efter någon fadersgestalt som kan visa någonslags väg ut ur eländet där vi befinner oss i, så visst existerar denna törst.

Givetvis tror jag inte att jag kan få de att föredra att läsa Gunnar Ekelöfs poesier istället för att bingewatcha netflix-serier, men det är ju inte som om man alltid söker rädda precis alla och mest söker inspirera de som man kan nå ut till. Jag är ingen optimist, och tror att det mesta talar för att liberalismen går segrande tillslut i Väst och orsakar sin egen förstörelse i och med motsägelser inom själva ideologins kärna, och vad som kommer därefter vet nog ingen (bra kommer det i alla fall inte vara, det kanske får Roms undergång att se ut som en barnlek).

Kanske liberalismen når sin slutdestination och det hela slutar med att män lever i hedonistiska simulationer av harems och knullar hyperrealistiska sexdockor (Japan tycks visa vägen där) och alla äter snabbmat som kommer på beställning av robotar , vad fan vet jag? Eller så blir det möjligen islamistisk övertagande av flera Västländer då enbart de visar sig ha tillräcklig mycket vilja för att ta över rodret medan alla moderna individer lever i sina virtuella bubblor utan någonslags kampvilja för att orka med verkligheten.

Jag tror givetvis att högern kommer fortsätta att växa bland unga män (och möjligen även bland unga kvinnor) men att de trots än slags äckel över det liv som kommer med moderniteten fortsätter att leva som just moderna konsumenter; shoppa och titta på porr när de mår dåligt över sitt spirutella vakuum, och till och med äta fettdroppande kebab från araben som de anser inte borde vara i Sverige. Alltså kommer allt fortsätta spelas ut ungefär som i en Houellebecq-novel: du är för beroende av det du äcklas av för att sluta med det.

Ja, konservatismen av idag om den ska fylla en funktion måste vara radikal eller revolutionär och ha som mål att helt omkullkasta den nuvarande samhällsordningen med tillhörande värdegrund.

En traditionell eller biologiskt förankrad människosyn förenar nog majoriteten konservativa. Det tar sig många uttryck som står i bjärt kontrast till vänsterns. Eftersom det innebär att man bejakar medfödda skillnader mellan könen, folkslag och individer. Därav följer att olikhet och ojämlikhet ses som naturliga företeelser. Hierarkiska strukturer och auktoritärt styre likaså.

Ja, visst har vi någon enstaka Jordan Peterson, som faktiskt vill lite mer än att klaga över kulturmarxister, vagt och svårgreppbart som det ändå har varit för mig. Ändå verkar du med tanke på att du benämner honom i preterium som ett "fenomen" vara införstådd med att han är lite förra året, och även om han säkert lämnat ett intryck hos vissa så är det knappast något som på sikt kommer ändra samhälssutvecklingens riktning.

Så, det tycks helt enkelt vara ett omfamnande av liberalismen för din del. Folk ska få välja själva, och du tror inte ens att de kommer välja som du vill. Hur är en sådan position ens att betrakta som konservativ?

Vetskapen att man tillslut förlorar en battalj är för mig ingenting som gör battaljen mindre värd att kämpa (en gentleman väljer bara att slåss i omöjliga battaljer tror jag Borges en gång uttryckte), liksom alla vår mening i livet inte är för intet trotst att entropi tillslut besegrar all ordning i Universum och trots att den sista människan antagligen kommer andas radioaktiv aska innan visionen av ödemarken omkring honom försvinner, men det gör ju inte det mindre värt att odla träd eller för att kämpa för den delen att det man tror på ska växa och frodas.

Sägs ibland att vara konservativ går ut på att man vill förlora med stil, inte vinna.

Haha, det ligger något i det. Har man läst lite Machiavelli så förstår man ju att man är en romantisk tönt som tror på att det existerar några principer som har större värde än metoden som säkerställer slutgiltig vinst.

Jag ifrågasätter redan vad jag gör här.

Vad jag säger är snarare att det inte finns någon verklig konservatism att tala om i Sverige 2020, utan just att det enligt definitionen i TS enbart återstår reaktionärer. Om det sedan är dessa eller några HBTQ-vänliga KD-are som vill kalla sig konservativa är jag rätt ointresserad i, men jag konstaterar att många som hör till den reaktionära grupperingen och alltså aktivt vill framdriva radikala förändringar fortfarande vill identifiera sig med den historiska konservatismen och ledord som bevarande, fastän deras faktiska politik inte har särskilt mycket drag av det. Nog finns det ett visst mått av godtycke i vad som är radikalt och inte, men det är uppenbart för de flesta att exempelvis återinförandet av dödsstraff, som inte har funnits i lag på 100 år och inte har någon plats i allmänhetens medvetande, är en radikal ståndpunkt.


Ja, visst har vi någon enstaka Jordan Peterson, som faktiskt vill lite mer än att klaga över kulturmarxister, vagt och svårgreppbart som det ändå har varit för mig. Ändå verkar du med tanke på att du benämner honom i preterium som ett "fenomen" vara införstådd med att han är lite förra året, och även om han säkert lämnat ett intryck hos vissa så är det knappast något som på sikt kommer ändra samhälssutvecklingens riktning.

Så, det tycks helt enkelt vara ett omfamnande av liberalismen för din del. Folk ska få välja själva, och du tror inte ens att de kommer välja som du vill. Hur är en sådan position ens att betrakta som konservativ?


Ja, kanhända är det så, man kanske inte kan sluta upp om samma sakfrågor, eller om det är religionen eller "evolutionspsykologin" som dikterar det, men en sak är säker, och det är att det är skillnad på folk och folk. Strålande.


"Vänsterkrafter" har överhuvudtaget inte haft speciellt lång tid att bevisa sig, och i många av de samhällen där de varit dominerande sedan start är de fortfarande verksamma, om du inte syftar på planekonomi då men det är ju knappast vad samtida konservativa fäktas mot.

Jag ifrågasätter redan vad jag gör här. Jaja, vi börjar med att citera Wikipediaartikeln.

Den som läser här märker ganska snabbt att den senare definitionen från Mark Lilla stämmer väl in på det här delforumets regelbundna skribenter. Det är populärt att beklaga sig över samhällets förfall medan väldigt få faktiskt talar om vad som är bra och värt att bevara (med vissa undantag, exempelvis monarkin, som jag dock upplever är en debatt vars intensitet avtagit på senare år).

För att ta den omåttligt populära abortfrågan som exempel (Så! Nu är abort OnT i den här tråden så kan Strix och Merapi käfta om ifall ett embryo är en människa eller inte i 200 inlägg efter att jag på sida 3 svär över vilka jävla rikspuckon alla är och lämnar tråden.) kan vi se hur konservativa under 1900-talets mitt motverkat eller fördröjt radikala förändringar av vår lagstiftning vilket ledde till att vi fick en serie successiva utvidgningar av aborträtten tills vi slutligen landade i 1974 års abortlag vilket är densamma som gäller idag. Lagstiftningen (och samhällets normer) har alltså varit stabil i snart 50 år och vi har sett ett positionsskifte, där liberaler och socialister vill bevara rådande aborträtt, medan de som identifierar sig som konservativa i frågan ironiskt nog förespråkar mer eller mindre radikal förändring. Och ja, jag vet att ni inte alla hyser samma begär att inskränka aborträtten, men exemplet talar icke desto mindre för er. Den som kallar sig konservativ i Sverige Anno 2020 är med all sannolikhet missnöjd med hur faktiskt landet ser ut, menar att något är allvarligt fel med samhället, och vill backa tillbaka till en svunnen tid. Per Mark Lillas distinktion ovan är reaktionär definitivt det mer passande epitetet för er. I ett system där socialliberalismen redan etablerats är det dock svårt att ens föreställa sig hur en konservatism med fokus på att bevara skulle se ut. Den äkta konservatismen är således död, och det enda som återstår är reaktionärer och högerpopulistiska missnöjespartier. QED.


Just det fan, man måste ställa någon fråga också. Så, om ni egentligen vill kallas för konservativa eller något annat jävla påhitt blir egentligen ett sidospår. Det viktiga att ha med sig är att "konservativa" i själva verket är kritiska till hur samhället ser ut och vill ha förändring, och inte bara på politisk nivå. Det viktigaste av allt är tvärtom allmänhetens värderingar. Medan många kommer rygga inför ordet så förefaller det uppenbart att den kontemporära "konservatismen" är normkritisk.

Samtidigt slår det mig att den konservativa normkritiken är långt mindre utvecklad än den hos de som slarvigt brukar buntas ihop som "Vänstern". För de flesta stannar det vid allmänt hållet gnäll och man tycks oeniga om exakt vad som är fel eller vilket decennium man ska backa tillbaka till. Det förblir också vagt hur den här förändringen ska uppnås. Det var något som alltid irriterade mig i mina diskussioner med Strix här, att det alltid bottnar i att om alla bara anammar det han betraktar som "goda värderingar" skulle vi leva i hans utopi, men det formuleras aldrig någon tydlig plan för hur detta ska ske.

Kanhända ägnar man sig medvetet åt att fördunkla detta eftersom man genom att argumentera för att det går att påverka människors beteende skulle skänka giltighet till motståndarsidans försök att göra detsamma. Tittar vi på ett exempel där en användare ska refutera normkritik från Vänster märker vi något intressant:

Den här kritiken är fundamentalt liberal. Vänsterns normkritik kan refuteras eftersom den står i konflikt med människors fria val. Frågan blir då, varför tillämpas inte samma resonemang när användaren beklagar sig över jämställdhet, mångkultur eller att ungdomar lyssnar på dålig musik?

Jag kan tänka mig flera svar på den här frågan:

Det första är att man helt enkelt inte vill använda sig av politiken för framstyra förändringar i människors beteende, utan att man enbart vill yttra sin åsikt och hoppas att allmänheten tar till sig av den. Som svar på detta kan jag dock inte låta bli att anmärka på att de flesta av er tycks gå i taket bara vid omnämnandet av frågor som jämställdhet och diskriminering oavsett om man någonsin når fram till att lösningen på dessa problem är statlig intervention eller ej. Det förefaller dessutom föga troligt att samhället skulle omfamna ett konservativt normsystem utan påtryckningar. De normer ni talar er varma för härrör tvärtom från en tid då religiösa och nationalistiska strömningar utövade betydande inflytande över människors beteende. Vissa kommer kanske föreslå att bara den statliga infrastruktur som stödjer den moderna livsstilen eller någon inbillad "ideologisk hjärntvätt" tas bort så kommer samhället återgå till de gamla normerna, men om ni frågar mig underskattar en sådan teori vilken roll marknaden och den ekonomiska utvecklingen haft i att forma samhället. En sådan position förefaller också just vara liberalism snarare än konservatism, då de o så viktiga värderingarna lämnas till individens nycker, men den kan kanske kan skänka mening åt oxymoronen liberalkonservatism.

En mer utpräglat konservativ förklaring kan kanske tänkas vara att de konservativa normerna har företräde eftersom även om de inte är i aktivt bruk så har de visat sin funktionsduglighet historiskt, medan de progressiva normerna på något sätt skulle vara opålitliga. Historien lär oss dock att det enda som är konstant är förändring, och den utveckling vi ser tycks stabil och närmast deterministisk. Vad vi tvärtom saknar historiska exempel på är att långvarig regression från liberala demokratier till traditionella samhällen skulle vara hållbar. Återgång till det traditionella syns på de flesta platser enbart som "hack i kurvan" på vägen mot ökad progressivitet. Även om ett sådant normsystem fungerat en gång i tiden finns det alltså väldigt lite som talar för att det skulle vara hållbart att vrida tillbaka klockan 50 år över en natt som vissa av de här skribenterna verkar förespråka.

Trådens frågeställningar att avhandlas i tur och ordning blir alltså:

• Är det en korrekt analys att svensk Konservatism idag handlar mindre om att bevara och mer om att förändra samhällets normer (i många fall på ett radikalt vis)? Hur förenas detta isåfall med de konservativa ledorden som bevarande och inkrementell förändring?
• Finns det överhuvudtaget någon enhetlig bild bland svenska konservativa av hur ett traditionellt normsystem bör se ut, eller är de som mest eniga om en handfull frågor?
• Om vi accepterar att dagens svenska konservatism är normkritisk och inte handlar om att bevara det som är, varför är den konservativa normkritiken okej samtidigt som ni oftast framställer progressiv normkritik som ond och samhällsförstörande? Vad skiljer dem åt?
• Foster = Barn ???