Den konservativa (eller reaktionära) normkritiken

Jag ifrågasätter redan vad jag gör här. Jaja, vi börjar med att citera Wikipediaartikeln.
Den som läser här märker ganska snabbt att den senare definitionen från Mark Lilla stämmer väl in på det här delforumets regelbundna skribenter. Det är populärt att beklaga sig över samhällets förfall medan väldigt få faktiskt talar om vad som är bra och värt att bevara (med vissa undantag, exempelvis monarkin, som jag dock upplever är en debatt vars intensitet avtagit på senare år).

För att ta den omåttligt populära abortfrågan som exempel (Så! Nu är abort OnT i den här tråden så kan Strix och Merapi käfta om ifall ett embryo är en människa eller inte i 200 inlägg efter att jag på sida 3 svär över vilka jävla rikspuckon alla är och lämnar tråden.) kan vi se hur konservativa under 1900-talets mitt motverkat eller fördröjt radikala förändringar av vår lagstiftning vilket ledde till att vi fick en serie successiva utvidgningar av aborträtten tills vi slutligen landade i 1974 års abortlag vilket är densamma som gäller idag. Lagstiftningen (och samhällets normer) har alltså varit stabil i snart 50 år och vi har sett ett positionsskifte, där liberaler och socialister vill bevara rådande aborträtt, medan de som identifierar sig som konservativa i frågan ironiskt nog förespråkar mer eller mindre radikal förändring. Och ja, jag vet att ni inte alla hyser samma begär att inskränka aborträtten, men exemplet talar icke desto mindre för er. Den som kallar sig konservativ i Sverige Anno 2020 är med all sannolikhet missnöjd med hur faktiskt landet ser ut, menar att något är allvarligt fel med samhället, och vill backa tillbaka till en svunnen tid. Per Mark Lillas distinktion ovan är reaktionär definitivt det mer passande epitetet för er. I ett system där socialliberalismen redan etablerats är det dock svårt att ens föreställa sig hur en konservatism med fokus på att bevara skulle se ut. Den äkta konservatismen är således död, och det enda som återstår är reaktionärer och högerpopulistiska missnöjespartier. QED.


Just det fan, man måste ställa någon fråga också. Så, om ni egentligen vill kallas för konservativa eller något annat jävla påhitt blir egentligen ett sidospår. Det viktiga att ha med sig är att "konservativa" i själva verket är kritiska till hur samhället ser ut och vill ha förändring, och inte bara på politisk nivå. Det viktigaste av allt är tvärtom allmänhetens värderingar. Medan många kommer rygga inför ordet så förefaller det uppenbart att den kontemporära "konservatismen" är normkritisk.

Samtidigt slår det mig att den konservativa normkritiken är långt mindre utvecklad än den hos de som slarvigt brukar buntas ihop som "Vänstern". För de flesta stannar det vid allmänt hållet gnäll och man tycks oeniga om exakt vad som är fel eller vilket decennium man ska backa tillbaka till. Det förblir också vagt hur den här förändringen ska uppnås. Det var något som alltid irriterade mig i mina diskussioner med Strix här, att det alltid bottnar i att om alla bara anammar det han betraktar som "goda värderingar" skulle vi leva i hans utopi, men det formuleras aldrig någon tydlig plan för hur detta ska ske.

Kanhända ägnar man sig medvetet åt att fördunkla detta eftersom man genom att argumentera för att det går att påverka människors beteende skulle skänka giltighet till motståndarsidans försök att göra detsamma. Tittar vi på ett exempel där en användare ska refutera normkritik från Vänster märker vi något intressant:
Den här kritiken är fundamentalt liberal. Vänsterns normkritik kan refuteras eftersom den står i konflikt med människors fria val. Frågan blir då, varför tillämpas inte samma resonemang när användaren beklagar sig över jämställdhet, mångkultur eller att ungdomar lyssnar på dålig musik?

Jag kan tänka mig flera svar på den här frågan:

Det första är att man helt enkelt inte vill använda sig av politiken för framstyra förändringar i människors beteende, utan att man enbart vill yttra sin åsikt och hoppas att allmänheten tar till sig av den. Som svar på detta kan jag dock inte låta bli att anmärka på att de flesta av er tycks gå i taket bara vid omnämnandet av frågor som jämställdhet och diskriminering oavsett om man någonsin når fram till att lösningen på dessa problem är statlig intervention eller ej. Det förefaller dessutom föga troligt att samhället skulle omfamna ett konservativt normsystem utan påtryckningar. De normer ni talar er varma för härrör tvärtom från en tid då religiösa och nationalistiska strömningar utövade betydande inflytande över människors beteende. Vissa kommer kanske föreslå att bara den statliga infrastruktur som stödjer den moderna livsstilen eller någon inbillad "ideologisk hjärntvätt" tas bort så kommer samhället återgå till de gamla normerna, men om ni frågar mig underskattar en sådan teori vilken roll marknaden och den ekonomiska utvecklingen haft i att forma samhället. En sådan position förefaller också just vara liberalism snarare än konservatism, då de o så viktiga värderingarna lämnas till individens nycker, men den kan kanske kan skänka mening åt oxymoronen liberalkonservatism.

En mer utpräglat konservativ förklaring kan kanske tänkas vara att de konservativa normerna har företräde eftersom även om de inte är i aktivt bruk så har de visat sin funktionsduglighet historiskt, medan de progressiva normerna på något sätt skulle vara opålitliga. Historien lär oss dock att det enda som är konstant är förändring, och den utveckling vi ser tycks stabil och närmast deterministisk. Vad vi tvärtom saknar historiska exempel på är att långvarig regression från liberala demokratier till traditionella samhällen skulle vara hållbar. Återgång till det traditionella syns på de flesta platser enbart som "hack i kurvan" på vägen mot ökad progressivitet. Även om ett sådant normsystem fungerat en gång i tiden finns det alltså väldigt lite som talar för att det skulle vara hållbart att vrida tillbaka klockan 50 år över en natt som vissa av de här skribenterna verkar förespråka.

Trådens frågeställningar att avhandlas i tur och ordning blir alltså:

• Är det en korrekt analys att svensk Konservatism idag handlar mindre om att bevara och mer om att förändra samhällets normer (i många fall på ett radikalt vis)? Hur förenas detta isåfall med de konservativa ledorden som bevarande och inkrementell förändring?
• Finns det överhuvudtaget någon enhetlig bild bland svenska konservativa av hur ett traditionellt normsystem bör se ut, eller är de som mest eniga om en handfull frågor?
• Om vi accepterar att dagens svenska konservatism är normkritisk och inte handlar om att bevara det som är, varför är den konservativa normkritiken okej samtidigt som ni oftast framställer progressiv normkritik som ond och samhällsförstörande? Vad skiljer dem åt?
• Foster = Barn ???

Normer, normkritik, normsystem... ugh. Jag är ingen expert men konservatism för mig borde betyda att bevara det som är värt att bevara, och precis som all annan politik förändra till vad man anser är bättre politik. Jag tycker progressiva "normer" mest fyller funktionen av att vara provocerande, medan konservativa normer fyller funktionen att vara tidlöst pragmatiska.
Foster är ett liv och ett framtida barn, inte bokstavligt ett 1 årigt småbarn.
Om progressiva anser att man bör ha fri abort fram tills födelseögonblicket så anser jag det vara ont och samhällsförstörande, det är mer radikalt än att sänka veckogränsen för fri abort. Återinföra dödsstraffet anser du nog vara radikalt, jag tycker inte det. Breivik, Eklund m.fl skulle nog inte begå brottet de begick om dödsstraffet fanns där.

Svar: JA! kKonservatism i dagens Sverige handlar enbart om radikal förändring då det inte finns så mycket kvar att bevara.

Därmed att SD är så svag med sin folkhemskonservatism, de vill återgå till ägget som föde ormen.

Sveriges överföring av liv och kunskap emellan generationer är så svag att det finns mycket lite kvar av forna generationers visdom i vår nya moderna Sverige, därmed så måste det gamla i princip återupptäckas eller rentav återskapas, olikt vad som vore fallet i exempelvis Södra Europa (även ifall det även där finns oroande tecken).

Vi behöver en renässans, och det finns hoppfulla tecken på att det delvis är möjligt i exempelvis Visigradländerna och Ryssland, där den gamla kommunismen räknas som det "reaktionära" och det "tråkiga" medan det nya och spännande ligger i att återupptäcka "folksjälen" och det spirituella, och skaka av de 50 förlorade åren då progressiva radikaler tog över historiebeskrivningen, ekonomin och kulturen.

Det som Östeuropa och Ryssland visar är att det är möjligt att Fukuyamas "historiens slut" med den liberala och spirituellt tomma sista människan möjligen kan avvärjas innan exempelvis islamister eller skuldberg (och kaos som därefter uppenbaras) avslutar den. Historiens liberala slut tycks kunnas stoppas utan att någon kris ens behöver vända tåget åt annan riktning.

Återupptäckten av nationen och de urprungliga värderingarna som Visigradländerna visar upp kommer innan de ens fått smaka på lite underbar mångkultur, men de har en hälsosam skepsism mot allt som har sina rötter i marxism tack vare att de själva varit labbråttor för ett storskaligt "experiment" bedriven av akademiska marxistiska präster. Det är nog bättre att återgå till de kristna prästerna, och har de inte rätt?

Å andra sidan kommer vi teknologiskt fortsätta att utveckla oss deterministiskt åt modern riktning, mycket som varit kommer aldrig att kunna återskapas därmed. Teknologin är vad som på riktigt förändrat människan, och det måste givetvis användas av nya rörelser då det är en drake som ingen kan besegra. Porr, p-piller, digital information och automatisering förändrar exempelvis samhället på en djupare plan än sociologer någonsin kan drömma om att själva förändra.

Konservativa har visat sig varra duktigare på att använda av den nya demokratiseringen av information, medan vänstern agerar som reaktionära och klamrar sig fast i sina maktpositioner i gammelmedia och har förhoppningar att kunna använda censur som maktmedel för att stoppa att vanligt folk tar till sig makt att själva beskriva sin verklighet och sälja alternativa värderingar.

Men demokratiseringen av information kan inte stoppas eller censureras (förutom möjligen i Kina), den är ju närmast en paradoxal produkt av just "historiens liberala slutdestination".

I den här intervjun säger danska konservativa kvinnan Iben Tranholm att problemet med högern i Danmark är att dom bara talar om vad de inte gillar. De gillar inte Islam, slöjor, invandring etc. Men de talar inte om något positivt, de har inga drömmar. Medan vänstern i Danmark lyckas fånga många unga danska tjejer eftersom de lanserar drömmen om att rädda klimatet.

Is Denmark Lost? My Interview with Iben Thranholm
https://www.youtube.com/watch?v=PjYqH1bXBAk

Människor vill ju drömma och se fram emot saker. Medan högern mest gnäller och gnäller. SD's arkitekturpolitik är dock bra för det visar att SD har något mer än bara invandringspolitiken.

Tvärtom ska vi vara just provocerande, det finns en krydda i allt som är provocerande som underskattas av gammelkonservativa. Det provocerande lockar ungdomar då de är trötta på det "gamla" som de växt upp med.

Det "gamla" som ungdomar idag växt upp med är exempelvis pk-censur, tal om toxisk maskulinitet, dekadent mångkultur och ytlig kultur som inte fyller dem med någon spirituell mening.

De söker naturligt efter spännande och alternativa livsåskådningar, och visst ska dessa nya livsåskådningar ha rötter i historien, men den ska kännas befriande och som en möjlig återfödelse av något som var mer "nobelt", men inte exakt som detta en gång manifesterade sig. Klockan bör aldrig fullt ut vridas tillbaka, den kan helt enkelt inte vridas tillbaka.

Givetvis bör vi undvika att använda vänsterns ordförråd; normkritik är osexigt och tråkigt, något som hör hemma i akademins kvadratiska väggar. Vi har chansen att faktiskt vara den mer dionysiska rörelsen (livsbejakande) då vänstern transformerats till en allt mer apollonisk låda som vill låsa in alla liv i snäva lådor där ingen orkar andas.

Jo, så är det! Vänstern har haft monopol på att drömma om något nytt ganska så länge, men denna dröm har gått från att vara en sexig haschmoln i 60-talets musikfesttivaler till något som är osexigt och institutionaliserad. Vi känner oss idag fängslade av vänsterns institutionaliserade drömmar för mänskligheten och vi kan så tydligt se hycklerin hos vänsterns överstepräster (blev allt mer tydligt i takt med att de erövrade alla maktpositioner), de lever än mindre efter de moraliska dygder som de lär ut än ens biskopar eller konservativa politiker gjorde förr.

Gnällkonservativa kan inte vinna striden om framtiden, det är givetvis så att nya drömmar måste formuleras och det måste även smaka gott att leva ut dessa drömmar. Mänsklig biologi och våra urinstinkter är exempelvis något som konservativa numera känner sig mer bekvämma i att ta till som argument, medan dessa ofta räknas som obekvämma faktan åt vänstern (sätter gränser för vänsterns drömmar). Här finns alltså ett öppet mål för högern, då vi känner oss mer bekvämma med människans begränsningar än vänstern (som fortfarande drömmer om att skapa den sovietiska nya människan), men i människans begränsningar finns även hans "etre de vie", exempelvis så är modersinstinkten något som idag unga kvinnor inte kan leva ut och de är mer deprimerade än någonsin (ingen vet varför...duktiga flickan syndrom och stress med att kombinera karriär och familjepussel används som förklaringsmodel från vänsterns träiga akademiker).

När en sådan stark instinkt inte kan manifesteras eller inte ens erkänns existera av människor med maktpositioner så finns det något att hämta från andra sidan. Sexuella revolutionen under 60-talet (och tro mig, politiken var bara en parantes i vad människor egentligen ville ha) var ju till stora delar just en sådan öppet mål åt vänstern, då högern ignorerade just sexuella instinkten och ville låsa in den.

Idag är sex något banalt och en slags marknadsvara som ständigt projiceras ut överallt omkring oss, men det finns djupare instinkter som går hungriga och som helt ignoreras.

Svensk konservatism vill inte ha radikala förändringar. De är i grunden nöjda med det moderna liberala samhället. Som en av KDU:s företrädare uttryckte det:


https://twitter.com/emil_moghaddam/s...718512128?s=20


Skribenter som Strix representerar inte svensk konservatism då han befinner sig långt utanför vad som är dagens svenska mainstream-konservatism.

Att modern svensk konservatism omfamnat liberalismen är allra tydligast i debatten om mångkultur. Problemet, enligt konservativa, är att invandrarna är FÖR konservativa med sina hijabs, oskuldsnormer, heteronormer.

Så konservatism går ut på att försvara modern liberalism. De som ännu inte är liberaler (muslimer) måste förmås att bli det, enligt de konservativa.

Ja, det är ganska osexigt att år 2020 tjata om sådana saker.
00-talet ringde och ville ha tillbaka slöjdebatten.

Först skrev jag onödigt och provocerande men ändrade till bara provocerande. Det som är progressivt provocerande och onödig politik är en starkt bidragande orsak till att konservatism anses som ett sexigare alternativ, men samma balansgång är det att vara konservativt provocerande, t.ex vara helt emot abort, som kan leda till att man skrämmer bort unga.
En viktigt del av det som varit/är konservativt är religion och en tro på Gud e.t.c, vilket kan vara en svår uppgift att sälja in bland unga.

Jo, givetvis är det så! Jag menar hur sexigt är det att tro på att återvända till monarki eller att återvända till gamle Luther?

Det är en svår balansgång det där, jag tror givetvis att det är otroligt svårt att sälja religion som botemedel i en Värld där vetenskapen dödat religionen helt. Några av visigradländerna (som Tjeckien) är mer ateistiska än Sverige, men tror att just en djupare förståelse för religionens inverkan i kulturen och värderingar som vi ser som självklara är viktiga att ungdomar förstår sig på.

Tror det även finns utrymme för att gammal paganism, eller åtminstone paganska traditioner, kan få livsluft som uttryck för ett folkslags säregna historia och för att skapa starkare band mellan svenskar.

Idag finns väl en slags osexig PKism kring alla våra traditioner med rötter i den gamla paganismen som urvattnar dess mening i människors liv. Att de känner något starkt för dessa traditioner kommer ju i uttryck när reklam försöker sälja iden om en svart liten pojke som agerar Lucia, vilket verkligen är att rensa alla slags biologisk symbolism (och därmed även dess estetik) som finns i sådana riter och bara omvandla det till en slags lek.

När en gammal kyrka exempelvis rivs så förstörs mer än bara ett hus där Gud predikas, det som förstörs är våra förfäders svett och tårar som investerades i sådana magnifika byggnader, samt minnet av de värderingar som på riktigt förändrade vår folks normer och värderingar.

I Tjeckien förstör man alla gamla kommunistiska monument (något som SVTs Kobra gjorde en snyftreportage om), men man söker bevara och restaurera gamla kyrkor, de tycks alltså värdera kristendomens roll i landets historia på ett annat sätt än svenska ateister.

Vi bör alltså ha rum för allt från ateister till paganer till kristna i en framtida mer livsbejakande svensk befolkning, men det ska finnas respekt för historiens kontinuitet, att vi alla flyter ner för en flod som skapat nuet. Det enda vi bör söka riva och befria oss ifrån är väl socialdemokraternas folkhemsbygge som sökte bryta mot historiens kontinuitet och artificiellt modernisera (något paradoxalt, då vi ser miljonprogrammets byggnader som de mest dekadenta och arkaiska miljöerna i våra städer).

Givetvis bör man även se efter ifall något från de gamla socialdemokraterna är värt att bevara och kanske återskapa (mycket från 50-talets välfärdssamhälle har ju gått förlorat), även ifall jag inte kan komma på något för tillfället.

Till vilket jag då har ställt frågan: Hur förhåller sig detta till det som i Sverige 2020 kallas för konservatism? Tesen jag presenterar är alltså att de som idag kallar sig konservativa inte har något större intresse av bevarande, utan främst är intresserade av radikala lösningar på det de anser är fel. Om din ståndpunkt angående dödsstaff får antas vara konservativ, hur hänger det ihop med det här pratet om att bevara?
Visst är det så att nationalister och konservativa gått segrande i många Öststater, men är det tillräckligt för att diskvalificera Fukuyamas världsbeskrivning? Jag tycker mig snarare se det motsatta, att dessa rörelser vinner mark där men inte här visar att det kanske kan hända i gamla kommunistdiktaturer utan demokratisk tradition, men det indikerar inte alls arr sådan här regression är möjlig där den liberala demokratin verkligen är etablerad. Som jag ser det hintar det om att toleransen för den här typen av auktoritära ideologier är högre i dessa länder av historiska skäl. Folk ser någon gammal KGB-agent kämpa sig till maktens topp och inser att det är nya slagord som gäller idag, men samma gamla korrupta politiker. För den som är anhängare av Fukuyama kan det hela dock lätt avfärdas med att demokratiseringen går olika snabbt på olika platser. Den övergripande trenden att vi går mot mer demokrati och liberalism ur ett globalt perspektiv blir inte mindre sann för det.

Av ovan nämnda anledning tror jag också att man får ifrågasätta i vilken utsträckning de här idéerna verkligen förankrats som normer hos folket i dessa länder. Det finns för all del en skara av skräniga unga män som tagit dem till hjärtat, men det gör det ju såväl i Ryssland som i Sverige. Det är förstås också säkert så att dessa är bekvämare i ett land där allmänheten inte yppar så mycket åsikter om politik som i ett land där de utstår ständig kritik, men till stor del så är ju den här bilden av ett enat nationalistiskt Ryssland bara något som Putin vill visa upp i sina propagandabilder, inte en reflektion av verkligheten.

Ännu en position som aktivt motbevisas av att de exempel som du framhåller som konservativa framgångssagor inte direkt kännetecknas av sina höga grad av press- och yttrandefrihet. Sedan har väl sociala medier försett allsköns antietablissemangsrörelser med en plattform, men det tycks ju inte vara tillräckligt för att omforma samhällets grundvalar på särskilt många platser.

Hur är det tror du på allvar att svenska folket vill leva efter dina föreskrivna normer? Varför skulle vi i det synbara överflöd av möjligheter som det liberala konsumtionssamhället ger oss möjligtvis vilja backa tillbaka till någon trist monokultur som föreskrivs av någon nisse på internet? Finns det någon anledning att tro att din kritik av moderna normer är mindre dödfödd och mer kompatibel med fria val än Vänsterns försök att frambringa det jämställda idealsamhället?

Japp, reaktionära gnällspikar. "Dröm" är väl ett väldigt generellt ord (man kan ju lika gärna skriva "drömmen om att bevara Sverige svenskt" eller whatever), men som sagt, dessa rörelser handlar främst om att bräka ut sitt missnöje. Om det varit en svaghet eller styrka däremot? Problemet är kanske att jag inte riktigt ser framför mig vad de skulle prata om som de tycker är bra? Kungahuset och vilka som nu är deras godkända kulturyttringar känns ju inte sådär jättespännande.

Bra poäng, uppenbarligen finns det de, kanske främst engagerade i M eller KD, som fortfarande använder ordet på ett sådant mer typiskt sätt. Vilka som är flest i antal eller representerar den "riktiga" svenska konservatismen låter jag vara osagt. Vad som däremot står klart för mig är att en sådan position som Moghaddam ger uttryck för är omisskännlig från socialliberalismen hos övriga riksdagen, eller om man vill, "kravliberalismen" hos L, vilket för mig tillbaka lite till min ursprungliga poäng om att de enda praktiskt distingverbara positionerna är värdeliberalism och reaktionism. Vilka som är de "riktiga konservativa" är hursomhelst bara en semantikfråga som är av intresse för en marginalgrupp.

Nej, jag tror inte att denna "vilja" existerar riktigt i sådan omfattning, även ifall unga svenskar allt mer söker till alternativ till deras hedonistiska frihet som konsumenter. Exemepelvis var fenomenet Jordan Peterson exempel på sådan fenomen där miljontals män sökte efter någon fadersgestalt som kan visa någonslags väg ut ur eländet där vi befinner oss i, så visst existerar denna törst.

Givetvis tror jag inte att jag kan få de att föredra att läsa Gunnar Ekelöfs poesier istället för att bingewatcha netflix-serier, men det är ju inte som om man alltid söker rädda precis alla och mest söker inspirera de som man kan nå ut till. Jag är ingen optimist, och tror att det mesta talar för att liberalismen går segrande tillslut i Väst och orsakar sin egen förstörelse i och med motsägelser inom själva ideologins kärna, och vad som kommer därefter vet nog ingen (bra kommer det i alla fall inte vara, det kanske får Roms undergång att se ut som en barnlek).

Kanske liberalismen når sin slutdestination och det hela slutar med att män lever i hedonistiska simulationer av harems och knullar hyperrealistiska sexdockor (Japan tycks visa vägen där) och alla äter snabbmat som kommer på beställning av robotar , vad fan vet jag? Eller så blir det möjligen islamistisk övertagande av flera Västländer då enbart de visar sig ha tillräcklig mycket vilja för att ta över rodret medan alla moderna individer lever i sina virtuella bubblor utan någonslags kampvilja för att orka med verkligheten.

Jag tror givetvis att högern kommer fortsätta att växa bland unga män (och möjligen även bland unga kvinnor) men att de trots än slags äckel över det liv som kommer med moderniteten fortsätter att leva som just moderna konsumenter; shoppa och titta på porr när de mår dåligt över sitt spirutella vakuum, och till och med äta fettdroppande kebab från araben som de anser inte borde vara i Sverige. Alltså kommer allt fortsätta spelas ut ungefär som i en Houellebecq-novel: du är för beroende av det du äcklas av för att sluta med det.