Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Nix, vi har det bordet, den pennan och vad maskulinum och femininum går ut på behöver jag kanske inte gå in på? En kul grej är att Italienskan bara har två maskulinum och femininum så det heter la macchina vilket betyder bil och il telefono som betyder telefon.

Två genus har vi i substantiven. Fyra eller fem i pronomina.

Det finns dialekter där man fortfarande har tre genus i substantiven (maskulinum, femininum och neutrum, som rikssvenska hade fram till kanske år 1800), men det är mest äldre som är konsekventa med tregenussystemet.

Två genus har vi i substantiven. Fyra eller fem i pronomina.

Det finns dialekter där man fortfarande har tre genus i substantiven (maskulinum, femininum och neutrum, som rikssvenska hade fram till kanske år 1800), men det är mest äldre som är konsekventa med tregenussystemet.

Märkligt det där, i skolan fick jag lära mig att det finns fyra.

Många lärare förstår inte vad ett genus är. De tror att de genus som finns i pronomina också finns i substantiven. Med den logiken har svenskan också tre kasus: nominativ, genitiv och oblikt.

Utan t väl, oblik?

Så kanske man säger. Jag tänkte oblikt kasus, men var osäker på om t behölls eller inte.

Många lärare förstår inte vad ett genus är. De tror att de genus som finns i pronomina också finns i substantiven. Med den logiken har svenskan också tre kasus: nominativ, genitiv och oblikt.

Grammatik är så mycket mer än du tycks tro. Sedan är det ju en annan fråga vad du menar med uttal. Engelskan saknar det »bokstavstrogna« uttal som exempelvis finskan har. Det kan vara smålurigt.

Jag är dock inte säker på om det är det du menar eller om du, likt andra pajaser, hakat upp dig på intonation och att inte kunna låta som en modersmålstalare?

Svenskar som bara kan ett språk vid sidan om svenska verkar smått besatta av engelska. Det är inget särskilt med engelska. Låter lika fult som tyska nästan som det ju är väldigt nära släkt med också.

Jag tänkte mer hur dagspolitiska och ideologiska strömningar plötsligt kan ruska om språket. Skillnaden mellan genus är enligt rådande ideologi så ytterst liten att den av genusteoretiker beskrivs som ”inte ingenting” (men alltså ändå något). Någon kan få för sig att något så infinitesimalt inte bör avspeglas i språket.

I franskan är det t ex numera hård strid om l’accord du verbe, hur participet ska böjas om det syftar på både maskulina och feminina ord (les villes de la Touraine avec leurs jardins sont très beaux; inte belles); av hävd har det böjts i maskulinum men det ifrågasätts numera eftertryckligt och alltmer rabiat.

Liknande rörelser börjar märkas i tyskan. Vid Göteborgs universitet framlades t ex en uppsats* om bruket av ”könsöverskridande maskulinum” i feministiska texter. I tyskan har detta feministiska krav lett till uppkomsten av s k Beidbenennung, en skriftart som ska göra båda könen tydligare vid t ex yrkestitlar. Man infogar då ett versalt I inuti ordet, som i StudentIn och LehrerIn, när man vill använda ett ord som kan omfatta båda könen.

Frågan är om detta feministiska bruk kommer att slå igenom i svenskan? Vi har ju redan valt en annan väg, där maskulina yrkestitlar anses omfatta båda könen (skådespelare, författare, svetsare) med blott några få feminina könsöverskridande titlar, t ex ”sjuksköterska”.

*https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/36310/1/gupea_2077_36310_1.pdf

Oavsett vad så hoppas jag man inte förenklar mer. Det är förenklingen som gjort engelskan föga lämpad för att skriva lagar på. De kan tolkas lite hur som helst beroende på vem som läser dem.