Gissa Bokcitatet

vad skakar då döden ur ärmen som ej vi vet
en maläten gåta en karta för tusen giriga ögon

en drakes musik som alla hör men ingen fattar
ett torn av moln som begraver alla våra ekon

en krymplings graverade namnplåt i källornas källa
och pelarnas stentunga trots i soltemplets förgård

Leonora hade tråkigt och ville gå hem.
Men hon ansåg att en hövlighetsvisit borde räcka minst en timme och satt
pliktskyldigast kvar. Hon suckade och försökte åter se lite sjuk ut. Det var hennes
bestämda uppfattning, då hon inte förvirrades av tankar på mat och sport, att samtal
i ett sjukrum borde handla om andras sjukdomar. I likhet med alla enfaldiga människor
hade hon en böjelse för det bloddrypande. Hennes tragiska repertoar var emellertid
huvudsakligen begränsad till olyckshändelser under sport.
- Har jag berättat om den där trettonåriga flickan som var med oss på en rävjakt
och bröt halsen av sig?
- Ja, Leonora, sade Alison med behärskad förtvivlan. Du har berättat om alla de hemska
detaljerna fem gånger.

En militärförläggning i fredstid är ett tråkigt ställe.
Där händer visserligen en hel del, men det är mest detsamma som händer om och om igen.
Den allmänna planläggningen av ett fort gör enformigheten mera markerad - de väldiga
kasernerna av betong, raden av officersbostäder som alla är varandra fullkomligt lika,
gymnastiksalen, kapellet, golfbanan och simbassängerna - allt har byggts efter en
bestämd, benhård plan. Men det som gör en militärförläggning så extra tråkig är
isoleringen, övermåttet av ledig tid och känslan av trygghet, ty sedan man väl kommit
in i armén begärs det inte mer av en än att man skall följa i hälarna på den som
marscherar före.
Men det inträffar då och då händelser vid en förläggning som är så sällsamma att det inte
är troligt att de skall upprepas.
Det finns ett fort i söder där ett mord begicks för några år sedan.
Huvudpersonerna i denna tragedi var tio officerare, en soldat, två kvinnor,
en filippinare och en häst.