Citat:
Ursprungligen postat av
Eremona2.0
Jag känner likadant. Jag har varit tacksam för mitt stabila psyke hela mitt liv, men särskilt nu. Jag ser över mina hygienrutiner, skriver av mig på Flashback, ser till mina anhöriga, gör mina små ärenden, djupandas, sitter i halvkarantän...
Bara att hålla ut. Man får öva på att ha tålamod helt enkelt.
En fruktansvärd period är det - men intressant. Det är världshistoria som skrivs.
Det verkar iaf som att FHM släppt immunitetssnacket väldigt snabbt. De fattar ju (som alla andra) att immuniteten inte räckte till för att hindra ny katastrof efter den lugna sommaren.
Immunitetsskyddet är inaktuellt, det är inget att snacka om just nu. Dessutom saknar vissa covidsjuka antikroppar, tex en kompis till mig, som var sjuk i 7 veckor. Hen fick inte antikroppar.
Vaccin är vårt enda hopp.
På ett sätt är det bra iofs att man får testa sitt sinne och uthållighet, det får man ju ge den här pandemin i alla fall. Jag känner mig väldigt lugn och trygg i min egen bubbla, är dock väldigt orolig för andra.
Jag var sjuk som fan i våras i 5 veckor, misstänker covid19 men då fanns ju inget test, några antikroppar har jag inte heller. Min pappa blev också sjuk, men bara en vecka, har inte testat antikroppar på honom. Det finns en möjlighet att man sitter här helt i onödan, men kanske räddar man någon annan?
Jag hoppas också på ett vaccin, men nu blev jag tveksam till det efter mink-incidensen. Vi borde avliva minkarna omedelbums innan det muterar och ger upphov till den "Svenska varianten" som tar död på halva jordklotet. Det hade ju inte varit så snyggt för Sverigebilden!
