Lång jävla text som tyvärr är obligatorisk:
Nivå. Det är nyckeln till att reda ut en inlärd oreda - att hitta rätt nivå, rätt plan att ta ställning på. I fallet Flam handlar det om att förstå att han på den primära nivån är en ovän till svenskt egenintresse, varför en eventuell samyn på det sekundära planet (typ en gemensam aversion mot "sosseriet" eller Hammarby), inte gör honom till allierad. På samma sätt har Adam Cwejman själv kommit ut som ovän på samma primära plan när han kallar "rasifierade" för våra (svenskt särintresserade i tråden) "nyttiga idioter". En nyttig idiot är per definition en sekundär figur och fiende, den primära fienden är den som någon agerar nyttig idiot till. Det är svensk identitetspolitik som är överordnad måltavla.
Att se dessa herrar som allierade till svensk identitetspolitik är att befinna sig på fel nivå och göra det sekundära till det primära. "Sosseriet" eller "Beredskapsmuséet" är bara aspekter och verktyg, arenor för hatisk politik och entrism mer än dess källa. Det övergripande, internationella narrativet om problematiserad, tullad och villkorad europeisk folkrätt, är det primära planet att verka på och där måste ömsesidig ställning tas mot de aktörer som tar ställning mot svenskt egenintresse.
Bara nyttiga idioter och hussvenskar motverkar svensk identitetspolitik, enligt de universella ingruppsreglerna. Ett funktionellt svenskt grupptryck krävs för att fostra in i och villkora denna solidaritet som krävs i ett mångetniskt land för att balansera andra kollektivs socioekonomiska våldskapital. Så måste svensk identitetspolitik fungera: som en kollektiv solidaritet med anspråk på medlemmarnas samsyn och lojalitet för medlemskap. En identitetspolitik som alla andra.
Den enda frågan blir då om en sådan lojalitet
behöver avkrävas och inte bara är en trångbröstad kultiskhet som andra grupper tar till som en krycka? Är det inte jävligt tröttsamt att räkna ord och oförrätter och se allt partiskt? Att tänka i stereotyper, mallar, grupper, identiteter?
Svaret ser vi i verkligheten kring oss och trådens studieobjekt. Den som inte mönstrar det där socioekonomiska våldskapitalet lämnas i sticket, med konsekvenser.
Ord leder till handling. Som sagt passade ju Tommie Lindh väl in på
sinnebilden av en rasist. Stereotypen, normbilden, karikatyren av en nazist/rasist/fascist eller vit privilegierad är ju något som skapats i människors medvetande, genom media. Filmer, TV-serier, nyhetsinslag, debatter, undervisning och akademisk diskurs har skapat en somatisk normbild av den klandervärde, avmänskliggjorde svenske mannen som bildligen och bokstavligen måste förintas.
Ord leder till handling mot de stereotyper som orden beskriver. På ett plan förnedringsrånas eller knivmördas någon som passar in på mallen för det som får och ska hatas, på ett annat orkestreras en demografisk omvälvning i det som förut var ett folks självklara folkrätt.
När Aftonbladets Jonna Sima skriver om
stereotyper, är rätt svar alltså inte att säga emot, utan
föra upp diskussionen på rätt nivå: Stereotypen av den kriminelle förortsbon är grundligt problematiserad, vilket bilden av rasisten inte är. "Rasist" och "nazist" är i praktiken etniska hatord, maktord med konsekvenser både för individen och samhället.
Ytterligare en illustration på hur verkligheten ser ut visar Rashid Musas svar på en debattartikel av Elaine Eksvärd i Aftonbladet, en
text som i sig är mycket ovanlig och därför anmärkningsvärd:
Citat:
”Den utan synd är välkommen att kasta den första stenen”, formulerar Hamid Zafar sitt försvarstal för att påtala att han inte är ensam och därför inte ska dömas hårt. Jag håller med om att han inte är ensam, men fler än vita svenskar måste bära ansvaret för den utbredda rasismen.
Jag kan säga att i orten hade inte många kunnat kasta stenen. Jag har hört syrianer uttrycka ”Jag gifter mig bara med en syrian” som att deras folk skulle vara över andras. Hört afghaner, kurder, iranier med flera kalla oss mörkhyade för smuts och uttrycka sig rasistiskt. Och alla grupper bidrar till förtryck av svenskar med ord som ”jävla svenne” eller ”svennehora”.
Citat:
”Den utan synd är välkommen att kasta den första stenen”, formulerar Hamid Zafar sitt försvarstal för att påtala att han inte är ensam och därför inte ska dömas hårt. Jag håller med om att han inte är ensam, men fler än vita svenskar måste bära ansvaret för den utbredda rasismen.
Jag kan säga att i orten hade inte många kunnat kasta stenen. Jag har hört syrianer uttrycka ”Jag gifter mig bara med en syrian” som att deras folk skulle vara över andras. Hört afghaner, kurder, iranier med flera kalla oss mörkhyade för smuts och uttrycka sig rasistiskt. Och alla grupper bidrar till förtryck av svenskar med ord som ”jävla svenne” eller ”svennehora”.
Citat:
Vi måste också se förtrycket och att det vita privilegiet inte gäller i orten. En Niklas Svensson måste få erkännas förtryckt i stället för privilegierad på en plats där svenskar pratar Rinkebysvenska för att inte avslöjas som ”svennar”.
Niklas Svensson ska inte fastna i en diskussion om att det inte finns benämningar som ”omvänd rasism”. Bojkotta orden, men erkänn honom och andra förtryckta i orten. Det är såna som Niklas som blir rasister när trycket från vissa ortenprivilegierade invandrare och även trycket från etablissemanget blir för stort. Vi måste prata om privilegier i invandrarhierarkin och även rasismen i samma grupp. Jag hade klarat mig mycket bättre som iranier eller syrian i Bredäng!
Svaret från Rashid Musa är utmärkt illustrativt i sin koloniala iskyla:
Citat:
Retorikexperten Elaine Eksvärd skriver om det hon kallar för rasismen bland invandrargrupper. Hon menar att i kölvattnet av Hamid Zafars hatiska inlägg är det lätt att stirra sig blint på rasismen som kommer ifrån vita svenskar men att man ofta bortser från ”rasismen som frodas i förorten.” Till sin hjälp använder hon sig utav, inte empirisk forskning, utan anekdoter som hon har sett eller fått återberättat.
Men all seriös forskning och litteratur om institutionell rasism har diskvalificerat teorin om ”omvänd rasism”. Alltså idén om att underordnade samhällsgrupper skulle ha makten att kunna diskriminera och bestämma över människors livsvillkor i ett samhälle.
Trots att denna mytbildning inte har någon grund i dag, används den flitigt av allt ifrån Tea Party-rörelsen i USA till SD och andra högerextrema grupper i Sverige. Rasism är därför inte ett ”tycke” utan en ideologi där det krävs att man har reell makt för att kunna utöva den.
Nu vet jag inte hur länge sedan Eksvärd besökte förorten men Hamid Zafar är inte representativ för dem som bor i Sveriges förorter. Bara för att han sprider hatiska budskap anonymt på Flashback innebär det inte att dessa idéer är överrepresenterade bland människor som bor i förorten.
Hans likgiltighet för svenskar som hatas, beskriver det mångetniska samhällets väsen och visar på behovet av svenska representanter i det offentliga samtalet. Alltså särintresserade, partiska svenskar som för sin grupps talan för att balansera hans eller Flams partiskhet. Det behövs en svensk identitetspolitik för utsatta, osynliggjorda svenskar och det förutsätter ett svenskt grupptryck att inte låta sig duperas att ta ställning på fel nivå, att vara mot S eller för ett fiktivt gemensamt svensk över-vi, som andra grupper inte vårdar genom självkritik och reciprok omsorg.
Att de inte bryr sig visar både i orden de skriver och - än mer dömande - i alla ord som inte skrivs.
