Finns nått bra med borderline?

Är det lite tabu att ta med de drag av borderline som gränsar mer åt narcissism/psykopati i beskrivningen av symptomen? Och om så är fallen, beror det på att många är kvinnor?

I allmänna beskrivningar av borderline ser man sällan det som är vanligaste symptomen i relation med andra människor : perioder av förakt som följer lovebombingen, agressionerna, oförmågan till trohet, bristen på empati, manipulativa och sociopatiska och erotomana drag

Det man läser ger typ intrycket "en orolig tjej som är lite clingy o rädd för att bli lämnad o skär sig i armarna"

Man läser inte lika ofta att borderlinertjejen (eller killen) själv ofta är den som lämnar, är otrogen , är agressiv och har empatistörningar och bristande självinsikt

Intressant att se hur flera BPS:are här skriver och glorifierar sin diagnos. En försvarsmekanism såklart...

Till att börja med, en BPS:are kan inte älska, det är den inkapabel till. Den kan gärna tro att den älskar, gränslöst. Detta är en del i sjukdomsbilden och tillhör s.k. "splittning" där denna antingen idoliserar sin partner, eller devalverar denne.

Vid idoliserings-fasen bedriver BPS:aren något inom psykologin som kallas för "spegling". BPS:aren har en egen romantiserad uppfattning av vad kärlek är, och inbillar sig att den älskar, ofta för att den vill höra det tillbaka. Detta då BPS:arens störta rädsla är att bli lämnad, den behöver konstant bekräftelse. Från vem spelar egentligen ingen roll.

En BPS:are lider av kronisk inre tomhet, i desperation använder BPS:aren något inom psykologin som kallas för "love bombing", där den överöser partnern med kärleksfulla fraser, gester, framtidsplanering, och så vidare. Detta är såklart bara en fasad, då det fundamentala konceptet i att älska är snedvridet och uppdiktat från BPS:arens sida. Eftersom BPS:aren lider av en kronisk inre tomhet behöver den temporärt fylla kvoten, antingen med sex, droger eller just sådan här "låtsaskärlek" i sporadiska, intensiva relationer.

Varför stannar partners? Ofta är en partner till en BPS:are redan medsjuk, eller så blir den det under relationens gång. Partnern blir en passions-junkie och lever för de intensiva topparna ihop med BPS:aren, vilket såklart skiljer sig från vanliga relationer, som partnern vid det här laget kan uppfatta som passionslösa och alldagliga. Beroende på medsjukhetstyp så kan även partnern känna ett starkt behov av att försöka hjälpa BPS:aren, och att hålla kvar topparna kontinuerligt. Yin och yang relationsmässigt så är BPS:aren och narcissisten den perfekta matchningen, detta då narcissisten är mer eller mindre immun mot BPS:arens devalvering.

Eftersom att en BPS:are är inkapabel till att älska och mer eller mindre utnyttjar personer i relationerna för att fylla sin kvot av kronisk, inre tomhet, så är det mer regel än undantag att BPS:aren försöker att "recycla" tidigare relationer när en ny relation havererat. Detta då BPS:aren inte klarar av ångest/sorg som fallerade relationer normalt innebär. BPS:aren har starkt utvecklade försvarsmekanismer som byggts upp sedan barnsben, vilket gör att denne slipper att hantera sorgeprocesser, återigen - splittning.

BPS:aren har ett påhittat, konstruerat empatitänk, som är format utifrån fokus på sig själv och spelar alltid ihop med idolsering- och devalveringsfasen. Har en BPS:are exempelvis svartmålat en partner slutar dennes existens att upphöra för BPS:aren.

Jag fascineras av diagnoser. Alla diagnoser har positiva delar med sig. Men borderline och depression är de inget positivt jag kan komma på med. Just borderline.

Intressant att se hur flera BPS:are här skriver och glorifierar sin diagnos. En försvarsmekanism såklart...

Till att börja med, en BPS:are kan inte älska, det är den inkapabel till. Den kan gärna tro att den älskar, gränslöst. Detta är en del i sjukdomsbilden och tillhör s.k. "splittning" där denna antingen idoliserar sin partner, eller devalverar denne.

Vid idoliserings-fasen bedriver BPS:aren något inom psykologin som kallas för "spegling". BPS:aren har en egen romantiserad uppfattning av vad kärlek är, och inbillar sig att den älskar, ofta för att den vill höra det tillbaka. Detta då BPS:arens störta rädsla är att bli lämnad, den behöver konstant bekräftelse. Från vem spelar egentligen ingen roll.

En BPS:are lider av kronisk inre tomhet, i desperation använder BPS:aren något inom psykologin som kallas för "love bombing", där den överöser partnern med kärleksfulla fraser, gester, framtidsplanering, och så vidare. Detta är såklart bara en fasad, då det fundamentala konceptet i att älska är snedvridet och uppdiktat från BPS:arens sida. Eftersom BPS:aren lider av en kronisk inre tomhet behöver den temporärt fylla kvoten, antingen med sex, droger eller just sådan här "låtsaskärlek" i sporadiska, intensiva relationer.

Varför stannar partners? Ofta är en partner till en BPS:are redan medsjuk, eller så blir den det under relationens gång. Partnern blir en passions-junkie och lever för de intensiva topparna ihop med BPS:aren, vilket såklart skiljer sig från vanliga relationer, som partnern vid det här laget kan uppfatta som passionslösa och alldagliga. Beroende på medsjukhetstyp så kan även partnern känna ett starkt behov av att försöka hjälpa BPS:aren, och att hålla kvar topparna kontinuerligt. Yin och yang relationsmässigt så är BPS:aren och narcissisten den perfekta matchningen, detta då narcissisten är mer eller mindre immun mot BPS:arens devalvering.

Eftersom att en BPS:are är inkapabel till att älska och mer eller mindre utnyttjar personer i relationerna för att fylla sin kvot av kronisk, inre tomhet, så är det mer regel än undantag att BPS:aren försöker att "recycla" tidigare relationer när en ny relation havererat. Detta då BPS:aren inte klarar av ångest/sorg som fallerade relationer normalt innebär. BPS:aren har starkt utvecklade försvarsmekanismer som byggts upp sedan barnsben, vilket gör att denne slipper att hantera sorgeprocesser, återigen - splittning.

BPS:aren har ett påhittat, konstruerat empatitänk, som är format utifrån fokus på sig själv och spelar alltid ihop med idolsering- och devalveringsfasen. Har en BPS:are exempelvis svartmålat en partner slutar dennes existens att upphöra för BPS:aren.

Det heter inte borderline längre. Det kallas inom medicinen för "Emotionellt instabilt personlighetssyndrom", vilket därmed ger en hint om vad det handlar om.

Det du inte förstår och förmodligen aldrig kommer att kunna förstå, det är att det är VÄLDIGT sällsynt för en borderlineperson att FÖRSTÅ vad hen håller på med om inte nästan omöjligt. Vilket gör att du automatiskt kallar alla borderlinepersoner för just, odjur. Hur ska en person som lever i sin egna värld, helt borta i dimman kunna förstå hur sitt egna beteende uppfattas av andra när personen inte vet hur sitt egna beteende uppfattas? Och dessutom veta vad hen håller på med? En borderlineperson sätter sig SÄLLAN ner för att analysera sitt egna mönster och beteende och är väldigt impulsiv istället och tål inte kritik. Dom som lyckats få självkännedom är dom som förstått sitt problem och suttit och analyserat och rannsakat sig själva på djupet under en lååång tid och har lyckats komma "hit".


Du borde tänka lite på hur du formulerar/uttrycker dig. SPECIELLT i en borderlinetråd där det finns högkänsliga personer i...men den kloka tanken kanske inte slog dig? Sunt förnuft kan man komma rätt så långt med i livet faktiskt, underskatta inte det! Skitkul att citera dig när det stör dig så mycket, att provocera är en stark egenskap vi borderlinisar har, om den är positiv det vet jag inte om ni tycker...

Vi bordisar är bra i sängen!

Vad är diagnosen och vad är personligheten? Jag hoppas och tänker att en person älskar sin partner pga. hur personen ÄR som helhet - utseende, uttryck, humor, intressen, ödmjukhet, charm, karisma, intelligens, kemi, att prata med, osv. Om personen har borderline eller någon annan diagnos så påverkar det såklart, framförallt i vissa situationer, men diagnosen bör inte vara huvudanledningen till att attraheras starkt av någon/älskar den.

Ja väldigt. Men är nog det ni är bra på.. Resten nej.